Reportage: STRESS

Det är något sjukt med sjukvårdens arbetsmiljö

Sjukskrivningstalen för stressutlöst sjukdom fortsätter öka bland sjukvårdspersonal, trots att den ser ut att ha nått kulmen för befolkningen i stort.

Utanför fönstret i Alexander Wilczeks mottagningsrum hörs de karakteristiska ljuden från tvärbanans spårvagnar. Idag är privatpatienter en dag i veckan hans enda kliniska arbete.
Det har snart gått ett år sedan han och hans arbetskamrater gick ut från den psykiatriska kliniken vid Ersta sjukhus för sista gången. Med sig tog de med sig kunskap som byggts upp under ett halvt sekel – de senaste åren med speciellt fokus mot utmattningsdiagnoser och stressrelaterad sjukdom bland sjukvårdspersonal.

–  Jag tror att Ersta har fyllt en oerhört viktig funktion för sjukvårdspersonalen de senaste 50 åren. Tidigare fanns bara landstinget och Ersta i Stockholm och då var det skönt att kunna söka sin psykiatriska vård hos någon annan än sin arbetsgivare. Innan vi la ner var 99 procent av de som kom till oss sjukvårdspersonal och bland de med en utmattningsdiagnos var läkarna den största gruppen, säger Alexander Wilczek som tidigare arbetade som verksamhetschef på Ersta psykiatri.

Han beskriver våren som en tung period, där han sörjde att något ”vi byggt upp och som var väldigt bra” bara raderades ut.

– Jag gick in som vanlig överläkare mot slutet och jag fick träffa många patienter. Det var väldigt fint. Sen la vi mycket tid på att remittera dem vidare, vi skrev närmare 2 000 remisser förra hösten.

Medan kurvan över sjukskrivningstalen för stressutlöst sjukdom bland befolkningen idag ser ut att ha nått kulmen är Alexander Wilczeks uppfattning att den fortsätter uppåt för gruppen sjukvårdspersonal. Och majoriteten av de som blir sjuka är kvinnor.

– Drygt 16 procent var män på kliniken och skillnaden i sig är förfärlig. Den talar om att vi har en bra bit kvar till jämställdheten. Andelen kvinnor dominerar när det gäller andra sjukdomar så som depression och ångesttillstånd, men inte alls på det här sättet.

Han menar att svaret på frågan varför inte är enkelt och att det bara till viss del kan förklaras med skillnaden i hur män och kvinnor söker hjälp. En annan del av svaret tror han ligger i kulturellt betingade skillnader i hur män och kvinnor blir bemötta på arbetsplatser. Men också att det fortfarande är kvinnorna som är producenterna av familjelivet.

– Det är många faktorer som bidrar till att en kvinnas utrymme för återhämtning blir mindre än mannens. Jag brukar tänka på en av mina patienter – en överläkare på avancerad nivå som var gift med en man på samma karriärnivå som hon, men inom en annan bransch. De var väldigt noga med att dela 50/50 på ansvaret för baren och hemmet, men när man började gå på djupet var det ändå hon som såg till att det var rätt grejer i barnens gympapåse och som höll reda på när träningarna var. Även om det sen lika ofta var hennes man som körde till träningen eller såg till att gympapåsen kom med till skolan. Det där tror jag är mycket vanligt.

Men det är inte längre kvinnorna som står för den största ökningen av sjukskrivningarna för stressrelaterad sjukdom. De senaste åren har männens kurva pekat allt brantare uppåt.

– Jag tror och hoppas att det delvis beror på att fler män söker hjälp nu. Sen händer det andra saker i samhället – mönstren håller på att ändras. Till exempel är papporna i mina barns generationer hemma med sina barn. Mammorna kräver en annan jämlikhet och papporna vill också ha den. När jag var ung pappa i början av 80-talet var jag den enda mannen i lekparken eller på öppna förskolan, säger han och fortsätter:

– Men jag hoppas ju att den förändringen istället ska leda till att både kvinnor och män blir mindre sjuka.

Att man på Ersta psykiatri kom att inrikta sig mot just stressrelaterad sjukdom och utmattningsdiagnoser är en av Alexander Wilczeks tidigare överläkarkollegers förtjänst. På vårkanten 2013 uppmärksammade hon honom på att väldigt många av de patienter som kom till kliniken hamnade inom de ramarna. Tillsammans med ledningsgruppen för Ersta sjukhus sökte Alexander Wilczek pengar från landstinget och tilldelades ett anslag på sex miljoner för att för att undersöka patientgruppen. Bland annat engagerades Marie Åsberg, psykiatriprofessor med djup kunskap om stress och utmattning, och arbetet resulterade i den behandlings- och rehabiliteringsmodell som idag kallas Erstamodellen.

– En sak som vi lärde oss var att var fjärde patient hade varit sjuk i samma diagnos tidigare. Risken är alltså att 25 procent av de som sjuknar nu även kommer att sjukna i framtiden. Vi utvecklade därför en metod som vi kallade för återfallspreventiv metod och fick till och med ett anslag från landstinget för att göra en fortsättning. Men för att kunna utvärdera en sådan metod kräver det att man kan följa sina patienter och det går inte om man lägger ner kliniken.

Foto: Stefan Nilsson

Personal inom skola, omsorg och vård är de yrkeskategorier där flest sjukskrivs på grund av psykisk ohälsa och det är stressjukdomar som står för ökningen. Alexander Wilczek tror att det överlag behövs fler kliniker för stressrelaterad diagnos och utmattningsdiagnos för olika yrkesgrupper.

– Lärarna skulle till exempel behöva en mottagning där personalen kan lärares existentiella behov och predikament. Samma sak för socialtjänstens personal, omsorgspersonal och poliser. Min erfarenhet från Ersta är att det var en enorm hjälp i behandlingen, oavsett diagnos, att vi hade en gedigen kunskap om våra patienter existentiella villkor.

Bland annat menar han att läkarrollen och att ”man inte jobbar som läkare utan är läkare” kan ha betydelse.

– För oss doktorer är yrket en påtaglig del i vem jag är och om den funktionen börjar svikta så sviktar hela jag. Jag vet att läkare är beredda att gå väldigt långt innan man slänger in handduken, delvis har att göra med att det är en viktig del av ens identitet.

Han tror också att det finns många som inte vill ”svika” arbetskamraterna eller patienterna. För att komma till rätta med den typen av tankar tror Alexander Wiczek att kollegiala samtalsgrupper (se faktaruta) är en väg framåt.

– Jag provade det på Ersta och det var väldigt positivt. Inte minst hade jag som chef glädje av det, eftersom medarbetarna kom till mig med olika problem de hade tagit upp.

En annan sak som han brukar hänvisa till är ”lunchtvång” och framhåller att det ska vara trevligt att vara på jobbet.

– Min övertygelse är att ju förr jag börjar prata med mina arbetskamrater desto bättre. Jag tror till exempel att det är en hälsofaktor om vi faktiskt sätter oss ner och äter lunch tillsammans och då pratar om annat än patienter. Ju lättare det är att få till stånd, desto bättre är prognosen för den arbetsplatsen. Man behöver inte hålla med varandra om allt, men man ska trivas med varandra.

Foto: Stefan Nilsson

Utöver det kliniska arbetet på privatmottagningen är Alexander Wilzcek engagerad i fem stress- och utmattningsprojekt på Karolinska institutet. Bland annat har han varit inblandad i ett pilotprojekt där man kunnat se att nivåerna av mikropartiklar från astrocyter är förhöjda hos utmattade jämfört med både friska personer och de som är deprimerade, där nivåerna är likvärdiga.

– Det vore väldigt skönt att kunna skriva att det finns objektiva fynd vid utmattning, men det är långt dit. Analyserna är komplicerade och dyra och det är inget som kommer att kunna hamna i rutinsjukvården i ett nafs. Men det är ett steg på vägen, säger han och tillägger att förhoppningen att man ska kunna publicera resultatet redan nästa år.

Han hänvisar också till en PET-studie som visar att utmattning orsakar en mätbar förtunning av hjärnbalken mediofrontalt. Och påpekar att prognosen och progressen är ungefär den samma som hos strokepatienter.

Utöver att objektiva fynd hos utmattade hade underlättat i kontakten med Försäkringskassan menar Alexander Wilczek att det också visar att utmattningsdiagnosen är något annat än depression.

Utmattningsdiagnoser är ingen ny företeelse. Redan på 1860-talet beskrevs den för första gången, men då som neurasteni.

– Det blev en jättestor diagnos på den tiden. Man menade då att det inte är konstigt att folk blir stressade när man kunde fara fram i 40 kilometer i timmen i de nya ångtågen. Det kan också spela in att man fick gasljus och elektriskt ljus, vilket i sin tur ledde till att man kunde arbeta längre.

Alexander Wilczek tror själv att det då och då kommer utmattningsepidemier och hänvisar till tydliga samband mellan nedskärningarna inom den offentliga sektorn på 90-talet och att sjuktalen mellan fyra och fem år senare skjutit i höjden. I statistiken går det också att se hur sjuktalen på arbetsplatsen korrelerade med hur mycket personal som skars ner.

– Jag är också väldigt upptagen av vad New Public Management ställer till i våra led och min tro är att det i alla fall delvis är en orsak till den nuvarande epidemin. Plötsligt skulle enhetens ekonomi vara baserad på produktion och många av oss hamnade då i etiska konfliktsituationer.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-06

Tema: Ledarskap / ”Att bli verksamhetschef var som att kliva in i en snöstorm” / Forskare: Detta gör en ledare bra / Hälso- och sjukvårdsdirektören som kom utifrån och fick lämna efter bara åtta månader / Så arbetar Läkarförbundet för att läkare ska kunna bli chefer / Politikernas våra drömmar: Visioner och värdegrunder / Så gick Västerbotten från ”världsbäst” till ”från fjäll till kust / November 2019 blev en svart månad för den svenska landstingssjukvården

Prenumerera