Debatt

Ta för er, sköter vi inte detta nu, så vet vi inte vad vi kan få istället!

”Klinikchef – arbetsgivare och kollega” var rubriken på den debatt, som avslutade ÖF:s fullmäktigemöte i Göteborg i våras. I panelen satt tre personer med egen erfarenhet av decentraliserat ansvar, nämligen sjukhusdirektör Ulla Leissner, då på Östra sjukhuset i Göteborg, överläkare Erland Lysell, klinikchef vid samma sjukhus, samt överläkare Thomas Bengtsson, klinikchef och chefläkare vid Ängelholms sjukhus.

– Patienterna är viktigast. Att ta hand om dem är vår huvuduppgift. Därför var det naturligt att kliniken skulle vara i centrum i vår nya organisation.
Sjukhusdirektör Ulla Leissner inledde debatten med att berätta om den omfattande decentraliseringen som genomförts vid Östra sjukhuset i Göteborg. En förändringsprocess som startade någon gång på 70-talet och vars huvudlinjer drogs upp i början av 80-talet.

– Ett av huvudskälen till att man genomför en decentralisering, det är att man vill komma närmare problemen – där de uppstår ska de också lösas. Och man får en underbar chans att avbyråkratisera, menade Ulla Leissner.
– Vid omorganisationen på Östra avskaffades hela överadministrationen på sjukhusnivå. All administration och service som det var ekonomiskt försvarbart att föra ut på kliniknivå fördes också ut. Det som blev kvar samlades i s k ”service-kliniker” organisatoriskt sidoordnade övriga kliniker.

Fasta marken försvann

– Administratörerna fick det inte lätt, och många flydde från oss berättade Ulla Leissner. Tidigare hade administratörerna suttit nära sjukhus- eller förvaltningsledning och lutat sig på makten. Men plötsligt försvann den fasta marken under fötterna på dem. Adminstratörerna hamnade på en ”service-klinik” och kunde bara luta sig på kompetens och på att kunna ge service.

– Förändringen måste förklaras för administratörerna, om man ska göra en sådan här decentralisering, betonade Ulla Leissner.
– Annars får man en samling förlorare och revirbevakare som bara stänger dörren om sig och säger ”det var bättre förr”. Och sedan blir de omplaceringsärende.

Klinikchefen – viktigaste chefen

Genom decentraliseringen fick klinikcheferna en central ställning på ett helt annat sätt än tidigare.
– Klinikchefen är vår viktigaste chef, fastslog Ulla Leissner. Med ansvar för kliniker med flera hundra anställda och budget på upp till 50 – 70 miljoner kronor, så är klinikchefen att jämställa med en företagsledare eller divisionschef på ett stort företag på den privata sidan.

Dessa nya ”företagsledare” är på Östra sjukhuset tretton till antalet – överläkare som var och en är chef för en relativt stor klinik. Därtill kommer de tre cheferna för de s k ”service-klinikerna”.

Sexton är ett bra antal, klinikcheferna och jag får plats runt ett bord och kan tala med varann allesammans. Det är en viktig sak ansåg Ulla Leissner.

Ställ krav

Klinikcheferna samt de tre cheferna för de nya ”service-klinikerna” utgör tillsammans med sjukhusdirektören, biträdande sjukhuschefen, chefläkaren och biträdande chefläkaren ledningsgrupp för sjukhuset.
Vid sin sida har ledningsgruppen en liten stab på sex personer.

En hel del ansvar och befogenheter har alltså förts ut på klinikcheferna. Förutsättningarna för att detta ska fungera är, menade Ulla Leissner, att klinikcheferna inte bara sitter och tar emot det ökade ansvaret utan också ställer krav på att de får reella möjligheter att klara jobbet.
– Ni har rätt att begära hjälp. Administration ska flyttas ut till er!

Tar gisslan

I samspelet mellan sjukhusdirektören och klinikcheferna ska det finnas en ömsesidighet.
– Jag ställer krav på dem och de får ställa krav på mig. Jag har svårt att tänka mig jobba utan nära kontakt med klinikcheferna, sa Ulla Leissner, som betraktar klinikcheferna som sina närmaste medarbetare.
Vi använder oss av metoden att diskutera oss fram till en gemensam uppfattning, men ibland tar jag förstås klinikcheferna som gisslan, erkände Ulla Leissner.
– Men hela kompasskursen för sjukhuset ska vi vara ense om – det hör till spelreglerna och är grundprincipen för hela organisationen.

Måste bestämma sig

Docent Erland Lysell, klinikchef vid ortopediska kliniken vid Östra sjukhuset, gav därefter sin syn på den nya decentraliserade organisationen och klinikchefens roll i den.

– Man måste lära sig fatta beslut, det är alldeles nödvändigt! Inte beslut baserade på samma välgrundade uppfattning som medicinska beslut måste vara, men man måste bestämma sig!
Erland Lysell menade vidare, att det ligger i sakens natur att det oftare fattas felaktiga beslut i administrativa sammanhang, men att det kan vara bättre att fatta ett beslut, som senare visar sig vara felaktigt och får ändras än att inte fatta något beslut alls.

