Vilka politiska beslut vill Björgell ska fattas?
Jag tillhör den grupp beslutsfattare som Per Björgell i sin artikel i Sjukhusläkaren nr 2/18 uppmanar att antingen börja tänka eller att tänka om. Björgells tes är att patienter skadas och dör i stor omfattning på grund av inkompetens hos förvaltningsledning och ledande politiker. Det vore som politiker värdefullt att av Björgell få några exempel på beslut han önskar sig mer än ytterligare resurser och ett avskaffande av New Public Management. Vilka politiska beslut skulle politiker med vårdbakgrund (helst läkare gissar jag) sätta på agendan som inte beslutas idag?
Vad gäller resurser lägger vi knappt 300 miljarder om året på hälso- och sjukvård. Under många år var Sverige ett land där förhållandevis lite resurser lades på sjukvården. Det uppseendeväckande, som hänt de senaste åren, är att Sverige i ett europaprespektiv seglat upp som ett sjukvårdens högkostnadsland! Sverige delar nu platsen som 4:e dyraste sjukvårdssystem med Nederländerna och Tyskland (Luxemburg, Schweiz och Norge ligger ännu högre), räknat på per capita-kostnaden för sjukvård. Idag går ca 11 % av våra samlade resurser (BNP) till hälso- och sjukvård. Hur mycket anser Björgell vi bör allokera till sjukvård och vilken är professionens uppfattning i denna fråga?
Hur används då de stora resurser som varje år avsätts till den svenska sjukvården? Här ser jag som politiker stora brister mot följande bakgrund. Nästan 17 % av den svenska arbetskraften arbetar inom hälso-och sjukvård. Det är bland de högsta siffrorna i hela OECD. Detta innebär att vi har förhållandevis många läkare (4,2 per 1000 invånare) och sjuksköterskor (11,1 per 1000 invånare) samtidigt som medelsvensson gör mycket få läkarbesök per år (2,9 medan snittet i OECD är runt 7). Från detta följer att svenska läkare träffar överlägset minst antal patienter per år i OECD. En genomsnittlig läkare i OECD-området träffar knappt 2 300 patienter på ett år. I Sverige ligger motsvarande siffra på knappt 700. Vilka politiska beslut anser Björgell att jag som en i bästa fall tänkande politiker bör fatta för att väsentligt höja den här anmärkningsvärt låga produktiviteten?
Den svenska sjukvården är i många avseenden fantastisk. Den medicinska kvaliteten är imponerande och genom en solidarisk finansiering och den lagstadgade behovsprincipen tillkommer den alla på ett i internationellt perspektiv jämlikt sätt. Samtidigt finns problem kring för långa väntetider och bemötandefrågor. Vi är fortfarande långt ifrån en personcentrerad vård. Delar Björgell min analys och vilka politiska beslut vill han då ska fattas?