Debatt

Under lång tid saknades kunskap om läkarnas arbetsförhållanden

Eftersom debatten om underläkarnas arbetstider tog fart under de år jag var ordförande i underläkarföreningen på KS och Serafen (FLUKS) 1959-61 och vice ordförande/ordförande i SYLF och medlem av Läkarförbundets centralstyrelse och dess AU 1961-67 vill jag också gärna lämna ett bidrag.

När arbetsmarknadsparterna för de statliga undervisningssjukhusen och sjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö 1960 befann sig i löneförhandlingar saknades väldokumenterad kunskap om de faktiska arbetsförhållandena för underläkarna.

Inom FLUKS samlade vi därför genom en enkel enkät in uppgifter om hur arbetet under en ”normal” vecka fördelade sig på olika funktioner.
Vi förstod snart att materialet inte gav en korrekt bild av verkligheten. Därför inriktade vi oss inför kommande förhandlingar istället på att gemensamt med arbetsgivarsidan kunna genomföra en studie.

Efter gedigna förberedelser med konsultationer av personer med kompetens och erfarenhet inom arbetstidsstudieområdet, bland annat inom andra arbetsmarknadsorganisationer, begärde vi (SYLF) överläggningar med ordföranden i den s.k. läkarförhandlingsdelegationen.

Han trodde inte på de metoder vi och våra rådgivare presenterade och det hela rann den gången ut i sanden.

Arbetsbelastning, arbetstider och bättre kompensation för arbete på obekväm tid hade knappast varit föremål för intensivare diskussion inom SYLF, men vid fullmäktigemötet 1962 tog den fart.

Krav ställdes på snabba och radikala åtgärder för att minska de orimligt långa arbetstiderna, som på sina håll omfattade mer än 60 timmar i veckan, där arbetet under jour och beredskap stod för en väsentlig del.
En ledare i SYLF-NYTT 3/1962 med rubriken ”Underläkarnas arbetstid” samlade ihop debatten och lyfte bland annat fram den arbetshygieniska aspekten för den uttröttade läkaren och risken för patienten med en utarbetad och trött behandlande läkare.

Krav ställdes på att all jourtjänstgöring, alltså även passiv jourberedskap, skulle räknas som arbetstid. Kompensationen för övertidsarbete borde i största möjliga utsträckning ges i form av fritid. Men, så länge underläkarna på grund av läkarbristen tvingades till orimliga arbetsinsatser ansåg man det inte fanns någon anledning att avstå att kräva skälig ekonomisk ersättning för merarbete.

Debatt och argumentation gav kortsiktigt ett blygsamt resultat. I landstingsavtalet 1962 infördes emellertid, med stöd av arbetarskyddslagen, rätt för läkare till fyra fridagar per fyraveckorsperiod, i görligaste mån förlagda till sön- och helgdagar!

Samtidigt tillsattes en för parterna gemensam arbetsgrupp som skulle kartlägga omfattningen av jourtjänsten och om möjligt lägga fram förslag till problemens lösning.

Fridagssystemet skapade betydande förvirring på sjukhusen, vilket gav Svenska Lasarettsläkarföreningen och SYLF anledning att gå ut med en gemensam cirkulärskrivelse i vilken man påpekade att ”Syftet är att bereda läkarna den regelbundna veckovila, som arbetarskyddslagen föreskriver, inte till att ge dem extra eller förlängd semester” (1962-11-17).

I cirkuläret påpekades ”att de landstingsanställda läkarnas arbetsbörda ter sig orimligt stor, ett förhållande, som än mer markeras därav att de flesta andra arbetstagare i samhället kan glädja sig åt successivt förbättrade arbetsförhållanden och ökande fritid.
Sjukhusens stegrade arbetsbelastning har icke kunnat kompenseras genom högre läkartäthet, då Medicinalstyrelsens normer för tilldelning av läkartjänst ej kunnat anpassas till utvecklingen.”

Redan under 1962 hade en arbetsgrupp inom Läkarförbundet inlett en undersökning om läkarnas arbetsförhållanden med syftet att skaffa argument för krav på ändrade normer för tjänstetilldelning. Den slogs snart samman med den arbetsgrupp som följde olika rationaliseringsprojekt hos enskilda huvudmän och arbetade sedan till 1965 vidare under namnet LASSO (Läkarförbundets arbetsgrupp för studium av sjukhusarbetets organisation).

Med hänsyn till att det ibland gjordes gällande att det fanns kontraproduktiva spänningar mellan lasarettsläkarna och underläkarna vid denna tidpunkt är det värt att notera att ledningen av denna arbetsgrupp, i vilken ingick två medlemmar ur lasarettsläkarföreningens styrelse, anförtroddes SYLF’s ordförandeskap.

Inför arbetet med ett fackligt program för SYLF bedrevs en intensiv debatt i lokalföreningarna, i SYLF-NYTT och vid de årliga mötena i Stockholm med lokalombudsmännen.

Vid mötena i lokalföreningarna deltog inte sällan styrelsemedlemmar. Tidningens redaktör var flitigt i elden och försåg den fackliga brasan med bränsle av skilda slag.

Efter ett gediget förankringsarbete kunde SYLF’s fullmäktigeförsamling 1963 anta riktlinjer för ett fackligt program.

Med utgångspunkt i detta gav den styrelsen i uppdrag att verka för en tidsmässig begränsning av underläkarnas arbete i den slutna vården samt utreda ett system för ersättning av öppen vård respektive jourersättning eller tidskompensation. Det yttersta målet var att ge underläkarna samma möjlighet som andra löntagare att få en fritid som de själva kunde disponera!

