”Synen på patienten som ett vårdobjekt måste försvinna”
Debattartiklar
Vården behöver en vettig organisation och ett klokt arbetssätt!
Perioden efter andra världskriget har varit en period då den svenska sjukvårdens specialisering ökat lavinartat och resurserna har vuxit snabbt och till övervägande delen tillförts de stora sjukhusen. Vi har varit inriktade på storsjukhus och storskalighet, centralisering och specialisering. Allt skulle lösas företrädesvis med en ekonomisk och teknisk organisation. Sjukvården har delats upp på en växande rad specialiteter. Detta har lett till att patienten enligt min erfarenhet förminskats till en passiv mottagare av vården. Patientfokus har minskat i samma takt som medicinens specialisering ökat. Jag vistades under ett antal månader som anhörig vid min frus sida på ett av våra universitetssjukhus. Jag skrev dagbok, som jag baserade på det jag upplevde om dagarna hos henne. Jag har sammanställt mina erfarenheter i boken ”Den inhumana vården – en bild från insidan av Skånes universitetssjukhus”.
Jag noterade bland annat att läkarens fokus i mindre utsträckning fanns på patienten som människa och mer på apparaternas utslag och värdena på datorskärmen och dessa apparaters information om patienten. Dessa värden är naturligtvis oersättligt viktiga, men människan måste vara en medspelare och integrerad i vårdprocessen. Vården är även ett humanistiskt projekt. Läkarens roll måste omfatta ett humanistiskt, involverande arbetssätt med patienten som en medspelare i centrum.
Patienten får inte bara bli ett fall med anatomiska fel på kroppens funktioner. Vad jag förstår har detta synsätt ökat i takt med ekonomistyrning och en organisation, som hämtats från industrin. Ett sådant synsätt blir fel. Jag har tydliga exempel på det i min bok. Synsättet måste vara en helhetssyn på människan/patienten. Man skulle kunna uttrycka det som att patientens människovärde måste vara centralt i vården. Läkarens centrala uppgift måste på nytt bli att ta hand om patienten, kommunicera med patienten och ha tid med patienten. Jag fick känslan av att dessa viktiga funktioner för läkaren idag sker ”med andan i halsen”, medan tankarna egentligen fanns någon annanstans, förmodligen vid datorskärmens administrativa arbetsuppgifter. Detta var min känsla.
Man bör också förstå, vilket vi upplevde, att vårdsituationen inte längre är ett möte mellan en patient och en doktor utan ett möte mellan en enskild människa och ett stort vårdetablissemang. Om det mötet ska bli bra och för vårdresultatet lyckat beror mycket på hur patienten upplever denna kontakt med vårdmaskineriet. Sjukvårdsmaskinen väller över patienten med ständigt nya ansikten och inget igenkännande eller relationsbyggande förekommer. Läkarkontinuiteten var för oss skandalöst bristfällig. Den sjuke är fortfarande samma person som innan sjukdomen bröt ut. En människa i behov och förväntningar av att mötas med respekt och delaktighet. Det finns risker i denna situation då vårdmaskinen tar över allt beslutsfattande. Jag tror att det medför en risk för patienten att omyndigförklaras, särskilt för kroniskt sjuka som kanske har en rejäl förankring i sitt liv utanför patientrollen. Det blir av största vikt för vårdpersonalen att se till att patienten absolut inte får bli ett vårdobjekt, utan förbli en människa med alla de behov kvar, som hon hade som frisk. Forskningscentret GPCC vid Göteborgs universitet forskar och dokumenterar fakta om effekter av en patientcentrerad vård. De visar att med ett sådant arbetssätt minskar signifikant antalet trycksår och behovet av smärtlindring. Vårdtiden kan kortas med 30 – 50%. Vårdkostnaderna reduceras med 40%. Osv. Ett patientcentrerat arbetssätt innebär förmodligen den största produktivitetsförbättringen vi kan åstadkomma i vården, för att nu tala i ekonomiska termer. Vården behöver kanske inte mer pengar om man istället inför en vettig organisation och ett klokare arbetssätt.
Hans-Inge Persson
Anhörig
Författare av boken
”Den inhumana vården – en bild från insidan av Skånes universitetssjukhus”.
