Varför träffar allt fler läkare allt färre patienter?
Ledarskribenten vill ha ”bevis för att skattebetalarna får ut vad de borde av sjukhusläkarna” och spekulerar över ”den skumma paradoxen” i att ”ju fler sjukhusläkarna blir, desto mindre patientarbete tycks de hinna med”. Den oinvigde läsaren förleds därmed att tro att färre sjukhusläkare skulle ge effektivare direkt patientarbete.
Sanningen är snarare att omfattningen av sjukhusläkares direkta patientarbete minskar för att det indirekta patientarbetet och sjukvårdens byråkratisering ökar. Sjukhusläkare ägnar idag tid till många medicinskt ovidkommande sysslor istället för att möta patienter.
Detta beror till viss del på verksamhetens sätt att organisera sig men också på att medicinsk verksamhet idag ideligen är utsatt för omorganisation och utifrån pådyvlade villkor och regelverk som skapar onödigt läkararbete.
En gigantisk tidstjuv är användarovänliga IT-system liksom överdriven dokumentation och stelbenta signeringsrutiner. Allt fler personalkategorier åläggs att dokumentera allt mer och överlastade och oöverskådliga patientjournaler kostar tid och säkerhet.
En annan stor tidstjuv är vårdplatsbristen.
Det är inte så, som ledarskribenten antyder, att ett minskat antal sjuksängar kräver mindre läkarinsatser. Svensk sjukhusvård har drabbats av vårdplatssvält på bekostnad av patientsäkerhet, arbetsmiljö och effektivitet. Mycket av läkares och annan personals tid går idag åt till att finna plats åt sjuka patienter och att av säkerhetsskäl söka kraftslukande ad hoc-lösningar.
Det mest kostnadseffektiva för sjukvården vore att optimera betingelserna för patienternas möten med läkarna.
Dels måste mötena äga rum men därtill ska de fyllas av meningsfullt innehåll. En del av dagens sjukhusläkares arbetsuppgifter kan utföras av andra personalkategorier och det är hög tid för tvärprofessionell diskussion om vem som skall göra vad i vården.
Sjukhusläkarna behöver lägga tid på att prioritera bland sina arbetsuppgifter och att stoppa tidstjuvar. För detta krävs arbetsro, intresse för ledarskap och reellt inflytande över vårdens organisation.
Den ”skumma paradoxen” bör alltså snarare formuleras: Ju fler onödiga arbetsuppgifter som läggs på sjukhusläkare desto mindre tid kan de ägna åt patienterna.
Marie Wedin