Beslutet att agera visselblåsare kom att stå överläkaren och forskaren Katarina Le Blanc dyrt både professionellt och privat. När hon även fälldes för inblandning i Macchiariniaffären tvärdog karriären. Men trots konsekvenserna ångrar hon inte att hon valde att slå larm.

• 15 december 2023
• 0
• AV: Maja Lundbäck

Katarina Le Blanc befann sig i växthuset när det plingade till i mobilen. Hon hade börjat att fly ut till lantstället i Östergötland redan 2016, i samband med att det började storma kring henne.

–  Jag behövde vara där, för det är en miljö där grannarna bara känner mig som Katarina. För som professor Katarina var jag befläckad, säger hon.

En sommardag 2018 stod hon som vanligt och pysslade om sina odlingar när ett sms från dåvarande rektorn på Karolinska Institutet lyste upp mobilen. Det var bara 16 ord, men meddelandets innebörd försatte henne i chock.

Katarina Le Blanc ramlade rakt ner i ett mörker. Det skulle ta flera år innan hon reste sig igen.

I dag, fem och ett halvt år senare, befinner hon sig återigen i Huddinge. Hon har kvar sin tjänst som överläkare på Karolinska universitetssjukhuset samt sin forskartjänst som professor i klinisk stamcellsforskning på Karolinska Institutet. Efter allt som har hänt jobbar hon ändå kvar.

En onsdag i november möts vi upp i Huddinge, vid Alfred Nobels Allé. Vi ska åka upp till plan 8.

–  Jag har glömt mitt passerkort, vi får ta bakvägen, säger hon.

Vi fastnar ändå vid inpasseringsspärrarna. Hon får ringa upp en av sina doktorander och be honom släppa in henne. En korridor bort ligger hennes stamcellslabb. Hon arbetar dock främst vid datorn i det som kallas skrivrummet. Där, inklämd mellan doktoranderna, formulerar hon sina forskningsansökningar. Det är trångt i rummet, men Katarina Le Blanc tycker att det är skönt att slippa sitta ensam. Hon har ju varit så väldigt ensam förr.

Snart ska kollegorna ha en gemensam lunch. Då kommer de inte att prata om vad som hände Katarina Le Blanc. De kommer inte att prata om vad hon råkade ut för när hon agerade visselblåsare – inte heller om fällningen som hon fick i samband med Macchiariniskandalen. Ingen av de yngre kollegorna känner till hennes historia, tror hon. Ingen har frågat henne, men hon har å andra sidan heller inte fört det på tal. Endast några få kollegor från förr har bett henne dra sin version om de där åren då allt föll samman.

–  Jag har önskat så många gånger att fler hade frågat mig vad som hände, säger hon.

Så, vad var det som hände, enligt henne? Hur kunde Katarina Le Blanc, inom loppet av några år, gå från hyllad stamcellsforskare med en blomstrande karriär inom bindvävsstamceller till paria i forskningssammanhang? Och hur tog hon sig tillbaka?

Vi får backa bandet till 2011. Katarina Le Blanc var ännu i 40-årsåldern och fortfarande up- and coming.

–  Ja, jag var framgångsrik –  och väldigt inriktad på min karriär, säger hon.

Hennes vetenskapliga artiklar publicerades på löpande band, men snart skulle hon komma att ta flera beslut som satte karriären på spel.

Som kliniker blev hon förd bakom ljuset, hävdar hon. Hon blev ombedd att hjälpa till med benmärgsdragningen i samband med operationen av Paolo Macchiarini första patient, den patient som senare beskrevs i en artikel i Lancet.

– Innan operationen kände jag inte till Paolo Macchiarinis forskning eller operationsmetoder. Våra forskningsintressen låg långt ifrån varandra, säger hon.

Ur benmärgen sållade därefter andra forskare fram de blodceller som luftstrupen kläddes med. Senare hjälpte Katarina Le Blancs egen doktorand medlemmar i Macchiarinis forskargrupp med analyser på patientens blod.

