Landstingens suveränitet får orimliga konsekvenser
En 90-åring har denna sommar transporterats mellan Stockholms sjukhus fem gånger innan hennes subduralhematom (en form av blödning i hjärnan) kunnat åtgärdas.
Patienter bollas runt då det råder allvarlig platsbrist i akutsjukvården och sjuka får vänta orimligt länge på behandling på grund av underdimensionerad utredningskapacitet. Svensk akutsjukvård liknar allt oftare krigssjukvård och orättvisor i handläggning, tillgänglighet och bemötande tilltar.
Det är inte bara i akutvården som orättvisorna visar sig. Du får till exempel inte överviktsopereras i Gävleborgs län, trots att du behöver, om du är äldre än 60 år, däremot får du det i Halland.
Enligt vedertagen evidens krävs ett BMI (BodyMassIndex) på 40 för att bli överviktsopererad i Sverige medan privatkirurg i Stockholm annonserar att 35 räcker för att kirurgi skall utföras där.
Det förekommer påtaliga skillnader mellan landstingen i vilken utsträckning MS-sjuka får tillgång till biologiska bromsmediciner, vilken rehabilitering de med genomgången stroke kan räkna med och i vilken utsträckning diabetespatienter får tillgång till läkemedel för att minska risken för blindhet.
När effektiva läkemedel hotar klinikbudgeten
och jobben skapas oetiska avväganden
I Sydsvenskan skrev Johan Richter den 13 aug om dilemmat med att 20-25 procent av sjuksköterskorna på avdelningen måste sägas upp för att finansiera livräddande hematologiska läkemedel då läkemedelskostnaderna lagts på driftsbudgeten.
När nya kostsamma läkemedel måste bytas mot indragna tjänster tvingar det fram oetiska och orättvisa avväganden hos personalen på golvet.
Exemplen på orättvisor i den svenska sjukvården är otaliga och faktum är att vi inte klarar lagens krav på att ge invånarna en jämlik vård på lika villkor.
Sverige har en sjukvård som varierar med var du bor, hur gammal du är, vilket kön du har, vilket land du härstammar från etcetera.
Suveräniteten som landstingen ger sig själva är orimlig. Landstingen klarar inte sitt uppdrag och statliga normeringar har inte tillräckligt genomslag. Nationella riktlinjer följs inte eller nedprioriteras av lokala instanser. Villkorade satsningar som ”kömiljarden” skapar undanträngningseffekter då omsorgen om kroniskt sjuka nedprioriteras till förmån för nybesök.
Att som läkare sitta inför en patient och veta att det finns en behandling som inte kan ges i ditt landsting av ekonomiska skäl är plågsamt och oetiskt.
Det krävs att staten tar ett större ansvar för sjukvården över landet. Det behövs skarpare nationella prioriteringar av läkemedel och mer kraftfulla normer för vilka behandlingar som skall erbjudas.
Det bästa vore att staten antog rollen som finansiär. Då kunde, när en ny behandlingsmetod eller ett nytt effektivt läkemedel fanns att tillgå, en nationell finansieringsberäkning göras och rimligt med pengar avsättas.
Vårdpeng ett annat alternativ
Ett annat alternativ är att nationella prioriteringar blir tvingande och att medborgarna får rätten att söka vård fritt över landet med någon form av vårdpeng i ryggsäcken. Det viktigaste är att villkoren och möjligheterna till rätt sjukvård blir bättre och ”likare” över landet.
I annat fall kommer orättvisorna att öka i takt med att den ekonomiska pressen på välfärden ökar.
I Almedalen presenterades dels socialdepartementets utredning där vårdens framtida finansiering löses med 0,6 procents effektivisering per år. Några stenhus längre bort redovisade Per Borg sin utredning och menade att en sådan effektivisering inte är realistisk då vi aldrig tidigare sett dess like.
Hans kommission ansåg det var hög tid för en parlamentarisk utredning av välfärdens framtida finansiering. Till stöd för detta aviserade SKL en skattehöjning på 13 kronor för att klara välfärden framöver.
Det går förvisso att effektivisera sjukvården men det krävs också mer pengar till fler vårdplatser, till en satsning på öppen specialistvård och till en nationell läkemedelsgaranti, en nationell behandlingsgaranti och en nationell medicinsk vårdgaranti.
Den medicinska utvecklingen ger nya möjligheter och det krävs långsiktiga, pragmatiska och rättvisa lösningar för att nödvändiga prioriteringar skall få ett rättvist genomslag över riket. Det krävs resurser och gott ledarskap för att skapa en jämlik sjukvård. Med 450.000 sålda sjukvårdsförsäkringar kan basen för sjukvårdens solidariska finansiering lätt urholkas.
Marie Wedin,
ordförande i
Sjukhusläkarföreningen
Det som Marie Wedin skriver i artikeln stämmer mycket väl med min erfarenhet då jag förmedlar vård till Tyskland för svenska patienter. Jag läser dagligen journaler där det står helt klart att vården för samma åkomma är beroende av följande parametrar:
Ort, ålder, utbildningsnivå, etnicitet ,kön
Ibland kan det t.o.m. handla om överlevnad.
Sedan en detalj i artikeln som jag vill rätta till. Gränsen för att komma ifråga för obesitaskirurgi är enligt Svenska indikationer för överviktskirurgi ändra från BMI 40 till BMI 35. Sedan är det en annan sak att vissa landsting inte följer indikationerna.