• 22 december 2005
• 1
• AV: Nina

Idag har det blivit så att sjuksköterskor jobbar inte längre med varandra. Varje sköterska har sina ”egna patienter” och alltför många vill gärna ägna sig åt de s.k tysta rapporterna.

Det är en oroande utveckling, nästan farlig. Vi måste träffas och överföra kunskap och ha koll på varandra. Vi måste kunna fråga: Har du varit med om det här förut? Vet du hur du ska göra? Är du införstådd med vad som kan hända? Och förklara och kunna fråga om det som är oklart.

Så säger Ingrid Skarp Örberg, på Akademiska sjukhuset i Uppsala, som arbetat som sjuksköterska i snart 35 år och sysslat med det mesta.

Ingrid Skarp Örberg har förutom arbetet som vanlig sjuksköterska bland annat varit forskningssjuksköterska, koordinator, vårdavdelningsföreståndare, fackligt aktiv och föreläsare på sjuksköterskeutbildningen.

I dag är hon oroad över yrkets förändring. Främst är hon bekymrad över den förändring utbildningen genomgått.

– Och jag är inte ensam om att vara oroad. Det är många som ifrågasätter utvecklingen. Det kommer sjuksköterskor som inte har en aning om vad en commotio (hjärnskakning) är, trots att de gått en utbildning som kallas för högskoleutbildning.

De kan inte termerna och uppfattar inte läkarnas signaler. De kan inte ta till sig ordinationer fullt ut och de förstår inte riktigt vad de ska göra. Läkarna måste vara övertydliga och det blir fel, säger Ingrid Skarp Örberg, som menar att vad patienterna vill ha av vården är att de ska känna trygghet, att sjuksköterskorna vet vad de ska göra, att det inte missas någonting.

”Väldigt ängsliga”

– Det innebär att sjuksköterskan måste kunna sjukdomslära, men idag är de nyutexaminerade sjuksköterskorna väldigt ängsliga i sin roll. De kan inte sjukdomspanoramat och har för lite att relatera till. De har för dåliga medicinska baskunskaper. De vet inte vilka prover som ska tas och måste ha allt skrivet på papper och allt ska signeras. De vågar inget på egen hand. Hela utbildningen känns ängslig!

I dag har man en gardering som är lite absurd, menar Ingrid Skarp Örberg. Ett exempel är läkemedelshanteringen, menar hon.

– Istället för att stärka kunskapen och förbättra utbildningen så att sjuksköterskorna kan klara mer saker själva har man infört ett regelsystem för att gardera sig som nästan är absurt. Allt ska registreras och signeras och finnas på pm.

– Man har ju ofta en ordinationslista på läkemedel som den medicinskt ansvarige läkaren godkänt och som kan användas vid behov till vissa patiener om de exempelvis får ont. Men inte ens de läkemedlen vågar man använda.
Ingrid Skarp Örberg tycker att det är obegripligt att sjuksköterskeeleverna får läsa så lite sjukdomslära.

– Det kommer ut sjuksköterskor som nästan inte haft några läkarföreläsningar alls!
– Jag förstår inte att man inte ser till att eleverna får en bra basutbildning så att de lär sig sjukvård i första hand. Resten kan man ju bygga på.

– För mig är omvårdnad sunt förnut och kunskap utifrån patientens sjukdom, vad som är gjort och vad som är planerat. Resten ska man kunna. Utbildningen verkar ha tappat sin naturvetenskapliga förankring.

”Vi ska bota patienterna”

Visst det är väl bra att vi ser till att patienterna når det där stadiet där det går att stärka det friska hos de som är sjuka, men på ett sjukhus finns vi till för att ta hand om sjukdomarna så att patienterna förhoppningsvis skall bli friska.

– Jag har aldrig sett någonting som blivit bättre med de här omvårdnadsteorierna. Jag var med när de första lanserades i början på 70-talet när jag gick min utbildning. De som jag hade som lärare blev första generationens omvårdnadsprofessorer. Det är naturligtvis bra med forskning, men det finns en övertro på vad man kan åstadkomma.

Försämringarna började märkas på 90-talet när man skapade de nya omvårdnadsämnena som man kallade karaktärsämnen, menar Ingrid Skarp Örberg.

– Tyvärr är det ju så att bristande kunskaper tar tid att inhämta. När jag arbetade med kliniska prövningar fick jag anledning att lusläsa alla sjuksköterskors dokumentation och blev förskräckt för det fanns inga medicinska iakttagelser, det fanns ingenting av kunskapsöverförande, det hade försvunnit och det är fortfarande så. Det avspeglar bristande kunskap.

Ingrid Skarp Örberg som varit vårdavdelningsföreståndare ser med bekymmer att professionen som ska göra jobbet kommer längre och längre bort från rummen där besluten fattas.

– Vårdcheferna blir administrativa och riskerar att tappa kontakten med patienter, sjuksköterskor och doktorer. Det är vansinnigt! Det kommer naturligtvis att få inverkan på hur vården bedrivs.