–  Det är ju så här det går till, man hjälper varandra, säger hon idag.

Vid ungefär samma tidpunkt fattade Katarina Le Blanc ett annat beslut som skulle sätta rejäla käppar i hjulet för henne själv.

2011 delade hon ännu laboratoriesal med en annan forskargrupp. De sysslade, precis som hon själv, med stamceller. Hon kände dem sedan många år. Men en dag upptäckte hon att forskargruppen hade behandlat patienter utan korrekta tillstånd.

Jag var övertygad om att behandlingen var farlig

–  Jag var övertygad om att behandlingen var farlig och att det fanns patienter som råkat mycket illa ut. Så jag påpekade detta internt, säger hon.

Hennes interna larmande gav ingen reaktion.

– Och jag som hade trott i min enfald att folk skulle säga å herregud. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle finnas en sådan ovilja att ta tag i problemen, säger hon.

Katarina Le Blanc kom att fortsätta att påtala problemet – i fem år. Under tiden blev arbetsmiljön i labbet allt mer outhärdlig. Hon blev ensam och utfrusen.

– En kollega har berättat för mig att stämningen i rummet när jag klev in blev så spänd att man kunde skära med kniv i luften. Jag hade verkligen stört harmonin, säger hon.

Samtidigt som Katarina Le Blanc fortsatte att gräva i fallet började också en annan skandal att uppmärksammas internt på Karolinska Institutet – fallet Paolo Macchiarini. Efter att ha larmat i flera år lyckades fyra visselblåsare slutligen ta fram starka bevis för att någonting inte stod rätt till med Macchiarinis plaststrupar.

Och när forskningsfonderna såg om sina hus hamnade Katarina Le Blanc på deras radar. 2016 blev hennes forskningsanslag frysta, i väntan på att Karolinskas andra utredning av Macchiariniärendet skulle bli färdig.

–  Jag och visselblåsarna i Macchiariniaffären, som också själva fick sina anslag frysta, stöttade varandra. Vi skrev till forskningsfonderna och argumenterade för att vi skulle få behålla våra anslag, säger hon.

Hon lade all vaken tid på att engagera sig i att få upprättelse. Ett argument hon hade var att stiftelsernas pengar aldrig använts för Macchiarinis studier. Men trots alla ansträngningar stod forskningsfinansiärerna fast vid sina beslut. Hennes anslag var frusna.

I samma veva blev hon själv också anmäld för tre olika typer av fusk, hennes fall snurrade också runt i media. Men till sist stod det klart att hon var oskyldig.

Katarina Le Blanc gick till sist ut i media och visselblåste om labbkollegorna som hon larmat om så länge internt.

Varför valde du att agera visselblåsare gentemot dina egna labbkollegor?

–  Det är klart att man måste ha ett rättspatos. Patienter utsattes ju för fara. Ett visst mod krävs också, men framför allt en naivitet. Jag vet nu att jag var väldigt naiv, säger hon.

När fallet så småningom utreddes, blev stamcellskollegorna friade.

Hon plågades nu av skamkänslor.

–  Visselblåsare ses som bråkstakar, och ingen gillar en bråkstake, säger hon.

Katarina Le Blanc blev också ombedd att ta time-out från flera uppdrag.
Inblandningen i Macchariniskandalen hade satt en stämpel på henne som förföljde henne.

–  Det fanns en väldig rädsla hos kollegor att ha med mig att göra, säger hon.

Hon fick allt svårare att engagera sig i sina egna doktoranders forskning. Till sist orkade hon inte ta hand om doktoranderna och hela forskargruppen upplöstes.

Privat orkade hon inte längre med sina nära relationer.

Mina barn fick betala ett högt pris för att ha en så knäckt mamma

–  Mina barn fick betala ett högt pris för att ha en så knäckt mamma som jag var då, säger hon.

