• 14 november 2012
• 1
• Detta är en debattartikel – innehållet speglar skribentens åsikter, inte Sjukhusläkarens.

Thomas Zilling skrev i Sjukhusläkaren nr 5/2012 att: ”sjukvården är illa ute om läkarkåren inte fortbildas.” Jag kommenterade artikeln i vår nätbilaga.

Allvarligare är att läkarkåren inte yrkestränar i tillräcklig omfattning. Antalet läkare har under den tid jag kan överblicka sedan 1963 ökat så kraftigt att antalet patientkontakter per år och läkare sjunkit till katastrofalt låga nivåer för att yrkesskickligheten skall kunna bibehållas.

Ett rimligt antal patientkontakter per år borde vara mellan 2400 och 3200, vilket betyder 60-80 patientkontakter per vecka under 40 arbetsveckor. I patientkontakterna bör då inräknas 2 kontakter per dag per inlagd patient för en patientansvarig läkare.

Marie Wedin skrev i Sjukhusläkaren nr 5/ 2009 att vi förefaller ha låg produktivitet jämfört med hela OECD som hade 2511 konsultationer per läkare och år mot dåvarande antal i Sverige 824. Det är bara att vara självkritisk och erkänna att vi är lata.

Med den arbetsmodell jag förespråkar kvarstår 12 veckor per år för egen fortbildning och semester. Fortbildningen behöver inte ske externt. Kunskapen är i dag samlad i övermått på nätet. 60-80 konsultationer per vecka är en rimlig produktion. Alla konsultationer är inte förstagångsbesök. Diagnos, differentialdiagnos och behandling har under de 49 år, som jag varit yrkesverksam inom 4 specialiteter blivit enklare.

Jag började som radiolog och de neuroradiologiska undersökningarna var tidsödande, ofta smärtsamma och stundtals farliga för patienterna. Det rörde sig om encefalografier och angiografier. I dag sker diagnostiken inom detta område med datortomografi, MRI och ultraljud som ger både säkrare resultat och innebär mindre fara för patienterna.

Ett annat stort diagnostiskt hjälpmedel är de fiberoptiska instrumenten som jag fick som hjälpmedel bland de första i landet i mitten av 1960-talet. Till detta kommer allt säkrare laboratoriediagnostik.

Om vi accepterar att flera radiologer behövs för den ökande bildmängden så borde vi också acceptera att de som blir servade borde bli färre, men det har inte skett. Grundspecialiteterna har okritiskt vuxit. Det betyder mindre yrkesträning vilket är en patientrisk.

Fortbildningen lider brist på anslag. Det är kommunicerande budgetar. Går löner till övertaliga läkare räcker inte anslagen till för fortbilning.

Den kliniska forskningen, som är viktig, bör rymmas inom de tolv veckor, som inte fördelas på patientarbete.

Jag noterar också med tillfredsställelse från Sjukhusläkaren nr 5/2012 att medicinska sekreterare kommer tillbaka. Hjulet har åter uppfunnits!

Håkan Borg, öron- näsa-halsspecialist