För att nå dit ansåg man att praktiskt taget all öppen allmänläkarvård och en del av den öppna specialistvården borde lyftas ut från sjukhusen och att läkarutbildningen måste ökas, utan avkall på dess kvalitet. Dessutom krävdes att huvudmännen skulle forcera rationaliseringen på sjukhusen.

Det är värt att notera att vid denna tidpunkt hade en statlig utredning lagt fram förslag om utbyggnad av öppen vård utanför sjukhus och Läkarförbundet presenterat sitt läkarhusprogram. Båda företeelserna aktualiserade utredningar och debatt om den öppnavårdens jour, ett fortfarande aktuellt problem.
Debatten om arbetsbelastning, jourbörda och jourkompensation samt för och emot reglerad arbetstid, totallön och kompensation för ”överarbete” i förhållande till det gamla systemet fortsatte att bölja fram och tillbaka.

Behovet av stabilt faktaunderlag var uppenbart. Läkarförbundets egna studier sedan 1962 gjorde till slut intryck på arbetsgivarsidan och i mars 1965 tillsattes en för Landstingsförbundet, Läkarförbundet och Medicinalstyrelsen gemensam utredning angående sjukhusläkarnas arbetsförhållanden (USA).
Landstingsförbundet representerades av landstingsdirektören i Blekinge och en direktör från förbundets kansli. Läkarförbundet företräddes av utredningschefen och mig. Medicinalstyrelsen av chefen för sjukhusbyrån. Rådet för sjukhusdriftens rationalisering (SJURA) beviljade anslag för arbetet.

Syftet var att med stöd av utredningens resultat kunna ”förbättra sjukhusläkarnas arbetstider för att man skulle kunna använda både deras kapacitet och sjukhusets resurser i övrigt på ett effektivare sätt.”

Efter gedigna förberedelser genomfördes vecka 18 (2-8 maj) 1966 en enkät där nära 2 200 läkare från samtliga landstingslasarett, utom undervisningssjukhusen i Lund och Umeå, deltog.

Antalet inkomna och bearbetningsbara svar motsvarade drygt 98 procent av det antal läkare som tjänstgjorde under denna vecka.

Kommittén lämnade en första redovisning av sitt arbete i maj 1967. I sin sammanfattning av resultaten underströk den att resultaten inte fick övertolkas. Det var en första ”provundersökning”, vars främsta syfte angetts vara precisering av hypoteser för fortsatta studier.

Det hindrade dock inte kommittén att redovisa en del observationer med utgångspunkt i materialet.
En första sådan var att det inte gick att påvisa några väsentliga skillnader mellan olika sjukhusstorlekar i fråga om arbetstid (tid med aktivt arbete).

Däremot upplevdes arbetstidsförhållandena och bristen på läkare som ett väsentligt problem vid de små sjukhusen.

Arbetstiden för underläkare inklusive sjukhusbunden jour var, inte helt förvånande, väsentligt längre än för överläkare och biträdande överläkare.

Kommittén konstaterade att de senare genomsnittligt inte hade orimligt långa arbetstider jämfört med personer med motsvarande ställning utanför vården.

Den fann att, även om variationen var stor, det fanns stora grupper bland underläkarna med arbetstidsproblem.
Resultaten pekade också på att genomsnittligt mer arbetstidsbelastade underläkare återfanns i så stora specialiteter som medicin, kirurgi, gynekologi, psykiatri och anestesi.

För fortsättningen skisserade kommittén ett ändrat system för fördelning av läkartjänster, där Medicinalstyrelsen fortfarande skulle ha ett samlat ansvar, men detaljanpassningen skulle överlåtas till varje huvudman inom de ramar Medicinalstyrelsen givit.

Rapporten anvisade möjligheter för ett rimligare arbetstidsuttag för främst underläkare men angav också behov av ytterligare studier bl.a. som underlag för värdering av arbetsbelastning och för reglering av arbetstider.

Och så följde nya kommittéer, utredningar och förslag. Under min tid i förbundet var engagemanget från de ansvariga politikerna måttligt. De syntes aldrig i konkret arbete eller konkreta ställningstaganden. Sådant överläts åt ”politiserande” tjänstemän.

Visst har utvecklingen gått framåt sedan 60-talets början, men det verkar i det perspektivet litet dystert när Moderna Läkare i ett av sina senare nummer med glädje konstaterar att från och med 2004 kommer EU´s arbetstidsregler att gälla även svenska läkare (40 timmars vecka, veckovila, normal fritid m.m.).

Låt mig få avsluta med en anekdotisk kommentar. I avtalsrörelsen 1977-1978, avsattes 0.35 procent av en extrapott för förbättringar av jourkompensationen (det som enligt Edin kostade huvudmännen cirka 10 procent).

När avtalet slutits träffade jag av en händelse på en flygplats ordföranden i Landstingsförbundets förhandlingsdelegation, Arvid Eskel, som var bekymrad över de höga kostnader avtalet medfört för förbundet.
Han beklagade sig över att arbetsgivarna inte hade något bra grepp om läkarnas faktiska arbetssituation, men utgick från att de var ”rikligt kompenserade”.

Med hänsyn till detta påstående frågade jag hur det då kunde komma sig att Landstingsförbundet 1961-1962 ställde sig kallsinnigt till Läkarförbundets invit att genomföra en studie av arbetsförhållandena på ett slumpvis urval av samtliga läkarkategorier.

Det motiv som då angavs var att det skulle bli för dyrt att betala ut de ersättningar man väntade skulle följa. Med facit i hand ansåg Eskel att det var ett olyckligt beslut, som han då inte haft en aning om.

Av S. Åke Lindgren
Vice ordförande och
ordförande i Sylf och medlem i Läkarförbundets centralstyrelse och AU 1961-67.

Vill du debattera? Skicka ditt inlägg till debatt@sjukhuslakaren.se

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera