Det beskrivs som ett svek – både mot personalen och bygden. På ett par månader har Sollefteå sjukhus plockats isär bit för bit. Kvar finns ilskan och frustrationen, men också en samman­svetsad personal som värnar om varandra.

• 25 april 2017
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Skogen är tät längs vägen mellan Sundsvall och Sollefteå. De tolv milen är varken raka eller jämna och täckningen stundtals svajig. Här transporteras patienter i behov av akut kirurgi eller ortopedi – och sen samma väg tillbaka i vårdplatsbristens spår, inte sällan mot en plats på fel klinik.

Kontrasten mot närheten till det lilla sjukhuset är skarp. Där mötte erfarna bakjourer – kirurgi, ortopedi och medicin – ambulansen direkt i dörren om det behövdes. Och dit kunde gravida komma in på en snabb kontroll för att dämpa sin oro.

Men låt oss börja från början. Inför valet 2014 gick Socialdemokraterna i Landstinget Västernorrland ut och lovade att de tre akutsjukhusen skulle behållas. I slutet av 2016 bröts det löftet. Och innan dess hade personalens förslag på lösningar mötts med tystnad från ledningens håll.

Då man sommaren 2016 stängde ner akutkirurgin i Sollefteå kallades stängningen till en början temporär. Från ledningens håll pekade man på bemanningsproblem, men enligt personalen på Sollefteå sjukhus är det en sanning med modifikation – minst sagt. För trots påminnelser från personalen rekryterades aldrig sommarbemanning. Efterlysningen, som till och med blev en riksnyhet, gav en lista på ett antal kirurger som kunde tänka sig att arbeta vid det lilla sjukhuset över sommaren. Men ändå hände ingenting. Samma känsla av svek beskrivs från flera håll i personalen och genom beslut som gjort det svårt att stanna kvar tvingas allt fler se sig om efter nya arbeten.

För ett år sedan var Sollefteå sjukhus fortfarande ett fungerande akutsjukhus – idag återstår en medicinsk akutmottagning och en primärvårdsjour, helt driven av stafettpersonal. Den inne­liggande akutvården som finns kvar är endast för internmedicinska sjukdomar – kirurgiska, gynekologiska och ortopediska åkommor tvingas man nu transportera till länets andra sjukhus.

– Först sa de att man skulle spara pengar, men när det inte höll valde man kvalitetsargumentet. Eftersom det också faller har bemanningsargumentet poppat upp, att det inte går att rekrytera eller bemanna. Men det har aldrig varit ett problem här, vi har alltid kunnat hålla verksamheten levande så länge vi fick sköta oss själva. Nu är det hopplöst, eftersom ingen vill flytta hit när man inte vet om det ska läggas ner, säger Daniel Hagström, överläkare på medicinkliniken, och fortsätter:

– Den stora volymen är bassjukvård och det sköts minst lika bra på ett litet sjukhus. Det finns ingen anledning att åka 15 mil för att man har brutit en arm i Hallstabacken.

Just berättelserna om patienter som råkat mer eller mindre illa ut är många. Mest uppmärksammat är kanske kvinnan som tvingades föda i bilen längs den snötäckta vägkanten, ett par veckor efter att BB i Sollefteå lagt ner. Men det finns också de om patienten som fick åka tolv mil för att göra en ögontrycksmätning, patienten som fick åka 10 mil för att få sin luxerade höftprotes reponerad, trots att både personal som kunde söva och reponera fanns i samma hus, och den äldre mannen från Junsele som skickades hem de 20 milen på tok för tidigt efter sin operation och fick åka tillbaka med taxin till akuten i Sundsvall igen. Det är det här som skaver mest hos personalen. Hur patientsäkerheten gång på gång hotas och hur de väl­trimmade rutinerna helt satts ur spel.

– Vi har inte hunnit med i alla svängar och hunnit utarbeta nya rutiner. Nu när vi har tappat både på sjuksköterskor och läkare är vi så knappt med personal att vi inte har tid att sätta oss ner och utarbeta ett bra sätt att ta hand om patienterna på vårt vis. Nu löser vi det längs vägens gång och det är inte riktigt och rätt, säger Nina Pettersson, sjuksköterska och skyddsombud på akutmottagningen och fortsätter:

– Det är patienten som kommer i kläm. Det är ett vårdlidande, även om man inte hittar en skada. Det är inte humant eller moraliskt riktigt. Vi är här för att rädda patienten och göra det bästa för dem, men vi har inte förutsättningarna för att göra det. Och vi som bor i upptagningsområdet kan relatera till hur det är att stå där som anhörig i den akuta situationen.

Om ett par månader stundar sommaren och oron inför hur man ska få ihop bemanningen.

– Vi ställer upp för varandra och löser bemanningen mellan oss, men nu finns det en stor oro för hur vi ska orka med. Man har tappat den sammansatta överblicken och inte tänkt efter vilka konsekvenser de här stora förändringarna får, säger Nina Pettersson.