Nu är det dags att gå till konkret handling
Det har varit intressant att iaktta dels vilken av dessa tre frågor som har skapat debatt och dels den reaktion och diskussion som den orsakat.
Det var ledarskapfrågan som var mest laddad, tätt följd av omvårdnadsfilosofin.
I Dagens Medicin har vi kunnat läsa allt från rena bottennapp som att vi läkare inte ”uppskattar kunniga patienter” till sakfrågor som Läkarförbundets egentliga syn på vem som skall leda medicinsk verksamhet i Sverige.Det står helt klart i verksamhetsplanen 2005 att ”Läkarförbundet arbetar för att chef- och ledarskapet inom hälso- och sjukvård innehas av läkare”. Detta utesluter inte att den som är bäst lämpad skall vara chef, men säger att den som är mest lämpad helst skall ha en medicinsk skolning för att förstå verksamhetens mål och mening.
Eftersom vi läkare värnar om sjukvården och våra patienter och vill ta ansvar för vårdens kvalitet är vi angelägna att diskutera såväl läkar- som sjuksköterskerollen ur ett medicinskt verksamhetsperspektiv i syfte att effektivisera vården.
Orimligt dyr dokumentation
Våra resurser är begränsade och måste användas förnuftigt och därför måste vi våga lyfta viktiga frågor som den orimliga kostnaden för olika yrkesgruppers dokumentation och att arbetet i team kring patienten har stagnerat snarare än utvecklats och att dagens nyutexaminerade sjuksköterskor inte har tillräcklig medicinsk kompetens.
Dessa frågor är inte bara viktiga att debattera mellan Sjukhusläkarföreningen och Vårdförbundet utan mellan oss professioner inom vården, oss skattebetalare, oss patienter och oss anhöriga.
Dagens sjuksköterskeutbildning fokuserar i allt för hög grad på omvårdnad på bekostnad av det medicinska innehållet. Nyutexaminerade sjuksköterskor har efter tre års studier inte kunskaper nog att tjänstgöra som sköterskor utan måste ”gå bredvid” under långa perioder.
Nödvändigt med teamarbete
Sköterskornas möjligheter att lära av varandra och av andra personalkategorier har dessutom minskat av att de dels måste ägna alltmer av sin arbetstid åt att sitta ensamma framför datorer och sköta en omfattande omvårdnadsdokumentation och dels på att detta skriftliga rapportsystem ersatt den tidigare muntliga informationen om patienternas medicinska status och planerade insatser där avgående vårdteam, inte bara passivt kunde informera via datortext, utan även muntligt diskutera förhoppningar och farhågor med det pågående teamet.
Detta rutinbyte har minskat teamarbetet kring patienten tvärtemot det som Vårdförbundet påstår vara omvårdnadens mål och styrka.
Det är också intressant att läsa om hur Vårdförbundets ordförande i sitt genmäle (läs) i Dagens Medicin 48/2005 omedvetet valde ett exempel på ett läkarlett teamarbete för att illustrera sin tes att sköterskor är bäst på att leda vården.
Just exemplet från ögonkliniken i Västervik visar så tydligt hur viktigt det är att medicinsk verksamhet och verksamhetsutveckling leds av läkare som känner och förstår de medicinska processerna.
Vårdförbundet försöker dupera beslutsfattare och skattebetalare genom att använda omvårdnadsideologin som svepskäl för att driva utvecklingen åt en riktning där omvårdnaden är viktigare än den medicinska boten.
Detta demonstreras tydligt i Vårdförbundets skrift 3V från mars 2005 som beskriver förbundets vårdpolitiska idé. ”Modellen hanterar all typ av vård, både den som efterfrågas ofta av många, och den högspecialiserade vård som bara utnyttjas av få vid enstaka tillfällen i livet.”
Ingenstans på 15 sidor nämns ordet läkare eller sjukhus eller patient utan istället handlar skriften om vårdvägledare, vårdmötesplats och vårdportal.
Vårdförbundet har också ”dubbat” vår vård- och omsorgsminister Ylva Johansson att i en annonsbilaga i SVD den 21/11, skriva att hon vill stärka distriktsköterskans roll eftersom distriktsköterskan är den som kanske är bäst lämpad av alla inom vården att placera hela människan- inte bara patienten- i centrum.
Att distriktssköterskan är den som ”kanske allra bäst förtjänar att lyftas fram i en tid då sjukvården ställs inför nya och växande utmaningar som ….till exempel cancer, psykisk ohälsa, hjärt-kärlsjukdomar, demens och diabetes…”.
Jag har ingenting emot att distriktsköterskans roll lyfts fram, men formuleringar som dessa illustrerar de flummiga tankar som ser omvårdnaden som viktigare än boten och som proklamerar satsningar på friska människors hälsa framför sjuka patienters bot.
Dags att gå till konkret handling
Nu bör vi emellertid lämna retoriken och övergå till konkret handling. Det är önskvärt och glädjande att den lokala diskussionen nu tar vid ute på kliniker och avdelningar. Detta bör ske genom ömsesidigt kritiskt ifrågasättande av vad vi håller på med och hur vi bör arbeta. En saklig diskussion med respekt för varandras kompetenser både inom och mellan professioner krävs.
Vi behöver en konstruktiv diskussion om sjukvårdens organisation där gemensamma tankar om bland annat vårdprocesser, dokumentation och kvalitetsuppföljning kan ingå.
