Väntetider och operationsköer var huvudfokus för Sjukhusläkarnas block under eHälsomötet Vitalis i Göteborg. – Vi bygger fortfarande köer. Det är ett osminkat och ganska tungt budskap tycker jag, sa Gunnar Enlund, biträdande registerhållare för SPOR, som var en av föreläsarna.

• 19 maj 2022
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Gunnar Enlund, biträdande registerhållare för Svenskt perioperativt register (SPOR) och till vardags överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala, inledde Sjukhusläkarnas block om väntetider med att beskriva vad han och SPOR ser i den data som SPOR tar fram. Bland annat poängterade han att det redan innan pandemin fanns stora problem med vårdköer, något som Sjukhusläkaren tidigare rapporterat om.

Han hänvisade till EHCI, Euro Health Consumer Index, som sedan 2004 har följt alla europeiska länder och visar att Sverige legat i botten avseende vårdköer i Europa sedan starten.

Och trots att stora satsningar gjorts på regionerna för att komma till rätta med problemen syns en liten påverkan på väntetiderna, menar han.

– Vi i Sverige verkar ha svårt att omsätta satsningar i praktisk verkstad, sa Gunnar Enlund och påpekade att data visar att majoriteten av regionerna fortfarande inte lyckats återta operationskapaciteten.

– Vi bygger fortfarande köer. Det är ett osminkat och ganska tungt budskap tycker jag.

Gunnar Enlund återkom flera gånger till bristen på personal och pekade på behovet av att ha operationsstatistik som matchar och visar var den bristen finns. Han pekade också på att bristen på vårdplatser, både på vanliga avdelningar och inom intensivvården, försvårar arbetet med att komma i kapp med vårdköerna.

– I oktober hade vi 4,8 intensivvårdsplatser per 100 000 invånare. Vi har alltså lägre antal iva-platser än innan pandemin, sa han och efterlyste klara besked från politiken om hur många vårdplatser som behövs.

I den efterföljande paneldiskussionen framhöll Acko Ankarberg (KD), ordförande i socialutskottet, att det skett ett skifte i sjukvårdspolitiken i och med att nu står i budgeten att vi har för få vårdplatser i Sverige och att vi ska öka det antalet. Hon hakade också på Gunnar Enlunds efterlysning av en exakt siffra gällande vårdplatser.

– Även om Gunnar inte fått något tal, det tror jag inte att vi politiker ska sätta, så är det för mig ett ganska stort skifte som har skett. Vi har nu en majoritet i riksdagen som säger att det finns för få vårdplatser och att vi måste öka dem. Sen hur man gör det måste göras lokalt.

Hon berättade också om att man från socialutskottet vill följa upp hur arbetsmiljön kan förbättras för att både kunna behålla den personal man har och kunna attrahera fler. Därför har man uppmanat regeringen att öka antalet vårdplatserna, men också se till att förbättra arbetsmiljön.

– Det här är inte något man löser över en natt, men det behövs mer transparens och det behöver bli synligt för alla att se hur läget är med vårdplatser och arbetsmiljön. Och utifrån det se vad det är vi behöver göra. Är det något på den nationella nivå, vad behöver man göra på myndighetsnivå, vad är det regionerna ska bidra med. Vi behöver en större transparens över läget. Vi har faktiskt inte haft det, därför i har överlåtit sjukvården till 21 självständiga regioner och glömt bort att staten också har en roll, sa hon.

Thomas Lindén, avdelningschef för kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården på Socialstyrelsen, som också deltog i paneldiskussionen pekade på att man nu pratar mycket om sekundäranvändning av data, men att man också måste komma ihåg vem sjukvården är till för.

– Det är för att göra vården snabbare, säkrare och bättre för patienten. Vi får inte glömma bort primäranvändningen – att data först och främst ska användas för att förändra livet direkt för patienten.

På ämnet väntetider lyfte han även att den som bedriver sjukvård måste se det ut patientens perspektiv, men också ur ett vårdprocessperspektiv.

– Väntetider adderas och man kanske tycker på en röntgenavdelning att två veckor inte är lång tid för ett svar, men om alla väntetider adderas är man snart uppe i 100 dagar för patienten utan att någon i systemet tycker att man har agerat långsamt.

Moderator Karin Båtelson, styrelseledamot i Sjukhusläkarna, poängterade att man i Danmark mäter vårdgarantin från det att remissen kommer från vårdcentralen, medan vi i Sverige mäter först från att beslutet skett – det vill säga att utredning och remiss till specialist inte finns med. Också att vi har 90 dagar istället för Danmarks 30 dagars vårdgaranti, och att den svenska sjukvården ändå inte lever upp till den.

Acko Ankarberg tog vid på spåret om vårdgarantin.

– Riksdagen fattade inte bara beslut om vårdplatser och att vi ska ha koll på läget, utan också att vi vill ha en nationell vårdförmedling som talar om var vi har ledig kapacitet i landet. Men när tilläggsöverenskommelsen kom nu i maj mellan regeringen och SKR så kan man inte prestera det här. Jag vill inte kritisera dem jättemycket, för det för det handlar om att vi inte har byggt upp system för det här. Vi kan inte berätta om var i landet vi har ledig kapacitet just nu, sa hon och fortsatte:

– Jag tror att vi nu har majoritet i riksdagen för att gå ner till 30 dagars vårdgaranti, men då måste vi rigga hela vårdsystemet på ett annat sätt.

På ämnet Danmark lyfte Thomas Lindén att regelverket där gör gällande att den region som ansvarar för vården också ansvarar för att hänvisa patienten till en annan region om man inte kan ge vård i tid.

– Mina kolleger på Sundhedsstyrelsen säger att det inte har gjort att man faktiskt skickas någon annanstans i praktiken, utan att det oftare leder till regionerna ser till att göra åtgärder inom den tidsgräns som gäller. Att det har blivit en drivkraft för kvalitet helt enkelt, sa han och fortsatte:

– Jag tror att det också krävs en mental omställning. Att vi måste göra dagens jobb idag och att det inte kan vara ett godtagbart skäl att vänta för att det kommer en sommar eller att det blir jul. Veckan har sju dagar och året har tolv månader, och för en patient som väntar spelar det ingen roll om det är juli. Man måste få sin vård i alla fall.