Verksamhetschefen behöver en ”avlösare”
Frågan är om ledare är det samma som chef. Enligt min mening är det inte så.
En chef fattar besluten, har ansvaret för dessa beslut, kan ställas till svars och bli skadeståndspliktig eller avsatt om fel beslut fattas.
En ledare, däremot, kan påverka besluten och sin omgivning i en viss riktning men bär inte ansvaret för det som sker.
En ledare kan få förebråelser för att ha misslett eller lurat och kan förlora sin trovärdighet inför framtiden. Men skadeståndsskyldig blir vederbörande aldrig.
En annan väsentlig skillnad är att chefen är utsedd av någon. Denne har fått mandat och befogenheter och ett angivet ansvarsområde. En chef har förhoppningsvis fått ett kontrakt som reglerar befogenheter och anställningsvillkor. Detta är sällan eller aldrig fallet med en ledare.
Det är självklart att en chef också bör vara ledare och genom sina egenskaper få verksamheten att fungera. Det ideala är när en chef, är en ledare får saker att hända.
”Orimligt att tänka sig att läkare ska vara chefer på alla nivåer”
I den hierarkiska struktur vi har i dagens sjukvård finns det chefer på en mängd nivåer. Från de politiskt fattade besluten delegeras beslutsrätten och ansvaret ned i organisationen. Det är orimligt att tänka sig att läkare skall vara chefer på alla nivåer.
Många chefsfunktioner innehas av ekonomer, samhällsvetare och annan administrativt utbildad personal.
Personalansvar kan tex delegeras till sjuksköterskor men när frågan om patientvård blir aktuell är det enligt min mening nödvändigt att läkare tar på sig uppgiften att vara chefer.
Alla beslut med medicinsk återverkan måste beslutas av den med den högsta medicinska kompetensen. D v s av en läkare.
Rollen som verksamhetschef har blivit mindre attraktiv
Rollen som chef för en verksamhet var tidigare i huvudsak positiv. De flesta chefsskap innebar en betydande frihet att utöva yrket.
Senare års allt hårdare ekonomiska styrning med upphandling, betalning per prestation och uttalade krav att följa budget med ständiga besparingar, har gjort rollen som verksamhetschef mindre attraktiv.
Att vara chef innebär att man som tjänsteman måste följa beslut som fattats på en ”högre” nivå, antingen man tycker om besluten eller inte.
I dagsläget innefattar de flesta direktiven besparingar som leder till personalinskränkningar. Rollen som utförare av dessa uppdrag är krävande och leder dessutom till att chefen fjärmar sig från kamratskapet inom verksamheten och i synnerhet den med kollegorna.
Det finns i Sverige enstaka verksamhetsområden som leds av icke-läkare och som fungerar väl. Likafullt är det viktigt att läkare tar på sig chefskapet, just för att de kan bedöma de medicinska behoven och bättre leda sina kollegor till utveckling av verksamheten.
Den medicinska utvecklingen har lett till allt fler kan behandlas och i allt högre åldrar. Detta skapar problem då våra resurser inte räcker till, vare sig de personella eller ekonomiska.
Problemet ökar och kräver allt tydligare prioriteringar. Prioriteringar inom sjukvården måste alltid ske på medicinsk grund och ansvariga för dessa är läkarkåren och då främst de i chefsposition. Detta ställer krav på hög medicinsk kompetens.
I dag är det svårt att rekrytera läkare till verksamhetschefer. Vad skall göras för att göra rollen mer attraktiv?
Ett problem är att som verksamhetschef måste man ofta lämna sin läkarroll och bli administratör på heltid. Om sedan chefsförordnandet är tidsbegränsat, kommer man ringrostig tillbaka till sin befattning på kliniken. Detta är ett problem som måste lösas.
Ett sätt är att utse en biträdande verksamhetschef med vilken man kan växla uppgifter och kunna behålla viss klinisk verksamhet och sin medicinska kompetens.
En annan fråga är vilken förmåga läkaren/verksamhetschefen har i de ekonomiska frågor för vilka denne ansvarar.
Förutsättningen för att kunna hålla budget och genomföra besparingar är att det i verksamheten finns ekonomisk kompetens. Detta räcker inte helt ut.
Chefen måste själv inhämta kunskaper, i varje fall så pass mycket att denne förstår ekonomernas fikonspråk.
En mängd kurser erbjuds i ekonomi, konflikthantering utvecklingssamtal, m.m. Många kurser håller inte måttet och det är med tillförsikt jag konstaterar att IPULS arbetar med värdering av kurser. Min erfarenhet är att den största behållningen är att diskutera med kollegor i samma position som man själv.
Den viktigaste resursen i sjukvården är utan tvekan personalen. Det känns som en truism att säga att den främsta uppgiften blir att behålla personalen när mycket av uppgiften i besparingssammanhang är att göra sig av med personal.
Ändå är det personalens trivsel och arbetslust det handlar om. Att känna sig uppskattad och få tillfälle att utvecklas och att synas är viktigt. Alla i organisationen skall veta och få bekräftat att deras arbetsinsats är viktig.
Varje individ måste dessutom veta vem som är deras chef och ha möjlighet att framföra synpunkter, direkt eller i anslutning till utvecklingssamtal. Chefen i detta sammanhang är inte nödvändigtvis verksamhetschefen, men denne skall också vara synlig och tydlig ute i verksamheten. ”Management by walking around” – ett begrepp som om det tillämpas är mycket uppskattat.
En modern chef leder verksamheten genom delegation och visar all personal stort förtroende. Jag tror att de viktigaste egenskaperna hos en chef är att kunna skapa god stämning, kunna stimulera till personlig vidareutveckling och få individerna att känna sig uppskattade. Kunde man sedan införa incitaments- och belöningssystem vore det mycket positivt!
