Debatt: Slut på rean – En annan vård är möjlig
Debattartiklar
Vi, vårdpersonal, är trötta på att varenda sommar mötas av rubriker om det sommarkaos vi förväntas hantera. För varenda sommar som passerar med dessa rubriker urholkas vår trovärdighet. Vi vill möta en semesterplanering som är hållbar och som inte läggs i våra knän och på våra axlar.
Vi vill kunna behålla våra kollegor, inte se dem vittras sönder av arbetsbelastning och samvetsstress. Vi vill kunna rekrytera nya kollegor; som stannar och utvecklas.
Vi vill se en arbetsgivare som på allvar lyssnar och tar ansvar för oss och det vi ska utföra och som ger oss tid att leva för att orka. Ni kräver att vi ska vara verksamma dygnets alla timmar, skifta från dag till natt. Vi kräver att vi ska få tid för återhämtning, för att inte brinna upp. Vi kräver lyhördhet och ett slut på tystnadskulturen. Vi kräver att ni tar våra protester på allvar, för kritiken är riktad till er. Ni har pressat oss över gränsen, genom att inte agera, inte lyssna, inte ta ansvar. Att köra en bil utan att serva den är i början billigt, men blir till slut dyrt. Det priset får vi alla betala.
Vi, patienter, är trötta på att varenda sommar få vänta timme ut och timme in på att få besked, komma till, få en plats. Vi är trötta på att möta ett sommarkaos, som nu blivit ett problem året om. Vi vill möta samma läkare, ha någon som har det övergripande ansvaret över vår hälsa. Vi vill inte behöva lämna ut vårt innersta, vår sjuklighet, vår rädsla till en stafettläkare/sjuksköterska som nästa pass drar vidare till annat uppdrag. Vi vill inte längre känna oro över att bli sjuka under kritiska perioder, vara rädda för att söka vård. Vi är trötta på att drabbas av trycksår efter en natt på en sjukvårdsbrits på en akutmottagning, i väntan på en riktig säng, en riktig plats. Vi är trötta på att bli utskrivna för tidigt, för att någon sjukare än oss ska få den eftertraktade vårdplatsen, och sedan söka och ligga och vänta på britsen timtals igen.
Vi som lider av en psykiatrisk diagnos, varför ser ni inte oss. Varför måste vi vara så sjuka när vi blir inlagda att det tar månader innan vi kommit på fötter igen. Varför stjäl ni vår tid, våra liv. Ni har inte hyvlat, ni har skövlat med en motorsåg och vi far illa av att ni inte hör på oss.
Vi, anhöriga, vi vill inte behöva vara pålästa, aggressiva och slåss för våra anhöriga. För att de ska få komma till, få en plats, bli lyssnade på. Vi vill inte heller att allt ansvar ska lastas över på oss så att inte vi klarar att sköta våra jobb, våra liv. Det ansvaret måste vi bära tillsammans.
Vi inom hemsjukvård och hemtjänst, vi har inte fyra armar och lika många ben. Vi kan inte vara på flera ställen samtidigt, hur gärna vi än vill. Vi vill inte behöva springa ifrån en ensam äldre människa som inget annat vill än att vi ska stanna kvar, som stillsamt ber oss stanna, medan mobilens tjutande skär genom märg och ben. Vi vill inte behöva stänga av våra känslor för att förutsättningarna ni gett oss är en utopi.
Tillsammans har vi fått nog. Tillsammans har vi ropat, och gjort det länge. Tillsammans kräver vi en förändring och att alla beslutshavare lyssnar på oss. Stat, landsting, kommun, politik, sjukhusledning och allt annat chefsskap.
Vi kräver att ni lyssnar och förstår vad vi säger.
Det är nog nu.
Vi kräver att ni skapar förutsättningar för oss, patienter och personal, att vi kan passera genom sjukvårdens korridorer utan att fara illa. Vi kräver att ni ser till att de som ska verka i dessa korridorer får förutsättningar att göra ett bra jobb.
Tillsammans har vi samlat våra röster, vi har samlat den till en. Den rösten kommer att ljuda över landet, så att ni inte kan säga att vi visste inget, vi hörde inget, vi såg inget.
Den 4 september, samlas vi i stad efter stad.
Den 4 september, kommer vi att samla våra röster till en, till det stora vårdvrålet.
Kom, kom och höj din röst med oss!
Intitiativtagarna till ”En annan vård är möjlig 4/9”
Agneta Lenander, Charlotta Dickman och Päivi Vilkkavaara
Man skulle också kunna tillägga i fråga om ekonomiska resonemang i vården att det är alldeles galet att man får löneförbättring om man sysslar med vårdens datorisering i stället för att arbeta med patienterna. Det borde vara tvärtom, om man besinnar vad som är viktigt i den praktiska sjukvården. Som det nu är stjäl datorerna för mycket vårdtid, om personalantalet inte ökas i motsvarande grad. Nu betraktas det som finare att sitta bekom en dator och få högre lön än att arbeta med patienterna, som från sjuksköterskorna går över på undersköterskorna med mindre utbildning. Jag har själv vid sjukdom upplevt nackdelen av detta. En nål i armvecket glömdes okontrollerad kvar för länge och gav mig sepsis. Slutet blev att jag fick operativt tömmas på en halv liter var i en tidigare inte såröppen och därför bakteriefri ryggkontusion.
Jag skulle till min framställning ovan vilja tillägga att det naturligtvis finns ställen med gott samarbete mellan ekonomer och alla kategorier av vårdpersonal men att de är för få för att kunna väga upp vad jag beskrivit som icke önskvärt i dagens vårdsammanhang. De nuvarande bristerna är direkt destruerande för ett kärleksfullt sjukvårdsarbete. De förstör personalen i för stor utsträckning och gör dem mindre intresserade för något annat än sin egen bedrövliga situation.
Problemet med den oreda i form av såväl patient- som personalnonchalans som beskrivs blir ju en låt-gå-mentalitet, där glädjen och människokärleken försvinner och det bäddas för onödiga misstag, som drabbar de vårdsökande. Vårdplatsbristen är så vitt jag kan förstå orsakad till stor del av att de sociala institutioner som skall ta emot de medicinskt färdigbehandlade inte finns eller fungerar som de skall. Problemet fanns och diskuterades redan på min tid som överläkare och verksamhetschef i röntgendiagnostik för långt mer än sexton år sedan utan att tillräckligt blev gjort och problemet löstes fullt ut. Det lever således kvar och verkar numera att bara ha förvärrats genom idén vård i hemmet utan ofta tillräcklig personal för uppgiften.
I stället menade man att man genom kostnadsberäkningar och en hård ekonomisering skulle lösa sjukhusvårdens problem. Vårdkunniga chefer ersattes av ekonomer och de vårdkunniga cheferna förvandlades till mellanchefer, som genom god lön skulle effektuera de ekonomiska högre upp styrda besluten. Om inte, var det bara att gå som mellanchef.
Det vårdetiska tänkandet blev på detta sätt mindre och lojaliteten mot den plats där man anställts minskade. Mellancheferna blev svaga i sin förmåga att yttra sig om det som inte var bra, eftersom det ändå inte togs ad notam högre upp. De ersattes av ännu svagare och därför odugliggjorda chefer med bakbundna händer p.g.a. den minskade vårdstyrande möjligheten eller makten. Ekonomitänkandet ersatte glädjen och kärleken i vården. De goda människorna gjordes hårda och försvann. Stannade de kvar, levde de i en mänskligt omöjlig situation i den ekonomiskt förträngda vården.
De mera kraftfulla flydde med sitt eget ekonomiskt tänkande för ögonen. Vi fick inhyrd onödigt dyr personal och stafettläkare med avkrängd vårdavdelningslojalitet och i stället sitt eget ekonomiska bästa för ögonen.
Man kan av den 4/9 – protestgruppens utsagor konstatera att ansvariga samhällspolitiker och vårdekonomer bitit sig själva i svansen och bidragit till att avpersonalisera vården. Ekonomi går före vårdetik och personalvård. I gamla tider strejkade man för att få en bättre tingens ordning. Aktuellt?
https://m.facebook.com/events/1752666025010920/
Jag själv har jobbat som sjuksköterska sedan 1989. Sista åren har varit helt bedrövliga pga ständiga besparingar, dålig personalpolitik, ökad arbetsbelastning och mindre och mindre tid för återhämtning men kraven har ökat och arbetsklimatet hårdnat. Har bevittnat personalflykt utan dess like sista åren, oerfarna, oprofessionella mellanchefer med taskig attityd har härskat, mobbat och vägrat lyssna. Patientsäkerheten har varit hotat många gånger, avvikelser blev skrivna och …..inget hände! Vi är ju vanliga människor, vi vill ha ett vanligt liv efter jobbet, kunna umgås med sin familj, vi vill inte sova av trötthet flera timmar efter jobbet för att kunna fungera någorlunda på vår fritid. Jag är så less på alla dessa beställare, politiker, sjukhusdirektörer mm. Sluta prata om att ”vi producerar vård”, sluta se patienten som objekt och oss, som vårdar, som robotar. Sluta avhumanisera vården och dess värdegrunder.
Äntligen!
Ja, det är i elfte timmen, men nu är det dags. Hoppas att du kommer med och bistår i det stora vårdvrålet!