• 18 september 2015
• 0
• AV: Malin Gavelin

Den svenska patologin befinner sig i något av ett moment 22. Det menar Jayant Shetye, patolog från Indien som stannade i landet efter avslutad avhandling på Karolinska. I dag är han en av många utländska patologer som ser till att hålla den svenska vården i rullning.

Jönköping, Lund, Umeå, Falun,Västerås – listan på svenska lasarett vars patologiavdelningar har fått en hjälpande hand av Jayant Shetye de senaste 20 åren kan göras lång.

– Jag var redan färdig patolog i Indien och kom till professor Håkan Mellstedt på Radiumhemmet för att göra min avhandling och efter det blev jag kvar. Jag har inte ångrat mitt val att bli patolog en enda dag. Men det finns ett stort problem i Sverige i dag med unga läkare som inte är intresserade av patologin som specialitet.

Bristen på patientkontakt – eller snarare myten om bristande patientkontakt – tror han är en av de avgörande anledningarna till detta.

– Trots att man kanske inte har så mycket fysisk kontakt med patienter så är man väldigt involverad i vården av dem. Jag får stor yrkesmässig tillfredsställelse av att hjälpa till och göra vården för patienten optimal i min ände av kedjan.

Men den aspekten av patologin blir sällan belyst, menar Jayant Shetye och där anser han att patologerna själva har en del av ansvaret.

– Det finns fortfarande många patologer som tycker att det är de kliniska läkarnas uppgift att fundera över patientens behandling. Men de måste inse att det är de själva som laddar pistolen som läkarna ute på klinikerna senare avfyrar som botemedel.

Äldre hinner inte lära upp de yngre idag

Men för att kunna delta aktivt i patientens vård måste patologen veta mycket om olika behandlingsalternativ – och det är lättare sagt än gjort under rådande omständigheter, menar Jayant Shetye och beskriver en situation där äldre erfarna patologer har så fullt upp med alla prover som ska analyseras att de har svårt att hinna lära upp de yngre. Och samtidigt anser många yngre patologer att de äldre patologernas kunskap om själva sjukdomarna och moderna behandlingalternativ brister.

– Det har blivit ett slags moment 22. Man måste börja från grunden och utbilda underläkarna ordentligt och bygga därifrån. I dag har de svårt att lära sig det de ska eftersom de undervisas av en mix av biologer, unga patologer och så ett stänk erfarna patologer ovanpå det.

Även på själva läkarutbildningen i Sverige verkar patologin ha hamnat allt mer på undantag, menar Jayant Shetye. Förr uppfattade han det som att det var betydligt fler veckors studier än idag. I Indien däremot, läste han patologi från och till under en 15 månadersperiod under sin grundutbildning till läkare.

– Här i Sverige behandlar man patologi som en andra klassens specialitet och det smittar av sig på studenterna. Man gör helt enkelt inte patologin rättvisa på bara några veckor.

Det handlar om ett medicinskt team­arbete, en interaktion mellan läkaren ute på kliniken och patologen på laboratoriet, menar Jayant Shetye.

– Om behandlingen inte biter på patienten måste patologen få feedback, möjlighet att sätta sig på nytt framför sitt mikroskop, fundera på orsaken och få chansen att föreslå ett nytt alternativ. Hela det här samarbetet måste studenterna få en chans att förstå betydelsen av. Och det tar längre tid än bara några veckor.

Bildtext: 2010 ingick Jayant Shetye i det team som belönades med Guldskalpellen efter att statistik visat att västmanlänningar som insjuknar i ändtarmscancer fick den bästa behandlingen i hela Sverige.