Någon att klaga på

Klinikchefen som kollega var debattrubrikens andra led. Påverkas förhållandet till kollegorna på kliniken för den läkare som har funktionen som klinikchef?
– Ja, tveklöst, svarade Erland Lysell. Plötsligt blir klinikchefen en konträr maktpol i läkarstaben Han har makten att anställa all personal inklusive sina kolleger. Han blir upptagen av administrativa sysslor, lämnar vårdarbetet i viss mån och fjärmar sig på det viset från kollegiala samvaron vid t ex ronder och konferenser. Å andra sidan, menade Erland Lysell, har läkarkollegorna lättare att hitta någon att vända sina klagomål mot. De måste också skärpa sin argumentation, när de vill köpa någonting.
– Det sitter inte längre en lättlurad administratör och bestämmer!

Allt som inte är förbjudet är tillåtet

Som chef för ortopedkliniken har Erland Lysell ansvaret för nära 150 anställda och en budget för 1988 på cirka 155 miljoner kronor. Vid sin sida i klinikledningen har han en klinikintendent och ett sekretariat, som rymmer all administrativ personal som behövs för att driva kliniken.
Vad får då en klinikchef göra, frågade Erland Lysell, och besvarade själv frågan med att ”allt som inte är förbjudet är tillåtet”.

– Klinikchefen kan inte besluta i vissa personalärenden, han kan till exempel inte inrätta befattningar.

– Inte ändra särskild arbetstid för läkare, vilket är en förhandlingsfråga.
– Inte löneklassplacera.
– Inte avstänga anställda.
– Inte bevilja sig själv förmåner.
– Inte anställa överläkare.
– Inte anställa FV-läkare.
– Inte fatta vissa ekonomiska beslut, han får t ex inte köpa för hur mycket som helst.

Allt därutöver får en klinikchef på Östra sjukhuset göra och besluta om.
– Det bästa och viktigaste med den här organisationen är att man har kort väg att verkställa beslutet, sammanfattade Erland Lysell.

Egna rädslan största hindret

Thomas Bengtsson, chefläkare i Ängelholm, arbetar med decentraliseringsfrågor i Kristianstads läns landsting sedan många år.
– Personerna i de olika rollerna har en otroligt stor betydelse, om en decentraliseringsprocess ska lyckas, menade han och poängterade att den egna rädslan och oförmågan är det mest avgörande hindret mot att saker och ting blir gjorda.

– Liksom Erland Lysell kom han in på motsatsförhållandet mellan läkarens högt ställda krav på exakthet och säkerhet i beslutsfattandet och nödvändigheten av snabba beslut i ett administrativt system.
– Vi doktorer är uppfostrade till att vara exakta, men det duger inte i det administrativa systemet, där det är bättre att göra någonting än att ingenting görs. Vi frågar för säkerhets skull. Sluta med det! Ta för er, sköter vi inte detta nu, så vet vi inte vad vi kan få istället!

Offentlig tröghet

Thomas Bengtsson kom också in på problemet med den administrativa mellannnivån vid en decentralisering.
– Fortfarande sitter administratörer på mellannnivå utan kontakt med basenheterna och vill fatta beslut om saker som skall göras ute på klinikerna och utan att veta om besluten är möjliga att genomföra. Detta kommer sig av trögheten i hela den offentliga maktstrukturen. Sådant duger inte längre i ett decentraliserat system, där man ju beslutat föra ned ansvaret till en nivå där det direkta greppet på sjukvården finns.

Håll inte budget

Thomas Bengtsson var också kritisk till den politiska styrningen av sjukvården.
– Man sitter och disktuerar smådetaljer, men klubbar igenom de verkligt stora frågorna utan diskussion!

Sjukvård lämpar sig inte för politisk styrning, dundrade Thomas Bengtsson och fick genast spontant medhåll av Ulla Leissner, som hellre ser en professionell styrelse för sjukhus och att politikerna finns på distriktsnivå.
Däremot var de båda inte överens, när Thomas Bengtsson uppmanade kollegorna att inte hålla budget.

– Det finns inte en enda riktig klinikbudget i det här landet! Man tar beslut som innebär, att hela landstinget visserligen går ihop men inte de enskilda klinikerna. Sedan vill man att doktorerna ska hålla budget, men bry er inte om det!

Då protesterade Ulla Leissner.
– Budget ska hållas, men är du som klinikchef inte nöjd med din budget, så ta den inte, gå in och förhandla tills du är nöjd.

När ska man säga nej?
I det sammanhanget efterlyste Thomas Bengtsson en klar målsättning för vid vilken tidpunkt man som klinikchef skall säga ifrån, när resurserna brister.
– I dag säger klinikcheferna ”Nu tar jag inte medicinskt ansvar för detta längre”, när de tycker att resurserna inte längre räcker till. Då hamnar politikerna i beråd. Jag tycker det borde finnas en vårdpolitisk målsättning för när man ska öppna munnen och inte gnälla om mer resurser i tid och otid!

Viktigaste frågan

Till sist betonade Thomas Bengtsson klinikchefsfrågans stora betydelse.
– Med den vilja som finns hos politiker och administratörer att lägga ner vårdansvaret på läkarnivå, så är frågan om klinikchefens ställning den allra viktigaste för den här föreningen, slutade Thomas Bengtsson sitt anförande.

Vill du debattera? Skicka ditt inlägg till debatt@sjukhuslakaren.se

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera