Debatt

Tre envisa män påverkade historien

Meningen var att tidningen skulle kommit ut våren 1988. Det visade sig dock vara betydligt svårare att vara tidningsmakare än de anat, så deadlinen fick skjutas upp, gång, på gång, på gång…

Så när det 16-sidiga premiärnumrets 9000 exemplar lämnade tryckpressarna i Helsingborg i februari 1989 innehöll den referat från Överläkarföreningens fullmäktigemöte i mars året innan och 10 månader gamla intervjuer om decentraliseringen av sjukvården i Göteborg.

Men de hade lyckats med det stora målet att ge Överläkarföreningen (nu Sjukhusläkarföreningen) en egen tidning och idag kan vi med facit i hand konstatera att det räcker långt att göra sitt bästa och att de tre männen med det hårda virket inte bara var envisa utan även visa. Deras vågspel gick hem och deras beslutsamhet påverkade Läkarförbundets historia.

Idag är Sjukhusläkarföreningen en faktor att räkna med i den sjukvårspolitiska samhällsdebatten och sjukhusläkarna har ett eget språkrör och debattforum.

Men på 80-talet var Överläkarföreningens framtid oviss.
Leif Gustafsson, Överläkarföreningens kanslichef under 27 år (1976 – 2003):
– Läkarförbundet ville satsa på lokalföreningarna istället för yrkesföreningarna och Läkartidningen tog inte in vårt material. Allt vi skrev refuserades. Så då sade vi att då får vi starta en egen tidning.

– Hade vi inte lyckats med det hade inte yrkesföreningarna inom Läkarförbundet funnits kvar idag. Det är jag övertygad om. Medlemmarna hade inte vetat om vår existens och vi hade tynat bort, säger Leif Gustafsson.

Inge Hesselius, tidningens förste ansvarige utgivare och ordförande i Överläkarföreningen 1989:
– I slutet av 80-talet pågick en förändringsprocess inom landstingsvärlden med överföring av stora delar av ansvaret för verksamhet, personal och ekonomi till klinikerna där våra medlemmar var involverade i förändringsarbetet, men i förbundsarbetet var det SYLF som genom sin majoritetsposition ofta dominerade frågorna.

Vi ansåg att hälso- och sjukvården skulle styras av medicinsk professionalism och bedömde att det var av största vikt att kunna klarlägga och klargöra gränserna mellan politikers, administratörers och klinikchefers ansvarsområden. Vi var den del av Läkarförbundet som utgjordes av de ledande och dominerande läkarna i svensk sjukvård, så det var av största betydelse att dessa gruppers synpunkter kom fram och kunde beaktas i strukturomvandlingen. Därför startade vi tidningen.

Vi behövde ett forum som diskuterade lednings- och organisationsfrågor, hälso- och sjukvårdsekonomi, medicinsk forskning och läkarnas kontinuerliga fortbildning
Principbeslutet att starta tidningen togs redan 1984, men Överläkarföreningens styrelse var delad i två läger.

Invändningarna mot en tidning var att styrelseledamöterna hade egna påfrestande jobb och fackliga uppdrag att sköta och inte skulle hinna med att producera en tidning. Pengar att leja bort tidningsproduktionen fanns inte på den tiden.

Så åren gick utan att något hände, tills Inge Hesselius, chef för onkologcentrum i Uppsala, valdes till Överläkarföreningens ordförande 1987. Han var den störste förespråkaren för att det var dags att starta tidningen, tillsammans med Bengt Ehrenberg, då överläkare på kvinnokliniken i Kristianstad, (men nästan heltidsengagerad i facket) och kanslichefen Leif Gustafsson,
Så med Inge Hesselius som ordförande bildades en redaktionskommitté bestående av de tre. Även en fjärde person, Stig-Arne Johansson, engagerades för att skaffa annonser.

Han var då kardiolog på Karolinska sjukhuset, men hade 10-15 år tidigare undervisat apotekare som skulle bli läkemedelsinformatörer. De hade nu avancerat till sådana positioner inom sina företag att de kunde ha inflytande över annonssatsningar. Med Stig-Arne Johanssons nätverk som ryggrad vågade man 1988 slutligen ta det avgörande steget.

Bengt Ehrenberg:
– Vi tog oss an uppgiften med liv och lust, men det visade sig snart att vi hade ingen aning om vad vi givit oss in på. Vi blev ganska snabbt nedplockade på jorden. Det var betydligt mer arbete att göra en tidning än vi anat och vi var rena amatörer. Vi kunde ingenting om redigering, ingenting om bildhantering, vi kunde egentligen ingenting, men vi hade gett oss attan på att få ut en tidning, så vi kontaktade en amerikansk tidningsguru som var på ropet på 80-talet och han undervisade oss i journalistik och redigering.

– Inge Hesselius, som arbetade med cancerregistret, var den ende datorkunnige av oss när vi startade, men vi lärde oss alla tre att hjälpligt hantera det för den tiden avancerade datorlayoutprogrammet Ventura. Det bestod av 40-talet disketter och gick otroligt långsamt. I det redigerade vi tidningen.

Vi laborerade även med bilder, men vi hade ju andra jobb att sköta så tidningsproduktionen fick ske på fritiden. Under sommaren 1988 träffades vi även hemma hos Inge Hesselius på semestern. Det var otroligt roligt och lärorikt, men allt tog oproportionerligt lång tid.

Bengt Ehrenberg berättar att det från början inte alls var tänkt att redaktionskommittén skulle stå får allt skrivandet.
– Meningen var att vi skulle få igång medlemmarna och andra intressanta personer på arenan, men det visade sig vara omöjligt. Medlemmarna hade alltid väldigt mycket åsikter, men när det gäller att skriva var man inte fullt så energiska.

Däremot lyckades redaktionskommittén engagera IHE (Institutet för hälsoekonomi) som då var nystartat och ville profilera sig och Apoteksbolaget, som bidrog med artiklar om hälsoekonomi och läkemedel.

Överläkarföreningens påkostade årsberättelse som sänts ut till medlemmarna slopades också och publicerades tlll en början i tidningen. Och så skrev och redigerade Inge Hesselius, Bengt Ehrenberg och Leif Gustafsson för brinnande livet och faktum var att efter första numrets födslovåndor kom snöbollen i rullning ordentligt. Under 1989 lyckades trion, inför en imponerad omgivning, få ut ytterligare fyra nummer av Överläkaren och tidningens framtid var grundmurad.
Fortfarande läser de tre varje nummer av Sjukhusläkaren.

Blev det då som de tänkt sig?

Bengt Ehrenberg:
– Jag måste säga att det nog blivit nästan mer än vad vi hoppades på. Syftet med tidningen var att Överläkarföreningen skulle komma ut och bli synlig. Tidningen skulle också göra det möjligt att driva våra frågor inom Läkarförbundet, inte bara i korridorerna och vid sammanträdesborden, utan öppet gentemot medlemmarna och övriga samhället.

Förhoppningen var att nå ut även till sjukvårdens beslutsfattare och det har ju tidningen verkligen lyckats med. Den används ju idag till och med som referenslitteratur i olika sammanhang och det går ju inte ett nummer utan att Marie Wedin eller något annat i tidningen citeras av andra tidningar eller radio och TV.

Vilka är tidningens viktigaste frågor i framtiden?

Bengt Ehrenberg:
– Ledarskapsfrågan var den stora frågan i vårt första nummer och det är fortfarande den viktigaste frågan. Det är viktigt att läkare tar på sig chefskapet, även om det funnits många skräckexempel på läkare som chefer som vi inte gjort något åt, men just därför är debatten viktig. Som nummer två och tre skulle jag sätta sjukvårdens organisation och ekonomin och så är det viktigt att skriva om utbildning/fortbildning. De frågorna räcker långt för att göra en bra tidning.

Leif Gustafsson:
– Jag tycker att tidningen på ett bra sätt bevakar de viktigaste frågorna idag, som bristen på vårdplatser. Det enda jag skulle önska mer av är en utökad redovisning av vad styrelsen gör i olika sammanhang.

Vad är sjukvårdens största problem idag?

Leif Gustafsson:
– Politikerstyret och de stora regionerna. Det är obegripligt att man framhåller Västa Götaland och Skåne som goda exempel. I Västra Götalandsregionen råder ju mer eller mindre kaos i sjukvården.

Några råd?

Bengt Ehrenberg:
– Stå på er och tveka inte att släppa fram aparta synpunkter även om de ska avlivas!

Vill du debattera? Skicka ditt inlägg till debatt@sjukhuslakaren.se

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera