Den hårda fighten om jouren
”Det var som det var
tills det blev som det blev”Dessa rader av Alf Henriksson passar utmärkt som överskrift till denna artikel som handlar om hur jourkompersättningen förändrades dramatiskt i slutet av 70-talet och början av 80-talet, under långdragna och svåra förhandlingar.
Frågan har fått ökad aktualitet igen då många medlemmar upplever ”jourkompen” som dåligt ersatt och framförallt som mest bidragande till den dåliga arbetsmiljö många har.
Det är inte många personer i dagens centralstyrelse som var med vid denna tid, och detta har ju till viss del gjort dem historielösa, kanske kan detta bidra till en ökad förståelse för dessa frågor.
Som de flesta känner till har EU kommit med ett arbetstidsdirektiv som EU-domstolen har tolkat så att all tid på sjukhuset är arbetad tid, d v s också när man vilar sig.
Detta håller på att implementeras i svensk lagstiftning och får sedan förhandlas mellan arbetsmarknadens parter på vanligt sätt.
Nog om detta, nu till historien. 1964 infördes rätt till jourkompensation i avtalet. Bestämmelsen gällde enbart underläkare och avsåg endast arbete under jour.
Eftersom ingen möjlighet fanns på den tiden att lägga ut ledighet i direkt anslutning till jourpass, kom detta att införas långt senare.
1970 kom rätt för samtliga läkare till kompensation för såväl arbete som bundenhet under jour och beredskap.
Arbete kompenserades i ledighet, beredskap i pengar som kunde bytas mot ledig tid.
1971 kom bestämmelsen att rätten till kompensationsledighet utökades till att även omfatta bundenhet.
Under perioden 1975 – 1979 infördes en rad förbättringar av ersättningarna, för såväl arbete som bundenhet under jour och beredskap. Dock gällde fortfarande under denna tid att arbete under jour kompenserades timme för timme, men lördag och söndag hade man också en halv timmes ersättning i pengar för varje arbetad timme.
Under 70-talet organiserades den offentliga sektorn i stora karteller. Detta skedde både på den statliga sektorn och den kommunala sektorn.
På den kommunala sektorn organiserades KTK (Kommunaltjänstemanna-kartellen) för framförallt TCO-anslutna förbund, och efter långa och sega förhandlingar där merparten av SACO-förbunden inte var välkomna in i denna kartell, organiserade man som motvikt på akademikersektorn SACO-SR-K, som var en förhandlingskartell.
Den främste tillskyndaren till detta var Läkarförbundets dåvarande chefsförhandlare Tobias Lund.
Den tredje stora elefanten som var med i dansen var Svenska Kommunalarbetarförbundet, som inte hade något behov att gå in i någon kartell, utan vid denna tid hade sin starkaste position någonsin på den svenska arbetsmarknaden, och framförallt då på den offentliga sektorn.
Vi levde i en värld med ständiga låglönesatsningar och vid flera tillfällen förhandlades det om hundradels procent.
Avtalsrörelsen 1977-1978 slutade som vanligt med ett låglöneprofilerat bud, men där det till slut kom en extrapott på 0,40 procent. Jag ber att få återkomma till detta senare.
Min egen roll i allt detta var att jag började jobba med fackliga frågor ihop med Ulf Ljungblad i Vänersborg omkring år 1975.
1977 valdes jag in i SYLF-styrelsen, där Ulf redan hade tagit plats, och vi lärde känna Johan Calltorp, Magnus Delshammar med många fler.
Genom tillfälligheternas spel blev jag profilerad åt förhandlingsfrågor och då Ulf blev ordförande för SYLF 1978, med mig som vice ordförande, fick vi givetvis en ganska stor impact på förbundets förhandlingsfrågor.
Den fortsatta fackliga karriären gick spikrakt uppåt. Jag blev ordförande i SYLF 1979, tog då plats i centralstyrelsen och blev året därpå andre vice ordförande i Läkarförbundet och tillika ordförande i förhandlingsdelegationen. Men nu har jag gått händelserna något i förväg.
Åter till de 0,40 procenten. Ulf och jag låg och sov på Villagatan 5 efter ett möte av något slag, när det helt plötsligt knackar på dörren till vårt sovrum kl. 04.00.
Utanför dörren stod Tobias Lund, som var chefsförhandlare för SACO-SR-K och tillika förhandlingschef i Läkarförbundet. Han ställer oss inför följande problem.
Om vi kan acceptera 0,35 procent istället för 0,40 procent och ge 0,05 procent till KTK, så kan avtalet komma i hamn, men en viktig förutsättning är då att våra 0,35 procent är destinerade till förbättringar i jouren.
Förbättringar i ”jourkompen” var SYLF:s starkaste yrkande i avtalsrörelsen då det fanns ett utbrett missnöje med ersättningen.
Vi funderade en stund och accepterade sedan Tobias förslag. Han berättade också att Björn Rosengren (före detta näringsministern), Tobias själv och Leif Åkerblom på Läkarförbundet hade gjort upp denna plan.
Således garanterade Björn Rosengren att de 0,35 procenten skulle avsättas till jouren. En partsgemensam grupp mellan Landstingsförbundet och Läkarförbundet tillsattes där Leif Åkerblom ingick, och fick som uppgift att ta fram förbättringar i jouren baserade på dessa 0,35 procent. Så gjordes också och det avtal som vi sedan dess levt med såg dagens ljus. Parterna enades sedan om att det hela kostade 0,35 procent.
Efter lite noggrannare räkning framförde motparten att kostnaden i själva verket låg nära 10 procent, men det fick stå för dem. Vi kände oss nöjda över att, för en gångs skull, ha fått ut något materiellt och att vår arbetsmiljö fick kosta litegrann.
På motståndarsidan var reaktionen den helt motsatta, man vädrade ett massivt missnöje och så småningom avskedades samtliga tjänstemän på Landstingsförbundets förhandlingsavdelning och ersattes med nya krafter.
Detta gav oss en föraning om vad som komma skulle.
Själv hade jag tagit plats i SACO-SR-K:s representantskap och kunde följa utvecklingen här på nära håll.
Avtalsrörelsen 80-82 blev ovanligt knölig. Den började med att intern splittring omedelbart uppstod i SACO-SR-K:s representantskap då arbetsgivaren lagt kraftiga försämringsbud på jourkompensationen för Läkarförbundet.
Med tiden blev vi alltmer isolerade. Man måste också ha i minnet att det hela tiden fanns svåra gränstvister mellan vissa akademikergrupper och kommunaltjänstemannakartellen, där medlemmarna kunde byta förbund utifrån hur man lyckats i senaste förhandlingen.
Detta satte givetvis stor press på SACO-SR-K som till slut hade att välja mellan Scylla och Carybdis, d v s antingen acceptera ett förhållandevis bra bud från arbetsgivarna och isolera Läkarförbundet, eller att sluta upp solidariskt med Läkarförbundet och säga nej och därmed fortsätta in i en konflikt.
Tyvärr valde man det förra och därmed blev det början till slutet för SACO-SR-K. Således stod Läkarförbundet ensamt bundet av fredsplikt och med ett kraftigt försämringsbud på jourkompensationen, där det största kravet var att man skulle kunna schemalägga läkare, men ändå behålla jourkompen och således blanda de olika systemen.
Enligt vår uppfattning var det som att skumma grädden av mjölken. Brytningen med arbetsgivarna blev total.
Vår duktige förhandlare och strateg Tobias Lund hade strax innan denna avtalsrörelse gått till JUSEK (Jurist och samhällsvetarförbundet) som verkställande direktör och var inte mer tillgänglig.
I hans ställe hade Torkel Westling från Civilingenjörsförbundet anställts som förhandlingschef.
Torkel, som var en framsynt man, insåg att han inte hade tillräckliga kunskaper om läkarnas arbetsförhållanden så förhandlingsdelegationen, där undertecknad satt ordförande, bestämde sig för att bilda lilla FD.
Den kom att bestå av undertecknad, Anders Milton (ordförande i SYLF) och Bengt Ehrenberg (Överläkarföreningen).
Denna konstellation hade att ständigt förse våra tjänstemän med bakgrundsfakta i de förhandlingar som trots allt skulle komma till stånd.
Tiden gick och enligt vanligt mönster på arbetsmarknaden tillsattes en kommission.
Denna kommission hade som ordförande Nils Hörjel, f d generaldirektör på Postverket och trogen socialdemokrat, Karl-Axel Linderot som var ordförande i SPP, med en helt annan profil, och dessutom Gunnar Malm som mest fungerade som kommissionens sekreterare och klok gubbe i största allmänhet.
När brytningen blev total med arbetsgivarna visade det sig att Torkel Westling hade ett stort och välfungerande kontaktnät.
T ex kom svenska kommunalarbetareförbundets chefsförhandlare fram och sade att ”jag vet hur det är, ni kommer att ha svårt att få fram budskap till arbetsgivarna men är det något som ni vill ha framfört så kan jag alltid gå upp”.
Detta värmde enormt i det kalla förhandlingsläge som då rådde. Kommissionen började arbeta och till en början hände inte särskilt mycket mer än att man kartlade alla problem.
I något sammanhang sade Hörjel att det var lika bra att vi förtroendemän deltog i förhandlingarna inne hos kommissionen och så vitt jag vet är detta den enda avtalsrörelse som Läkarförbundets förtroendemän deltagit i kommissionsförhandlingar.
Vi förhandlade i över ett år, på oregelbundna tider närhelst kommissionen behagade kalla, ibland t o m på nätterna.
Mitt eget äktenskap knakade i fogarna och jag var ständigt i Stockholm. Jag minns att jag en fredag åkte hem bara för att bli uppringd på lördag morgon av Torkel Westling med orden ”gubben har lagt ett papper inatt. Du måste komma upp genast”.
Det var en svår och prövande tid, men mycket lärorik. Vid något tillfälle lade kommissionen ett bud som materiellt var mycket bra men fortfarande hade en sista mening där schemaläggning och jourkompensation skulle kunna blandas på vilket sjukhus som helst allt efter arbetsgivarnas godtycke.
