Det har gått nära tio år sedan Märit Halmin startade Läkaruppropet tillsammans med kollegan Lollo Makdessi. Uppropet fick stort genomslag och över 3 000 valde att skriva under i protest mot vårdsystemet. Då var förhoppningen stor att uppropet skulle tas på allvar och leda till genomgripande systemförändringar. Men, konstaterar Märit Halmin, de problem som beskrevs då har snarare förvärrats och fördjupats.

• 22 september 2022
• 1
• AV: Eva Nordin

I ett sms skriver Märit, anestesi- och intensivvårdsläkare på Södersjukhuset, att hon är försenad till intervjun. I slutet av arbetsdagen inträffade ett dödsfall och Märit stannade kvar för att hålla samtal med den avlidnes anhöriga.

Efter åt skyndar hon sig på cykel från Södersjukhuset till fiket på Söder där vi bokat tid.

– Jag är förskräckligt åksjuk, därför cyklar jag överallt.

Vad har egentligen hänt sedan Läkaruppropet? Och vad driver henne i jobbet som läkare och kritiker av ett sjukvårdssystem som hon menar är ”patologiskt”?

– För en tid sedan skulle jag föreläsa om sjukvårdspolitik. Jag gick tillbaka för att se vad vi tog upp i debatten 2013. Jag blev smått chockad, herregud problemen verkar pyttesmå jämfört med idag. Det är en sorg att inse att det inte har blivit bättre, snarare sämre och att det inte tycks spela någon roll vad vi på golvet vittnar om.

Märit älskar sitt jobb, även om det är slitsamt.

– Men om jag ska fortsätta jobba kan jag inte i tysthet stå vid sidan av ett sjukt system som genererar orättvisor och ojämlikhet, utan att höja min röst.

Märit lyfter det glapp som hon menar bara växer. Tilliten mellan vårdens medarbetare och beslutsfattare är skör och risken är överhängande att medarbetare som inte blir lyssnade på ger upp, slutar.

– Vi jobbar i ett system där vi får allt svårare att vara i samspel med vår yrkesetik, det skapar en enorm etisk stress. Fler och fler känner sig främmande inför den utveckling som pågår. Just nu är det sjuksköterskorna som flyr, men det är bara en tidsfråga innan även läkare börjar fly från sina arbetsplatser.

Vägen till läkare gick via sjuksköterskeutbildningen. Men snart insåg hon att kemi och teorier om kroppens syra-basbalans var roligare än väntat; en lärare knuffade henne i riktning mot läkarprogrammet och 2007 fick hon sin legitimation. Åtta år senare var hon färdig specialistläkare och 2017 disputerade hon på en avhandling om lungkomplikation efter blodtransfusion.

– Jag halkade in på forskning efter en allvarlig cykelolycka som gjorde att jag inte kunde jobba kliniskt. Det började med en översiktsartikel till Läkartidningen, men jag blev så engagerad av ämnet att jag sökte en tjänst som doktorand.

Efter disputationen var hon dödstrött på forskning, men ett WHO-uppdrag i Libanon 2020 förändrade hennes inställning. Strax efter en omfattande explosion i hamnen i Beirut var Märit, samt internationella medicinska team och fältsjukhus, på plats för att ta hand om cirka 6 000 skadade människor. Strax därefter drabbades landet av ett covid-utbrott, drygt sex månader efter Sverige.

– Jag åkte dit för att försöka bygga en mer robust intensivvård inom den offentliga sektorn. Den är relativt liten, gravt underfinansierad och med låg kvalitet.

De internationella medicinska teamen var uppskattade. Libanon saknade vid den tiden erfarenhet av covid-vård och det fanns inga rutiner för att samla data på hur många patienter som dog av covid. Märit fick veta att alla som intuberades dog. Var det verkligen så?

Efter ett år av insamling och systematisering av data kunde Märit påvisa en 94-procentig mortalitet hos intuberade covid-patienter.

– Jag blev inspirerad av min kollega och mentor, Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin, att satsa på den typ av forskning som vetenskapligt utvärderar det vi gör. På plats i Libanon utvecklade jag ett kvalitetsinstrument att använda i kris där det inte finns uppbyggda system för patientutvärdering.

I oktober återvänder hon till Libanon för att fortsätta sitt forskningsprojekt.

Du har tidigare jobbat i krigshärjade länder som Afghanistan, Jemen och Syrien. Hur har du påverkats?

