”Den sjuka vården 2.0” bygger sina slutsatser på felaktig statistik
Sjukvården skulle inte fungera en dag utan ronder, narkos, operationer, röntgen, laboratoriemedicinska analyser och så vidare, men detta läkararbete är helt osynligt i det mått på ”produktivitet” som resonemangen cirklar kring i boken.
Men inte heller beräkningarna av den så kallade ”produktiviteten”, alltså hur många patienter sjukhusläkare tar emot varje dag, stämmer.
I boken definieras ”sjukhusläkare” som ”specialist inom somatisk och psykiatrisk specialistvård”.
Definitionen görs i en not till uppgiften om att sjukhusläkare ”träffar nu i snitt bara 1,9 patienter per dag”.
Men en korrekt beräkning utifrån exakt de definitioner som används i boken visar att det istället är 3,3 patienter per dag.
Det finns heller inga som helst belägg för att sjukhusläkarna tog emot färre patienter på mottagning år 2012 jämfört med år 2000 på det sätt som görs i boken, eftersom antalet sjukhusläkare beräknats på fel sätt även tidigare.
Sjukhusläkaren har varit i kontakt med en av bokens författare, Monica Renstig, och tagit del av hennes statistiska underlag och beräkningsmetoder. På frågan om varför ”sjukhusläkare” definieras på ett sätt och beräknas på ett annat, svarar hon bara att ”Vi kunde kanske ha varit ännu tydligare på denna punkt att vi avser både specialister och icke-specialister.”
I ”Den sjuka vården 2.0” har samtliga AT-läkare, ST-läkare och vikarierande läkare räknats in i gruppen ”sjukhusläkare”, även de som är verksamma i primärvården.
När Sjukhusläkaren påpekar att även detta leder till betydande räknefel svarar hon att ”Det handlar om max 1 382 personer = huvuden. Många av dessa arbetar deltid”.
De 1 382 hon nämner här är antalet ST-läkare i primärvården år 2012. AT-läkare och vikarier i primärvården räknar hon fortfarande som ”sjukhusläkare”.