Detta bud kunde friseras på så sätt att om man strök sista meningen så gick inte längre systemen att blanda utan då fick man ettdera schemalägga alla läkare, vilket vid den tiden var omöjligt eftersom det fattades cirka 50 procent av de doktorer som hade gått åt, eller att man hade fått gå in i det gamla systemet med jourkompensation på vanligt sätt.
Undertecknad hade då vissa underhandskontakter med kommissionen för att få bort den meningen och Svenska Kommunförbundet kunde tänka sig att göra så men Landstingsförbundet insåg genast fällan och avfärdade denna möjlighet.
Därmed fortsatte förhandlingarna. Under hela detta förlopp inträffade givetvis en del festliga episoder.
Vi hade ganska snabbt i Räntmästarhuset vid Slussen, där kommissionsförhandlingarna ägde rum, lokaliserat en papperskorg där kommissionen slängde sina halvfärdiga alster. Då och då vittjades givetvis denna papperskorg.
Milton och undertecknad smög en natt ut för att göra vår sedvanliga inspektion av papperskorgen och överraskade då en av arbetsgivarnas representanter i färd med att göra detsamma. Det blev pinsamt men samtidigt lite lustigt.
Våra tjänstemän, Westling, Barvaeus och Fischerström, var genom sin förhandlingsrutin hela tiden mycket imponerande på oss förtroendemän.
I något sammanhang konstaterade Barvaeus inför kommissionen att vad Ni håller på att beröva oss är jourkompensationen, och den har jag beräknat till cirka 500 miljoner kronor.
Detta kallade sedan Hörjel alltid för ”Barvaei-nota”. Det är givetvis bra att försöka dra ett löjets skimmer över någonting vars värde är så pass högt att det knappast går att kompensera, men till slut är det min bedömning att detta var oerhört välgörande för det vidare förloppet.
Kommissionen kom egentligen ingenstans. Läget var totallåst och så småningom utbröt vilda strejker bland Läkarförbundets medlemmar.
Man hade sittstrejker och på Malmö Allmänna Sjukhus sjukskrev sig ett stort antal doktorer och detta skrämde kommissionen från vettet p g a att man upplevde att vi tappat kontrollen över våra egna medlemmar.
Således fortplantade kommissionen denna rädsla till arbetsgivarna som då insåg att man höll på att gå för långt.
I ett skede då kommissionskontakterna blev allt glesare ringde det helt plötsligt på min hemtelefon en lördag morgon.
I luren fanns John Andersson, ordförande i Landstingsförbundets förhandlingsdelegation. Han var således min motsvarighet på arbetsgivarsidan.
Efter att ha presenterat sig säger han att ”skall inte vi vuxna människor kunna komma överens så att vi får ett slut på det här”.
Min tanke i det ögonblicket var att Läkarförbundets medlemmar har en kolossal kraft när man enar sig och börjar dra åt samma håll.
Jag bad att få ringa tillbaka till honom och ringde omedelbart upp Torkel Westling.
Torkels enda ord till mig var ”se till att ordna ett möte med honom och under det mötet skall Du bara bestämma en enda sak, nämligen att Du, jag, han och Landstingsförbundets chefsförhandlare Birger Bäckström träffas. Vi kan gärna ta mötet på Gävlegatan (där Landstingsförbundet då hade sina lokaler)”.
John Andersson och jag träffades nästa dag på ”Stallis” och hade ganska trevligt medan vi gjorde upp om att träffas igen med förhandlingscheferna.
Vi fyra träffades och under detta möte gjordes avtalet upp helt vid sidan om kommissionen.
Vi bestämde att vi skulle ha 25 procent av jourkompensationen i kontantersättning och att kvoten således skulle bli 75 – 25.
Birger Bäckström fick i uppdrag att meddela detta till kommissionen men Nils Hörjel, som helt hade tappat greppet om förhandlingarna vid det laget, blev givetvis mycket upprörd över parternas egna initiativ och skrev ihop ett papper där kvoten blev 70 – 30.
Detta presenterades för parterna och accepterades givetvis av arbetsgivarna, men personligen hade jag väldigt svårt att acceptera detta eftersom jag visste att vi hade kommit överens om någonting annat, men medlemmarna var så pass trötta på alltihop så att ett extrainkallat fullmäktige tog detta beslutet.
Det fanns många missnöjda i leden men några år senare kom skattereformen och då blev helt plötsligt avtalet ganska bra.
Trots allt försämrades arbetsmiljön avsevärt genom detta avtal men som jag ser det nu efteråt, med perspektiv på händelserna, så tror jag inte att vi hade kunnat undvika försämring.
Det kändes under en period som hela Läkarförbundets existens stod på spel. Speciellt som våra ”bröder och systrar” i SACO-SR-K svek oss så fullständigt.
Efter denna oerhört tröttande avtalsrörelse bestämde jag mig för att lämna mina förbundsuppdrag, och det har jag aldrig ångrat, eftersom jag idag har kvar samma underbara familj, som jag hade då.