– Otroligt mycket. Jag har lärt mig att det finns flera sätt att tackla medicinska problem och utmaningar, utan den tekniska apparatur och de läkemedel vi har tillgång till. Perspektiven och synen på livet och döden har vidgats. Sorgen är densamma överallt, men acceptansen är mycket större i många andra länder. Jag kan också känna att empatin bland människor är stor, trots all misär.

– Ibland är jag frustrerad när jag återvänder till Sverige. Vi är ett av världens rikaste länder, har högutbildad personal, tillgång till avancerad medicinsk-teknisk utrustning, vi befinner oss inte i krig. Hur kommer det sig att vi inte har en fungerande sjukvård?

I över 20 år har hon i huvudsak arbetat på Södersjukhuset. Det är en helt annan arbetsplats nu än för 15 år sedan, det går inte att jämföra, menar hon.

– Under läkarutbildningen arbetade jag nattetid på akutmottagningen. Jag såg fram emot varje arbetsplats. I dag får jag nästan kväljningar när jag ska gå ned till akuten. Den ständiga vårdplatsbristen, köer av patienter som får vänta i timmar och dygn och som riskerar att fara illa, det är en oerhört sorglig utveckling. Det har varit rubriker i åratal om Södersjukhuset och vi i professionen har skrikit oss hesa. I stället för att mötas pekar sjukhusledningar, regionledningar, beslutsfattare åt ett annat håll. Vi delar inte verklighetssyn.

Märit upplever att tystnadskulturen blivit starkare. Hon har själv erfarenhet av att bli uppkallad till chefen när hon uttalat sig i media.
I en diskussion i P1 om antalet intensivvårdsplatser per capita i Sverige och vilken beredskap som inför en pandemi, hamnade Märit i besvärliga diskussioner med sjukhusledningen.

– De sa att jag brutit mot sekretessen. Hur många intensivvårdsplatser som fanns i Stockholm var tydligen hemligt och sekretessbelagt, det fick inte komma främmande makt till kännedom. Det var helt befängt, det jag hade diskuterat i media var att vi hade sämst tillgång till IVA-platser i Europa och att vi inte hade kapacitet för en pandemi. Det slutade med att jag fick en skriftlig ursäkt, men jag tyckte att det var djupt obehagligt.

Har du aldrig funderat på att gå in i politiken?

– Jo, det har jag gjort. Men var ska jag arbeta politiskt, på riks, region- och lokalnivå. Var fattas egentligen besluten och vem styr över svensk sjukvård? Regionerna skyller på staten, staten på regionerna och däremellan har vi SKR som inte ens är en myndighet utan en lobbyorganisation med stor makt.

Du skulle kunna sikta på posten som socialminister?

– Om jag skulle få det erbjudandet skulle jag tacka ja direkt. Då skulle jag se till att vi får en hälso- och sjukvård som är behovsstyrd- och inte efterfrågestyrd. Just nu har vi en vård som inte är baserad på hälso- och sjukvårdslagen.

Om du inte når den posten skulle du kunna bli chef och påverka i själva systemet?

– Jag är övertygad om att professionerna måste få en mycket större del i hur man utformar vården, då behöver man inte ta in konsultbolag som tar fram värdegrunder och pratar om att sätta patienten i centrum. I dag är vården utformad av ekonomer med en helt annan utbildning och verklighetsuppfattning än vi som jobbar i vården.

– Chefskap i vården handlar i dag om produktion och att hålla budget i balans. Läkarperspektivet får stå tillbaka. Om du inte gör som ledningen säger får du kicken, det ser vi hela tiden. Det skulle aldrig hända att jag blir erbjuden ett chefsuppdrag, skulle jag ändå få erbjudandet skulle jag troligtvis tacka nej. Jag kan inte vara chef utan ett äkta mandat att verkligen kunna förändra inom ramen för läkaretiken och min målbild av vad svensk sjukvård ska vara.

Om tio år, var befinner du dig då?

– Jag vill fortsätta med internationella uppdrag, kanske lite mer på strukturell och övergripande systemnivå, som jag gjort och gör i Libanon. Där har jag haft större framgång med att driva förändringar och skapa effekt, att höja nivån från låg till en högre. Det ger en otrolig välbehaglig känsla av meningsfullhet. Mina försök att driva förändring och förbättring i Sverige har mest mötts av motstånd. Och till slut ger man upp.

– Jag hoppas också att jag får jobba i en offentlig sjukvård som fått förutsättningar att verka i sin fulla potential.