"Det är en skam att psykiskt sjuka får sämre vård än andra då de drabbas av fysisk sjukdom", skriver Christer Olsson, leg. psykolog som under ett antal år själv levt med svår depression och djup ångest.

• 14 januari 2021
• 0
• Detta är en debattartikel – innehållet speglar skribentens åsikter, inte Sjukhusläkarens.

Personligen har jag erfarenhet av psykisk ohälsa. Mitt i en aktiv tillvaro med föreläsningsuppdrag över hela landet, rådgivningssamtal, familjeliv med barn och barnbarn, hus och vänner, idrottsintresse. insjuknade jag i en svår egentlig depression, tillsammans med djup, ofta på gränsen till outhärdlig, ångest.

Under åren har jag lärt mig, att en människa måste själv ha plågats av ångest, för att till fullo kunna förstå vad det innebär. Det är diskrepans mellan att veta inifrån och att försöka förstå utifrån.

Karin Boye skriver:

”Men nätter av sömnlös vånda är också något värda

Och den som har känt vad ångest är

Vet mer än många lärda.”

Depression och ångest handlar inte om en flyktig sinnesstämning, som man kan ta sig ur med egen viljeansträngning. Detta kan vara svårt att förstå för människor, som aldrig själva lidit av någon psykisk sjukdom.

För egen del kan jag vittna om, att inget jag hittills gjort i livet har krävt mer av mig, än varje minut jag orkade leva, när jag var som mest plågad.

Det finns hårresande berättelser från psykiskt sjuka människor, som fått sämre vård än andra, då de drabbas av fysisk sjukdom. Det har jag aldrig skrivit om, inför risken, att även vid anonymisering, tangera min tystnadsplikt, som psykolog.

I den här artikeln återger jag mina egna erfarenheter av vårdens bemötande.

Vid ett tillfälle när jag är inlagd på psykiatrisk klinik – Näl i Trollhättan – och hemma på permission, drabbas jag mycket plötsligt, av kraftig yrsel och börjar andas stötvis och flämtande. Efter kontakt med den avdelning, som jag var inlagd på, rekommenderade de inte ens ambulans, utan med hjälp av familjen, tar jag mig tillbaka till sjukhuset.

En läkare undersöker mig och lämnar oss utan kommentarer.

I min journal skriver denne läkare bland annat: ”Mycket plötslig debut av kraftig yrsel och andfåddhet. Sökte och hade då ett väldigt lågt blodtryck. Togs en del blodprover. Man hittade ingenting utan bedömde det hela som möjlig utsättningssymtom av mediciner.”

Yrseln och andfåddheten försvinner, men jag får under veckan som följer mer och mer ont i höger underben. När jag vid ett par tillfällen påtalar detta för personalen får jag svaret: ”Du har kramp. Ta stöd med ryggen mot en vägg och sträck ut benet”.

Nästa gång, som jag är hemma på permission åker min hustru och jag in till Uddevalla sjukhus och träffar en specialist. Han säger direkt, när han ser mitt högerben: ”Du har fått blodproppar”.

I min journal går att läsa röntgen visar att ”patienten har en utbredd djup ventrombos på höger underben. Dessutom bilateral lungemboli.”

Jag hade inga behov av att ställa någon till svars för den bristande uppmärksamheten eller brist på åtgärder, som jag möttes av då jag akut kom tillbaka till den psykiatriska kliniken. Men kanske berättar det något om, att jag då tillhörde den patientkategori, som dåvarande generaldirektören vid Socialstyrelsen, Lars-Erik Holm, slår larm om sommaren år 2010, när han skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet:

”Psykiskt sjuka får sämre vård än andra då de drabbas av fysisk sjukdom” Han fortsätter: ”För att nå en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen bör sjukvården prioritera dem som har störst behov. Psykiskt sjuka är en extra utsatt grupp, som bör ges särskild uppmärksamhet inom vården.”

Nu har jag varit psykiskt frisk under flera år.

Jag promenerar 6-8 kilometer nästan varje dag. Under ett par gångturer för några veckor sedan tappade jag helt ork i uppförsbackar.

Då tar jag kontakt med vården och åker till akuten på Näl. Där får jag ett fantastiskt omhändertagande.

Undersökande läkare hittade en blodpropp i ljumsktrakten av mitt högerben och säger: ”Vi måste röntga dina lungor.”

Ett par timmar senare genomfördes en skiktröntgen, som visade på blodproppar också i mina lungor. Jag övervakades en natt och fick sedan åka hem med adekvat behandlingsupplägg.

Hanteras psykiskt sjuka fortfarande, när de drabbas av kroppslig sjukdom, vanligtvis undermåligt?

Ja, dessvärre har ingen förändring ägt rum.

I Läkartidningen år 2018 skriver Jarl Torgersson, docent, överläkare och Lise-Lotte Risö Bergerlind, specialist i psykiatri under rubriken: ”Markant somatisk översjuklighet vid allvarlig psykisk sjukdom” De fortsätter: ”Patienter med allvarlig psykisk sjukdom är en i somatiskt hänseende vanlottad grupp i svensk sjukvård”.

Psykiskt sjuka måste få lika bra vård som andra!