”Det är en enorm skillnad om patienten vårdas hos oss”
Nyheter
På Universitetssjukhuset i Linköping är utlokaliseringar ständigt närvarande. På kardiologiska kliniken har man skapat ett fast system där en överläkare och två underläkare har till uppgift att ronda utlokaliseringar – varje vardag.
Genom att avdela läkare som har detta uppdrag som del i sin dagliga verksamhet så undviker man att ronden försenas, menar Marcus Lindenberger, överläkare på kardiologiska kliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping. Samtidigt som upplägget kräver mycket extra resurser.
Det är sällan kliniken inte har någon utlokaliserad patient och i medeltal runt fem, men sällan mer än tio då dessa patienter ofta kräver telemetriplats.
– Våra patienter måste telemetriövervakas, vilket gör att vi i stor utsträckning använder oss av samma avdelningar för utlokaliseringar. Det är thorax-kärlkliniken i första hand och neurologen i andra hand, säger Marcus Lindenberger och fortsätter:
– Jag har arbetat som kardiologjour så länge nu att jag känner mindre stress över de medicinska bedömningarna, men att ha ansvar för en patient som vårdas på en annan avdelning, som jag inte ser, är varken kul eller patientsäkert. Det är en enorm skillnad om patienten vårdas hos oss på kardiologen och jag som jour är 20 meter bort ihop med vårdpersonal som är kompetent inom hjärtsjukdomar. Då behöver inte saker bli så akuta, eftersom vi kan upptäcka försämringar tidigare.
På kardiologiska kliniken har man de senaste åren tvingats stänga nio vårdplatser på grund av bristande bemanning.
– Vi har slimmat så mycket vi kan, det går inte att göra mer nu. Vi har även ett ansvar för att vårda medicinpatienter som del i det allmänna medicinflödet från akutmottagningen. Behöver hjärtsjuka patienter inläggning därefter så får de läggas in som satelliter istället, säger Marcus Lindenberger och beskriver hur hälften av frågorna jourtid går åt att lösa logistiken kring vårdplatser.
Och problemet gör sig dagligen påmint även utanför klinikens väggar. Varje måndag till fredag har hela sjukhuset lokala och sjukhusövergripande vårdplatsmöten, det senare även helgdagar – är läget extra pressat blir det ytterligare ett.
På grund av Region Östergötlands sviktande ekonomi råder det just nu dessutom restriktivitet gällande anställningar. Det innebär att lösningen på vårdplatsbristen – det vill säga att anställa ytterligare personal och återöppna vårdplatser på kardiologen – för tillfället inte är något alternativ.
– Vi har ständigt maxat vår kapacitet, det är väldigt sällan vi har en bra beläggning och vi är aldrig i närheten av 80 procent. Och då har kirurgin ännu större problem än vad vi har, säger Marcus Lindenberger.
Niklas Theorin, hematolog vid Vrinnevisjukhuset i Norrköping och ordförande för Östergötlands läkarförening, säger att problemen med utlokaliseringar och överbeläggningar är en av de största frågorna för läkarföreningen just nu.
– Problemet har funnits sedan mitten av 2010-talet, men har accelererat ganska mycket efter pandemin. Sen är det olika för olika kliniker, men för många är utlokaliseringar en vardag, säger han och delar Marcus Lindenbergers bild av att problemen är störst på kirurgiska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping.
– Sen finns det de kliniker som har väldigt komplicerade patienter, som aldrig utlokaliserar dem. Neurokirurgen till exempel, de vårdar alla sina patienter själva och överbelägger istället.
Niklas Theorin menar att man inte inom det närmaste ser någon ljusning på just problematiken som vårdplatsbristen för med sig. Också att det spiller över på en rad andra områden – inställda operationer, etisk stress, att det blir fullt på akuten.
– Att utlokaliseringar dels ger sämre vård för patienten, dels fördröjer vårdtiden späder också på grundproblemet. Ofta tar det en eller två dagar längre att få till vårdplanering för de här patienterna som är utskrivningsklara, säger han och fortsätter:
– På Universitetssjukhuset i Linköping är det på totalen mellan 15 och 20 patienter som väntar på att kommunen ska ta över dem. Det motsvarar ungefär en vårdavdelning.
När Sjukhusläkaren når Jessica Fisk, vårddirektör i Region Östergötland, på telefon sitter hon i möte om vårdplatsbristen. ”Vår största fokusfråga och något vi jobbar med hela tiden”, som hon uttrycker det. Utöver rollen som vårddirektör arbetar hon kliniskt en dag i veckan och var fjärde helg. Senaste bakjour möttes hon själv av en fullbelagd avdelning och 13 satellitpatienter på fem olika kliniker.
– Det tar en massa tid och det blir tungt för de kliniker som man ska ronda hos. Och de utlokaliserade patienterna får ofta vänta, eftersom man har prioriterat så att de som är sjukast ligger kvar på kirurgen, i mitt fall. Det blir inte bra och inte samma patientsäkerhet, säger hon och fortsätter:
– Sen jobbar vi mycket med att man ska hålla dem inom de olika familjerna, kirurgfamiljen till exempel, och då kan vi göra utbildningsinsatser för att personalen på mottagande avdelningar ska känna sig lite tryggare med de medicinska grunderna. Men det finns en del saker att jobba med. Dels med att vi har utlokaliseringar, dels med att vi behöver ha fler vårdplatser.
Hur ser du på att ni måste skapa parallella system eller lösningar för att hantera utlokaliseringar?
– Jag tänker att det är nödvändigt att göra det också. Vi kan inte låtsas om att det här inte existerar och vi måste hantera de patienter som finns på bästa sätt. Vi måste jobba här och nu, samtidigt måste vi orka jobba med det långsiktiga. Vårdplatser skapas inte i någon större mängd genom en quick fix.
Jessica Frisk berättar att man inom regionen i år har 114 fler sjuksköterskor jämfört med i december förra året och att man har lyckats minska andelen inhyrd personal. Samtidigt genomgår Region Östergötland en stor omställning på grund av den ansträngda ekonomin.
– Här är vi mitt i ett jättestort arbete med att komma åter till samma bemanning som 2020. Hur ska vi jobba när vi är färre och samtidigt kunna ge likvärdig vård? Vi behöver bland annat se över bemanningen i vårdlagen och ha mer robusta enheter så att man kan lägga smarta scheman. Det gör att vi skruvar fram enskilda vårdplatser. Men vi behöver också öppna upp nya vårdlag vilket är en större insats.
När kan då personalen förvänta sig en ljusning på vårdplatsbristen? Enligt Jessica Frisk finns det en målbild för 2025 där man ska ha ökat antalet vårdplatser innan den 1 juni, och fortsätta ökningen under året
– Det finns inget att välja på. Vi ser inget annat än att det måste ske under 2025, både för patienternas och medarbetarnas skull.
