Den gränslösa sjukvården och flykten av läkare från östra till västra Europa oroar fackföreningarna
Årets stora frågor är gränslös sjukvård och revisionen av tjänstedirektivet. Oron är stor ute i Europa för en fortsatt flykt av läkare från öst till väst. Tyvärr är det inte så många som ser möjligheterna i de nya friheterna, vilket jag poängterade. Tvärtom hördes röster som ville stoppa den fria rörligheten av såväl doktorer som patienter.
”Task shifting” eller uppgiftsglidning var en annan fråga som fick stort utrymme då det i många länder finns lagstiftning som omöjliggör processen, framförallt i mellaneuropa är detta ett problem.
Nytt på Europanivå är begreppet “Skills mix”, som illustrerar en mer horisontell form av uppgiftsglidning i teamet. Med svenska ögon kan detta tyckas ganska självklart, där vi har exempelvis diabetessköterskor med omfattande befogenhet att hjälpa patienten i deras behandling. Detta är dock inte lika självklart i övriga Europa.
Vad var det stora debattämnet i år?
Ett hett ämne var hur representationen för Europas läkare skall se ut på EU-nivå.
Nytt för i år var att även Portugal lämnat organisationen CPME (en organisation som tidigare var paraplyorganisation för de fackliga organisationerna i Europa) efter Frankrike, Italien och Spanien.
Detta stärker de mer yrkesföreningslikande organisationernas makt ute i Europa
Vilka beslut tog ni?
Viktigaste beslutet var ett policydokument om behovsinventering kring fortbildning. Syftet är att föra fokus från recertifiering och kontroll av enskilda läkare till struktur och process av fortbildning ute i verksamheten. Det är ett viktigt dokument som nu kommer att presenteras för övriga organisationer ute i Europa.
Vi har också under året bidraget med ett omfattande svar avseende tjänstedirektivet som alla medlemsländer samlats kring.
Vad har svenska läkare för nytta av att du och Sjukhusläkarföreningen är medlem i AEMH?
Fackligt arbete på Europanivå blir allt viktigare. Konkreta exempel på detta är kraven på att grundutbildningen förlängs till sex år och att AT i dess nuvarande form sannolikt går i graven. Vidare Sveriges problem med att EU-läkare som efter sex års grundutbildning och tre års vidareutbildning direkt skall kunna få en allmänläkarspecialitet via Socialstyrelsen i Sverige, fast man inte uppfyller de svenska kraven.
I Euroapa måste man, liksom nationellt, kunna lobba utifrån sin yrkesföreningstillhörighet. Så driver till exempel distriktsläkarna sina frågor via en organisation som heter UEMO, Privatläkarna har sin organisation och de yngre läkarna sin, som dock SYLF (Sveriges yngre läkares förening) tyvärr har lämnat.
Min förhoppning är dock att de yngre läkarna snart skall inse att är de inte med ute i Europa så kommer andra att bestämma åt dem. Som svensk kan man om man är aktiv uppnå mycket. Vi har gott anseende bland övriga medlemsländer och intresset för svensk sjukvårdsorganisation är stort.
Hur är situationen för läkarkåren i Europa efter den finansiella krisen?
För PIG-länderna (Portugal, Irland och Grekland) har det varit tufft, men även i de forna östeuropeiska staterna har vissa det problematiskt. Ibland anammar de även trender från väst som gör att det blir väldigt galet. Så införde Slovenien ett obligatoriskt fortbildningssystem baserat på poäng. Någon finansiering av fortbildningen var det dock inte tal om. Fem år senare kan man nu konstatera att en stor del av läkarna aldrig nådde målet för poängsamlandet. Vad gör man med dem? Ska man införa sanktioner mot dem i en sådan situation, i ett land där det redan råder stor läkarbrist?
