”Det är dags att börja lyssna på oss i professionen på riktigt”

Det är valår – och hälso- och sjukvården är än en gång väljarnas viktigaste fråga. Vi har idag en på många sätt fantastisk sjukvård, men med enorma utmaningar. Under de senaste decennierna har det skett en gradvis värdeförskjutning i svensk sjukvård: strateger är viktigare än experter och reell kompetens byts mot checklistor.

Vi är långt ifrån att uppnå den lagstadgade rätten till jämlik vård över landet och vårdgarantin hålls inte. I år kanske det är tydligare än tidigare år, då även beredskapsfrågan är högaktuell och de flesta inser att om vi inte kan hantera vanliga toppar med ökat vårdbehov är vår förmåga att hantera långvariga kriser och katastrofer kraftigt begränsad. Här krävs skyndsamma förändringar – men är det egentligen något nytt vi från Sjukhusläkarna påtalar?

Jag har roat mig med att läsa gamla ledare skrivna av mina föregångare på posten som ordförande för Sjukhusläkarna. Och slående är att de flesta hade känts högaktuella om de kom med i detta nummer, trots att de har upp emot 10–15 år på nacken. Det kan låta sorgligt, men det kanske snarare är så att vi länge har drivit de viktigaste kärnfrågorna inom vården, och att vi har en långsiktighet i vårt arbete. Vi har år efter år krävt en vård dimensionerad efter befolkningens behov och att tillgången till vård inte ska avgöras av ditt postnummer. Vi har påtalat behovet av en ökad nationell styrning – och att vården ska ledas med medicinsk kompetens på alla nivåer. Vi kräver att man lyssnar på professionen, och vi påtalar behovet av fortbildning och möjlighet till klinisk forskning för att Sverige ska fortsätta ha en sjukvård i världsklass.

Dagens situation med långa köer till vård och behandling, bristande kontinuitet och stökiga överfulla akutmottagningar där patienterna i värsta fall får spendera dygn i väntan på vårdplats innebär inte bara risker för patientskador och i värsta fall död. Det leder också till att allt fler inte litar på att den offentligt finansierade vården kommer kunna hjälpa dem den dag de blir sjuka. Antalet sjukvårdsförsäkringar, liksom vård som bekostas ur egen ficka, fortsätter att öka. Det är en mycket farlig utveckling, som går stick i stäv med hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf. Den lyder: ”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.” Att få till riktiga förbättringar med fokus på kärnverksamhet är en ödesfråga, risken är annars att betalningsviljan för en offentligt finansierad sjukvård försvinner.

Det är otroligt trist att behöva säga ”vad var det vi sa” och det är otroligt svårt att bygga upp en verksamhet som raserats – att backa bandet när det blivit fel. Summan av det hela är att det är dags att börja lyssna på oss i professionen på riktigt. För vi har larmat om utvecklingen. Och mycket hade kunnat undvikas.

Så politiker – se till att denna ledare inte är modern om några år. Lyssna och förändra. För vi alla vill ju ha en offentligt finansierad vård av god kvalitet, med tillgänglighet, där sjukast går först. Om ni lyssnar på oss är jag säker på att risken minskar att ni ska behöva stå med skammen när det gått fel och miljarderna har rullat utan att gagna patienterna.

För det krävs:

• Begreppet medicinsk kompetens måste återinföras i hälso- och sjukvårdslagen. För vem vill att vem som helst – lagen använder begreppet ”någon” – ska fatta beslut om vården?
• Medicinsk kompetens i ledningen av hälso- och sjukvården, på alla nivåer. Verksamhetschefen bör vara läkare – alla prioriteringar inom vården är medicinska beslut. Det ger också bonus i form av effektivare vård och bättre arbetsmiljö.
• Ta med professionen i utvecklingen – och lyssna.
• En nationell dimensionering av utbildningstjänster – vi måste veta hur många vi är inom olika specialiteter och vad som behövs i framtiden.
• Fokus på kärnverksamheten – det ska vara lönsammare att göra ett bra jobb med att vårda patienter än att vårda papper.
• En förhöjd grundbemanning som kan hantera vanliga toppar utan att personal rings in.
• Användbara digitala system som underlättar arbetet med patienter och inte stjäl tid.

Här kommer några guldkorn där vårt arbete gett resultat:

• SKR får allt färre myndighetsliknande uppdrag.
• Vi har påtalat behovet av en patienträttighetslagstiftning, då vi idag har en tandlös hälso- och sjukvårdslag som det är fritt val att följa för våra 21 regioner. Här har vi sett Vårdansvarskommitténs arbete, som tyvärr inte tagit tag i frågan hur vi ska få en jämlik vård över landet, men i alla fall lyft ett par områden där man förespråkar ökad nationell styrning.
• Vi har krävt att patienterna ska få vård efter behov och i rätt tid, bland annat har vi lyft behovet av en skarpare vårdgaranti som faktiskt följs. Här har två statliga utredningar tillsatts, Anna Nergårdhs utredning ”Behovsstyrd vård”, liksom Anders Sylvans uppdrag att se över hur köerna ska kortas.
• Vårdplatsbristen är nu uppe på högsta nationella nivå. Vi delar problembild, men lösningarna återstår. Flera myndigheter har fått regeringsuppdrag i frågan och flera partier bejakar våra idéer om en nollvision för dödsfall orsakade av vårdplatsbrist.
• Vi har fått gehör för frågan om reglerad fortbildning för specialistläkare, och Harriet Wallbergs utredning har kommit med en del förslag. Nu behövs politiska beslut.

Guldstjärnor:

Sjukhusläkarens och HD/Sydsvenskans granskning av upphandlingen av Millennium – ett fantastiskt grävjobb med vår journalist Malin Gavelin i spetsen.

Karin Filipsson med kollegorna på SUS som på ett envist och modigt sätt uppmärksammat ledningen på problemen kring Millennium.