Precis som fler av visselblåsarna i Macchiariniaffären blev Katarina Le Blanc så småningom också fälld av sin egen arbetsgivare för inblandning i skandalen. Karolinska Institutet ansåg att hon åsidosatt krav på good medical practice vid hantering av celler.

–  I beslutet blev jag uttryckligen fälld för att inte ha stoppat Karolinskas satsning på Macchiarini. Jag blev också fälld för att ha importerat strupen, vilket jag inte har gjort, säger hon.

Domen från KI kom två år efter att hennes forskningsanslag hade frysts. Katarina Le Blanc stod i sitt växthus och tog emot sms:et från rektorn, en erinran. Nu försvann hennes sista ork.

Katarina Le Blanc föll ner i en djup depression.

–  När jag mådde som sämst kändes det som att det inte fanns någonting kvar av mig. Mitt yrke hade varit min identitet, säger hon.

Hon kom att vara sjukskriven på heltid i nära två år. Under en period isolerade hon sig helt.

–  Det första året träffade jag nästan ingen människa, säger hon.

Bara hundpromenader kunde få henne att lämna huset.

Med hjälp av stöd från sina närmaste chefer, som skickade henne till flera olika terapeuter, började hon så småningom få de verktyg som hon behövde för att ta sig ur depressionen. Samtalsterapin – men också tiden i växthuset – kom att bli hennes räddning, säger hon.

–  Jag behövde bli något annat än bara yrkesrollen, förklarar hon.

Att bli en person som odlar gav henne mening. Och det var i Östergötland, bland spadar, krukor och planteringar, som hon till sist skulle komma att läka mentalt, berättar hon. Hon hade gått runt och grubblat. Men en dag fick hon en forskningsidé, och sedan en till.

– När idéerna kom tillbaka kände jag stor glädje, säger hon.

2020 kunde hon långsamt och i små steg ta sig ur sjukskrivningen.

–  Jag rekryterade tillbaka en person från min gamla forskargrupp. Det uppstod en väldigt positiv energi oss två emellan och man kan säga att jag gömde mig i den energin, säger hon.

När hon började söka anslag igen kunde hon rekrytera en ny forskargrupp. Stormen hade blåst över.

På frågan om hon ångrar att hon agerade visselblåsare blir svaret nej.

Men var det värt konsekvenserna?

–  Inte med tanke på repressalierna, att jag blev så utfrusen, det var förfärligt, säger hon.

Katarina Le Blanc tror att det faktum att hon agerat visselblåsare kan vara orsaken till att hon behandlats så omilt av sin arbetsgivare.

–  I de tidigare Macchiariniutredningarna – Gerdins, KI:s första utredning, Asplunds och Heckschers – nämndes jag inte. Efter att jag blåst i visslan tog min prefekt med mig att träffa vicerektor – och samtalet var helt annorlunda, säger hon.
Några tips till framtida visselblåsare har hon inte.

–  Men mycket har ju blivit bättre. Nu finns instanser där man går igenom forskningsprojekt. Det är inte längre enstaka personer som är gatekeepers, säger hon.

I dag säger hon att erfarenheterna har gjort henne klokare.

–  Jag är snällare också, inte en lika strikt karriärist som jag var innan, säger hon.

Katarina Le Blanc och visselblåsarna som fälldes i Macchiariniskandalen har dock mer arbete som kvarstår. Att överklaga KI:s fällning hos Förvaltningsrätten gick dock inte. Tillsammans med Centrum för Rättvisa har de ändå fortsatt att driva frågan att få möjlighet att opponera sig mot kritiken. Och nyligen kom beskedet att Europadomstolen ska utreda om Sveriges regering har levt upp till Europakonventionens krav på mänskliga rättigheter i processen kring ärendet.

–  Om vi någon gång får en prövning är förhoppningen att vi ska få möjlighet att säga att det här blev alldeles galet, för det har vi inte fått göra, säger Katarina le Blanc.