• 25 oktober 2011
• 7
• Detta är en debattartikel – innehållet speglar skribentens åsikter, inte Sjukhusläkarens.

På en resa till Skottland blev jag något förvånad då min värd förklarade för mig att han hade en försäkring för att täcka reskostnaden hem till Sverige om han skulle drabbas av ett akut tillstånd som kräver kirurgi.

– Förstår du, sannolikheten att jag skall drabbas av MRSA (Metacillinresistenta staphylococcus aurius) här i Skottland är så stor så den risken vill varken jag eller min fru ta, berättade han för mig.

Även om det är lite smickrande att min svensk-skotske vän hyser så stort förtroende för svensk sjukvård, så lika förfärad blir jag över hans totala avsaknad av förtroende för ett av Europas mer ansedda universitetssjukhus.

Nyligen gick Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro och landstingsstyrelsens ordförande i Kalmar län Anders Henriksson (S) ut i en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet med krav på en nollvision för vårdskador.

Bakom kravet ligger Socialstyrelsens undersökning om vårdskador inom somatisk sluten vård. Enligt denna undersökning dör 3 000 personer årligen eller åtta personer per dag i Sverige på grund av skador de fått av vården.

Enligt debattörerna behöver sjukvården en säkerhetskultur liknande den inom trafiken, flyget och kärn­kraftsindustrin. Framgångskonceptet heter checklistor och tid till säkerhetsgenomgångar och reflektion.

Att folk dör på ett sjukhus är inte så konstigt, men att dödsorsaken är direkt orsakad av vistelsen på sjukhus med uppgift om 3 000 undvikbara dödsfall kräver noggrann kritisk granskning.

Om dessa dessutom skall vara undvikbara är uppgiften i mina ögon orimlig och kan man verkligen likställa en vård­skada med en trafik­skada, eller varför inte idrottsskada när man diskuterar orsakssamband?

Socialstyrelsen definierar en vårdskada som lidande, obehag, kroppslig eller psykisk skada, sjukdom eller död som orsakats av hälso- och sjukvården och som inte är en oundviklig konsekvens av en patients tillstånd eller en förväntad effekt av den behandling patienten erhållit på grund av tillståndet.

Jag vill inte påstå att jag blir så mycket klokare efter att ha läst denna definition, som spänner från allt från obehag av nageltrång till ond bråd genom NSAID-inducerad cerebral insult.

Men ryms verkligen allt under en och samma hatt och blandar man inte ihop begreppen vårdskada med icke förutsägbara komplikationer?

Mitt antagande för detta är att mer än 60 procent av skadorna anses härröra från kirurgin. En sak är väl om en patient snavar och bryter lårbenshalsen på vägen till toaletten på vårdavdelningen, något helt annat om man har en läckande anastomos efter stor colonkirurgi. I det senare fallet så behöver orsaken inte ha något att göra med vården utan kan mer bero på dålig cirkulation i anastomosen beroende på kardiovaskulär sjukdom hos patienten där vården har svårt att förutse risken.

Nyfiken på Socialstyrelsens rapport så finner jag att denna baserar sig på en retrospektiv genomgång av 2 000 patient­journaler. Dessa är utvärderade av två sjuksköterskor som i sin tur konsulterade en grupp läkare som fick avgöra om det förelåg vårdskada eller ej enligt Socialstyrelsens definition.

Inom vetenskapliga sammanhang är vi kritiska till retrospektiva studier och vill nog gärna att de skall följas upp av en prospektiv undersökning innan vi drar allt för stora växlar. Det som nu skett är att media och även många inom vården tagit Socialstyrelsens antagande som en absolut sanning.

Intressant är att läsa att Socialstyrelsen själva i sin diskussion ställer sig frågande till att deras siffror harmoniserar dåligt med antalet Lex Maria anmälningar.

2004 rapporterades 458 händelser enligt Lex Maria mot 10 000 beräknade vårdskador med bestående men och beräknade 3 000 orsakade dödsfall. Socialstyrelsen hävdar underrapportering.

Använt på rätt sätt kan strukturerad journalgranskning vara av stort värde för vården. Det beskriver Danderyds sjukhus i sin kvalitetsredovisning 2010.

Här används metoden för att identifiera vårdskador och komplement till avvikelsehanteringssystemet som direkt ger resultat i handlingsplaner för att minska eller undvika skador i vården.

I redovisningen kan vi se att antalet vårdrelaterade infektioner minskat år från år och att antalet odlingar på risk­patienter för MRSA är högt.

Danderyds sjukhus är ett bra exempel på varför vi i dagsläget inte behöver någon statlig utredning om nollvision för vårdskador.
Däremot bör kanske alla fundera på att inte ropa vargen kommer om vi inte har på fötterna, så att inte sjukhus i vår närhet får ett oförtjänt dåligt rykte.

Att det går att hävda att det skulle krascha en fylld minibuss om dagen med dödlig utgång i svensk sjukvård, enbart på grund av dålig vård, utan att någon ifrågasätter uppgifterna oroar mig.

Speciellt i en tid då kvalitetsregister och öppna jämförelser får allt större betydelse för styrningen av svensk sjukvård.

Thomas Zilling,
ansvarig utgivare