Vem ska ta hand om din svårt skadade son eller dotter?
Nicholas Aujalay frågar om vi har råd att vänta på modern akutsjukvård, i sin senaste krönika i Sjukhusläkaren. Det är en relevant fråga, som han tyvärr inte svarar på.
I krönikan försöker han istället leda i bevis att de problem som finns i svensk akutsjukvård kan lösas genom att vi tar inspiration från ett annat system som har minst lika många problem som det svenska och som inte visat sig kunna lösa huvudproblemen vi står inför med högt söktryck och resurser som inte står i paritet med allmänhetens förväntningar.
Läs krönikan: ”Modern akutsjukvård – har vi råd att vänta?”
Vi kan inte låta bli att häpnas över påståendet att akutläkarspecialiteten växt fram för att det finns läkare som vill jobba med akuta frågeställningar. Vi menar att det enda syfte som kan motivera en akutläkarspecialitet är om den ökar nyttan för alla de patienter som varje dag söker en akutmottagning för att få hjälp. Ser man till det syftet, undrar vi hur många som delar åsikten att det anställts för många akutläkare.
Nicholas Aujalay driver vidare tesen att akutläkare är bättre skickade att ta hand om kritiskt sjuka patienter än det multiprofessionella teamet som gör det idag i Sverige. De traumateam som krönikan refererar till utgör förvisso en belastning på systemet, men det är en välinvesterad sådan. Teamet tillför specialister vars samlade kunskap möjliggör inte bara ett bra omhändertagande de första 15-20 minuterna på akutmottagningen, utan säkerställer också det fortsatta arbetet, så att patientens problem definitivt kan åtgärdas.
Vården av svårt sjuka eller skadade patienter med sviktande vitala funktioner involverar traditionellt i Sverige och Skandinavien anestesiläkare som kommer till akutmottagningen som intensivvårdens utsträckta hand. En akutmottagning på ett typiskt länslasarett har knappa 200 medicinska larm/år. Av dessa behöver cirka 20-50 intuberas. Enkel matematik visar att den verksamhet anestesi och intensivvårdsläkare ägnar sig åt på operationsavdelningar och intensivvårdsavdelningar är en förutsättning för att upprätthålla en adekvat kompetens för detta. Detta är också normen i gällande riktlinjer inom europeisk akutvård [1][2][3][4].
Akutläkare genomför under sin utbildning en 3-6 månaders randning på en anestesi och intensivvårdsklinik. Under de senaste åren har vi tyvärr sett ett flertal exempel där det varit uppenbart att det saknats förståelse för de risker man utsätter patienter för om man senare på egen hand tillämpar de procedurer man under säkra former fått prova på, inom ramen för sin randning. Detta har fått KVAST (Kvalitetssäkring av ST) att tydliggöra i sina dokument för sidoutbildning inom anestesi- och intensivvård, vad som anses möjligt och inte möjligt för läkare att lära sig under en anestesirandning, samt vilken kompetens och förmåga detta medför. Det är här tydligt att randande läkare, efter sin anestesiplacering, inte kan anses kvalificerade för att självständigt handlägga allvarligt instabila patienter [5].
Ibland kan emotionella argument vara på sin plats även om de är obehagliga: Det kan därför vara skäl att ställa frågan: Vem ska ta hand om din svårt skadade son eller dotter som behöver luftvägshantering och akutintensivvård? Ska det vara den anestesi- och intensivvårdsläkare som är specialist på resuscitering, och som finns på plats på i princip alla svenska akutsjukhuseller föredrar du att det är en akutläkare som i sitt arbete i bästa fall behandlar 1 (en) sådan patient/år?
Vi är medvetna om att de flesta akutläkare i landet är förnuftiga och ansvarstagande och att akutsjukvård som specialitet behövs för att ta hand om den stora mängd patienter som söker på våra akutmottagningar. Det samarbete vi har på flera orter och som bygger på styrkan i den gemensamma förmåga vi kan tillföra våra patienter, sätter vi stort värde på. Vi uppmanar därför akutläkarskrået att besinna sig, se till patienternas bästa och noga överväga vilken representation man framgent väljer för sin specialitetsförening och därmed den inriktning specialiteten ska ta.
Vi som jobbar med anestesi och intensivvård accepterar inte att en annan specialitet riskerar patientsäkerheten för patienter som är i behov av akut intensivvård. Det är i sig inte konstigare än att kirurger aldrig skulle acceptera att en annan specialitet opererade svårt sjuka patienter för sitt eget nöjes skull. Intensivvård är inte en plats och patienter i behov av resuscitering och akut intensivvård förtjänar och ska ha vård av specialister inom intensivvård, var de än befinner sig.