Debatt

Vem skall ansvara för läkemedelsutbildningen?

”Syftet var att diskutera frågor som handlar om hur man kan säkerställa att läkare får och begär ändamålsenlig läkemedelsutbildning och hur man kan finna rätt läkemedel till rätt patient”, eftersom ”…kunskapen kring läkemedel är på tok för dålig idag”.

Deltagarna hade hämtats från LIF (Läkemedelsindustriföreningen), Sjukhusläkarföreningen, Kairos Future (företrädd av en f.d. marknadschef inom LIF), samt Pfizer.

En av de deltagande klinikerna, Anders Dahlqvist, konstaterade att ”behovet av farmakologisk kompetens och utbildning kommer att öka i samband med avregleringen av apoteksmarknaden”.
Marie Wedin, Läkarförbundets vice ordförande framhöll att läkemedelsutbildning prioriteras högt, men att flera universitetssjukhus ”ställer in utbildningar i läkemedelsanvändning”.
De data som ligger till grund för detta uttalande redovisas ej, men vid telefonkontakt med Marie framgår att det huvudsakligen är industrins produktinformation som avses.

Vi instämmer i att det är bekymmersamt att läkemedelsläran fått ett krympande utrymme och fokus i läkarutbildningen i en tid då allt större krav ställs på läkarkårens förskrivarkompetens.
Vi vill dock hävda att argumenteringen och slutsatserna, som framfördes under konferensen och i den efterföljande artikeln har stark slagsida mot läkemedelsindustrins synpunkter, samt att de omfattande förbättringsinitiativ som redan finns inom sjukvård och universitet inte redovisades.

Sjukhusläkarens konferens genomfördes utan att kliniska läkemedelsexperter deltog. Läkemedelskommittéerna var således ej representerade och deras idoga arbete med att förbättra läkarnas vidareutbildning i läkemedelsfrågor omnämnes ej i artikeln.
Ingen av de som ansvarar för grundutbildningen av medicinare i farmakologi och samtidigt är starkt engagerade i fortbildningen av läkare var inbjuden. Kan man tänka sig en paneldiskussion om allmänläkarnas utbildning utan att lärarna i allmänmedicin deltar? Men i farmakologi är det tydligen i sin ordning!

LIF:s ordförande apostroferar ett amerikanskt exempel på läkemedelsinformation. ”Kanske har vi något att lära av USA där läkare utbildas av läkemedelsföretag för att få förskrivningstillstånd för vissa specifika läkemedel?”.

I England har man gått ännu längre. Universitetet i Sussex har helt enkelt överlåtit undervisningen om läkemedelsutveckling åt läkemedelsindustrin (2). Tilltaget har visserligen blivit starkt kritiserat (3), men är ändå oroväckande.

Den tveksamhet som finns kring industrins produktinformation vid sjukhusen sammanhänger med att den lätt kan övergå till marknadsföring och att den ej är komparativ.

Sådan ”utbildning” har därför ifrågasatts och redigerats av många läkemedels-kommittéer, inklusive Läksak i Stockholm.
Tanken har dock varit att den skulle ersättas av andra informationsaktiviteter i landstingens regi. I Stockholm deltog under 2008 sammanlagt över 23000 personer i över 900 fortbildningstillfällen med helt producentoberoende läkemedelsinformation (4).

På Europanivå arbetar en expertgrupp med att ta fram ett paneuropeiskt curriculum i läkemedelslära.

Läkaresällskapet, Läkarförbundet och LOK har gemensamt tagit initiativ till att i samråd mellan myndigheter, fakulteter och läkemedelskommittéer införa en särskild kurs i läkemedelslära under AT-stadiet.

Den kommer att fokusera på principerna för läkemedelvärdering, som utgör grunden för ett klokt läkemedelsval under yrkesutövningen.

Särskilt viktigt är att stödja läkaren i förskrivningssituationen. Vi stödjer självklart Läkarförbundets ansträngningar att ta fram en samlad läkemedelsjournal, som redovisar patientens läkemedelsbehandling samt skälen för insättning, dosändringar och utsättning.

Utarbetande av förskrivarstöd (tex. interaktionsdatatbasen SFINX och amningsdatabasen) är en av vårt ämnes prioriteter.
En annan är att ta ansvaret för de regionala enheterna för läkemedelsinformation, som står till alla läkares förfogande.

Anordnande av specialistkurser i farmakoterapi är ett gemensamt ansvar för specialistföreningar, läkemedelskommittéer och enskilda läkemedelsexperter.

Läkemedelsindustrin kan här självfallet bidra med kunskap, men låt då dess experter (läkemedelsutvecklare) och inte marknadsfolk stå för utbildningen. Det finns ingen anledning att avvika från det akademiska kravet på docentkompetens i det ämne, som man skall undervisa i.

Vi uppfattar att förslaget om att industrin skulle medverka i att ”certifiera” förskrivarna är ett hugskott.

Vad som behövs är i första hand en självrannsakan och uppslutning kring en gammal farmakologisk princip att begränsa sortimentet till det man till fullo behärskar.

Det kan röra sig om ett knappt hundratal läkemedel för specialister och något fler för allmänläkare. Det är sannolikt att det kommer att krävas någon form av ackreditering för att i framtiden förskriva högpotenta specialistläkemedel, men den skall i så fall utfärdas av läkemedelsmyndigheterna och inte industrin.

Karolinska universitetssjukhuset i november 2009
Ylva Böttiger
Docent, överläkare
Ordförande Klinisk farmakologi
Folke Sjöqvist
Professor emeritus

Referenser
1. Sjukhusläkaren nr 3/2009, sid 47-51
2. Lancet 2009;373:1504-05
3. Lancet 2009;373:2196-97
4. http://www.janusinfo.se/imcms/servlet/GetDoc?meta_id=10269 citerad 2009-11-18

Vill du debattera? Skicka ditt inlägg till debatt@sjukhuslakaren.se

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera