• 25 mars 2015
• 0
• Detta är en debattartikel – innehållet speglar skribentens åsikter, inte Sjukhusläkarens.

Martin Ridderstråle i Sveriges läkarförbunds chefsförening har reagerat på Elin  Ericssons krönika om chefskap. Elin Ericsson replikerar. 

I nummer 6/2014 av ”Sjukhusläkaren”, organ för Sjukhusläkarna, skriver dess andre vice ordförande Elin Ericsson om att man inte ska missa chansen att ställa krav innan man tackar ja till ett chefsjobb. Hon avslutar krönikan med ”detta är en önskelista från en sjukhusläkare, det finns också en chefs­förening att fråga!”, så sant.

Det är intressant att ta del av Elin Ericssons syn på chefskapet, i synnerhet när hon inleder med att beskriva det som ”att stå och vänta på bussen vid örfilarnas hållplats”.

Sjukhusläkarna och Chefsföreningen har i denna fråga ett betydande gemensamt intresse: De flesta läkare som blir chefer rekryteras från Sjukhusläkarnas led. Numera är det inte lika ofta som förr en enkelriktad väg till chefskapet, utan många går efter några år som chef tillbaka i klinisk verksamhet och kommer med sina nya erfarenheter tillbaka till Sjukhusläkarna.

Inledningsvis nämns den gamla klassiska ”bästa kliniker kanske inte alltid är bästa ledare”-klichén. Samtidigt vill man gärna att ledaren är en läkare. Varför då? Jo, inte för att förstå den sjukvård vi bedriver, men för att förstå hur den bäst utvecklas till den sjukvård vi ska bedriva imorgon. Stor skillnad.

För det andra, hålla budget versus anamma allt nytt. Vad är egentligen motsatsförhållandet? Det måste väl vara tydligt för alla som arbetar i svensk sjukvård att man inte kan uppnå en högt kvalificerad sjukvård genom att enbart sikta på att hålla budget, men vi menar att det är fullt möjligt att hålla budget – och mer därtill – genom att bedriva kvalificerad sjukvård. Stor skillnad.

Mandat och ekonomi följer visst uppdraget, men med detta också ansvar. Och det är att utöva detta ansvar, denna spännande och utmanande uppgift, som inte passar alla, men där många läkare har ett klart försteg. Bra ledare måste man vara. Och därtill känna lust att ta ansvar för uppdraget. Är man dessutom läkare har man bättre möjligheter än de flesta.

Som verksamhetschef är man chef för fler personalgrupper än läkaren och satt att se till allas behov och möjligheter. Läkaren är en naturlig chef i sjukvården tack vare sitt intresse för att utveckla verksamheten och kunskap om den, men det går aldrig att vara en bra chef utan intresse för att utveckla samtliga personalgrupper som står bakom.

Elin Ericsson tar upp det centrala i mellanchefens dilemma att följa direktiv uppifrån och samtidigt företräda de anställda. Men, tveka inte, som chef är din uppgift att utföra arbetsgivarens uppgifter och representera dennes intressen. Du är inte en representant för de anställda. Det betyder inte att man inte skulle kunna föra fram argument eller påvisa förhållningssätt som är gängse inom professionen läkare eller andra anställda. Stor skillnad.

Vi håller med om att arbetets kärna är en bra och säker sjukvård baserad på patienternas behov. Men att ifrån denna utgångspunkt, såsom Ericsson argumenterar för, i en inledande förhandling agera för att få så vida ramar som möjligt för den egna verksamheten – i synnerhet budgetmässigt – rimmar mycket illa med den ambitionen. Resurserna är ändliga, den enes bröd är den andres nöd.

Att kräva budget för det ena och andra kan ha menlig inverkan både på hur man själv ska hantera sina resurser och på hur mycket som blir över till andra. Stor skillnad.

Elin Ericsson tar också upp den egna utvecklingen och förutsättningar som ska diskuteras igenom vid förhandling inför chefskap. Detta är mycket riktigt.

Chefsföreningen har ett grundläggande material och kan dela med sig av andra erfarenheter för dig som är intresserad, eftersom det finns flera olika modeller för exempelvis arvodering och reaktivering inom olika landsting/arbetsgivare. Inte minst vad som är skrivet i avtalet om vad som händer om någon part önskar att läkaren lämnar uppdraget som chef är viktigt. Bra formuleringar här kan spara mycket tråkigheter om saker inte går som man tänkt sig.

Hör därför av dig för diskussion innan du skriver på ett chefsavtal, speciellt de standardavtal som blir allt vanligare och som tenderar att mera göra livet lätt för uppdragsgivaren vid en eventuell skilsmässa.

Läkare har med sitt unika systemperspektiv på sjukvården unika förutsättningar att nå framgång i chefsrollen. Fler läkare som chefer gynnar sjukvården och patienterna, men även de läkare som inte är chefer. Vi i Chefsföreningen ser som en av våra största uppgifter att på alla sätt verka för att läkarens unika möjligheter att på detta vis utveckla sjukvården tas tillvara.

Sammanfattningsvis välkomnar vi en diskussion med Sjukhusläkarna om chefskapets förutsättningar och den begynnande och helt nödvändiga positiva grundsyn som inte minst denna grupp läkare måste visa chefskapet för att fler läkare ska inspireras att leda och utveckla sjukvården.

Ledarskapsförakt bland tidigare läkarkollegor är dessvärre en omvittnad realitet på många håll. Och detta tvingar fram en onödig isolering av de läkare som vill ”pröva sina vingar” i en ansvarstagande roll som många gånger kan vara ensam och nog så utmanande.

Chefen har en viktig uppgift i att göra sitt ledarskap begripligt. Men följarskapet kan vara lika viktigt att diskutera för att få en hållbar utveckling i en grupp högpresterande och ambitiösa individer, varav förhoppningsvis än fler läkare än idag kommer att tacka ja till chefsjobbet.

Martin Ridderstråle Styrelsen, Sveriges Läkarförbunds Chefsförening

Svar från Elin Ericsson, andre vice ordförande i Sjukhusläkarna:

Tack för debattinlägget och intresset för min krönika.

Precis som Chefsföreningen skriver så har våra föreningar ett gemensamt intresse av att läkare väljer chefskapet och att de bereds möjlighet för att på bästa sätt leda sjukvården nu, samt planera för morgondagens behov. Sjukhusläkarna och chefsföreningen har olika perspektiv vilket är berikande. Jag välkomnar därför en konstruktiv diskussion föreningarna emellan, men tror den kan föras bättre i vårt framtida samarbete.

Några korta kommentarer: Rekommendationerna om vad man kan tänka på vid en ingångsförhandling har jag fått direkt från läkare med chefserfarenhet. Vad som går att förhandla om varierar självklart. Att innan man tackar ja göra en översyn av vilka resurser som behövs för att på bästa sätt leda en verksamhet kan jag inte se några felaktigheter i, utan tycker snarast det är ett ansvarstagande. Självklart innebär det inte en avsaknad av förståelse för att resurserna är ändliga!

Att i övrigt kommentera debattinlägget i detalj känns inte konstruktivt, då de åsikter jag tillskrivs i Martin Ridderstråles kommentar snarast i krönikan är beskrivningar jag fått från chefer vid föreläsningar om ledarskap, debatter om sjukvårdens styrning eller personliga möten. Läs gärna krönikan igen med de glasögonen!

• Läs Elin Ericssons krönika Ställ krav innan du tackar ja till chefsjobbet