• 04 november 2013
• 1
• Detta är en debattartikel – innehållet speglar skribentens åsikter, inte Sjukhusläkarens.

I Europa har staten det övergripande och styrande ansvaret för sjukvården utom i Sverige, Finland och Schweiz, och där är sjukvårdsministern ansvarig för vården. Det är sjukvårdsministern inte i Sverige, det är i stället 1 000-tals okunniga och osynliga landstingspolitiker.

2001 avskaffades i Norge fylkenas (motsvarande landstingen) ansvar för sjukvården, utom primärvården, efter att kritiken mot hur framförallt sjukhusen fungerade blivit alltför massiv.

Befolkningen utkrävde ansvar från stortingspolitikerna på grund av dålig kvalitet och service, långa väntetider och ekonomiska underskott, inte olikt situationen i Sverige idag.

Därför förstatligades sjukvården i Norge i full politisk enighet. Och det är som professor Bo Rothstein skriver, det största hotet mot demokratin är brist på utlovad leverans till väljarna, dvs en rättvis och fungerande vård, vilket vi idag inte har i Sverige.

Att vi har fria val är ingen garanti för att väljarna nöjer sig, det förstod stortingspolitikerna i Norge och tog ansvar och beslutade sig för att leda och styra vården.

Fokus på kvalitet

Detta ledde i Norge till nödvändiga strukturförändringar av vården, nationella patientsäkerhetskampanjer och ett starkt fokus på kvalitet i vården samt kraftigt förkortade väntetider.

Man arbetar nu nationellt med Global Trigger Tools (strukturerade journalgenomgångar) och konstaterade första året att cirka 2 300 patienter sannolikt avlidit i onödan. Danmark har gjort motsvarande fast under längre tid och man påstår sig nu genom detta arbete ha sparat cirka 1 000 liv. I Sverige pågår arbetet med GTT sporadiskt.

Och nu det viktiga. Norrmännen får söka vård vid viket sjukhus som helst, det bestämmer inte längre politikerna. Makten har flyttats till patienterna. Styrningen är imperativ, det som beslutas genomförs på sjukhusen. Mellan hälsovårdsministern och sjukhusen finns bara en nivå (regionen).

Allt måste förhandlas med landstingen

I Sverige måste staten förhandla med landstingen innan något genomförs. Ta till exempel kökortningsmiljarden. Kortas köerna får landstingen mer pengar. Det är som att höja veckopengen till tonåringen som inte bäddar sängen. Så styrs svensk sjukvård.
I övriga Europa och senast nu i Norge utgör sjukvården ett stort debattämne inför de nationella valen på grund av att sjukvården där är en viktig och nationell angelägenhet.

Nyligen konstaterade opinionsinstitutet Novus att de svenska väljarna anser att sjukvården är den viktigaste frågan före jobben och skolan, men någon debatt förs dock knappast i Sverige inför riksdagsvalen därför att riksdagspolitikerna inte har ansvaret för vården. Vad vi behöver i Sverige är en debatt i anslutning till riksdagsvalen om detta ansvar och vad partierna ämnar genomföra när det gäller förbättringar av vården.

Ansvariga riksdagspolitiker gömmer sig bakom SKL

I dagens debatter mellan partiledarna inför riksdagsvalen lyser sjukvården med sin frånvaro till skillnad från i Norge där den tar stor plats. I Sverige gömmer sig ansvariga riksdagspolitiker bakom Sveriges Kommunner och Landsting (SKL). Agendan för dagens riksdagspolitiker är att för allt smör i Småland hålla ansvaret för sjukvården borta från dem. De vill inte ha eller ta det ansvar som nationella politiker gör i andra länder. Därför är det nu glädjande att Göran Hägglund förklarat sig villig att göra det.

Göran Persson beskrev nyligen landstingen som en onödig administrativ nivå och det har även Pär Nuder gjort.

Riksdagspolitikerna behöver vi, kommunpolitikerna kommer vi inte ifrån men landstingspolitikerna behöver vi inte har man sagt. Pär Nuder pekade i en intervju i Dagens Industri på att om sjukvården hade varit en statlig angelägenhet hade det departementet varit det största när det gäller budgetomfång.

Han beskrev också i en intervju hur man i regeringskansliet styvmoderligt behandlade sjukvården på grund av landstingen, något han nu i efterhand ångrar.

Oacceptabla skillnader

Många artiklar i media har också under året också pekat på oacceptabla skillnader i vårdkvalitet, tillgång på vård och rättigheter till vård mellan olika landsting, vilket innebär att medborgarna idag har en orättvis och ojämlik sjukvård bestämd av bostadsorten.

Inte minst har också TV-programmet ”Arga Doktorn” satt fokus på olik tillgång till vård beroende på var man bor. Dessutom har programmet också avslöjat prestige, småskurenhet och snålhet hos flera politker, där tyvärr också en del kollegor visat upp sig på ett sätt som inte gagnar läkarnas rykte.

Landstingen lever alltså inte upp till portalparagrafen i Hälso- och sjukvårdslagen om vård på lika villkor för hela befolkningen.

Johan Assarsson med ansvar för den så kallade Patientmaktutredningen pekade i en debattartikel i juni i DN på markanta och långvariga skillnader i vårdresultat mellan landsting och att dessa riskerar att urholka förtroendet för hälso- och sjukvården och politikerna.

Bostadsorten kan avgöra om du överlever

Det handlar om skillnader i femårsdödlighet på mellan 40 och 70 procent, mellan bästa och sämsta landsting i cancer vilket för den enskilde patienten utgör en skillnad på liv och död.

Publicerade resultat i ”Öppna jämförelser av cancersjukvårdens kvalitet och effektivitet 2011” när det gäller kirurgi vid till exempel tjocktarmscancer visar på en reoperationsfrekvens inom en månad mellan olika landsting på mellan 4 och 15 procent! Antalet avlidna inom en månad varierar dessutom mellan 2 och 9! procent för samma diagnos. Helt oacceptabelt. Det gäller att välja sjukhus om man skall överleva, vilket man inte kan i Sverige.

Gotland uppvisar under tre konsekutiva år 27,3 procents anastomos­insufficiens vid rektalcancerkirurgi. Man opererade bara 33 patienter under tre år varav nio fick anastomos­insufficiens.Detta innebär att man opererade i genomsnitt 11 patienter per år. Är det rimligt att operera så få patienter på ett år? Är inte detta orsaken till den höga komplikationsfrekvensen? Vad säger Socialstyrelsen? Och Svensk kirurgisk förening? Genomsnittet i Sverige ligger på strax under 10 procent.

Inhumana och oetiska väntetider accepteras idag

Väntetiden från remiss till första besök vid till exempel prostatacancer i Jämtland är drygt 3 månader (medianvärde) och som längst 4,5 månader!

I Dalarna får du om du fått diagnosen hypernefrom (njurcancer) i genomsnitt vänta 41 dagar (medianvärde) tills du blir opererad, som längst får du vänta 59 dagar. Det är inhumana och oetiska väntetider.

Vid ovarialcancer är medianväntetiden i Norra sjukvårdsregionen 42 dagar från fastställd diagnos till terapi med en längsta väntetid på 58 dagar. I Norge måste man vara opererad och behandlad inom tre veckor.

Enorm politisk överbyggnad kostar miljarder i onödan

Bara den politiska överbyggnaden med landstingen kostar mer än 1,2 miljarder kr enligt SKL:S egna räkenskaper. Lägger man så på alla tjänstemän som sysselsätts av politikerna i landstingen kan man snart vara uppe i 6 miljarder kr, lika mycket som driften av två stora sjukhus.

Till exempel finns i Västra Götalandsregionens fullmäktige 149 politiker och i hela regionen finns 1100 politiker. Dessutom finns 15 heltids regionråd. Sjukvården verkar för närvarande ha ett underskott på resurser och ett överskott på politiker.
Låt oss göra ett tankeexperiment att vi skulle designa ett sjukvårdsystem för ett litet land som Sverige, inte större än en medelstor kinesisk stad, och starta från noll.

Skulle man då välja ett system där staten ansvarar för medicinsk forskning, utbildning och tillsyn av vården, ett tjugotal regionalt valda myndigheter (landstingen) skulle ansvara för sjukhusvården samt den öppna vården och då också bygga upp separata politiska ledningsorgan och administrativa system för ändamålet, samtidigt som man etablerar mängder av olika finansieringsystem utan evidens medan några hundra lokalt politiskt valda myndigheter (kommunerna) fick ansvaret för äldrevården (omsorgen).
Vore inte detta att redan från början bygga in orättvisor, friktioner och oklar ansvarsfördelning i vårdsystemet.

Och är det inte denna brist på ansvarstagande många patienter och anhöriga upplever idag när de befunnit sig på akutintagen i det närmaste 24 timmar utan att något händer och någon tar ansvar. Man ”skyfflar” patienten mellan olika ansvarsområden utan att man som skattebetalare ser att någon tar ett helhetligt ansvar.

Låt inte 1 000-tals okunniga landstingspolitiker bestämma

I Sverige är alla patienter inlåsta i sitt eget landsting i tre månader utan möjlighet att söka vård utanför detta oavsett hur dålig kvaliteten är, det vet inte det svenska folket.

Betalar man skatt i Sverige ska man givetvis kunna söka vård var som helst i landet, vid vilket sjukhus som helst. Det ska inte 1 000-tals landstingspolitiker bestämma.

Först då uppstår en kvalitetskonkurrens mellan sjukhusen till gagn för patienterna. Idag finns det svenska sjukhus som har så dåliga medicinska resultat att de borde förbjudas att behandla och operera patienter med till exempel vissa cancerdiagnoser. Vissa landsting är dessutom permanent och kontinuerligt underpresterande i ett nationellt perspektiv.

Nej, låt riksdag och regering ta ansvar för den svenska sjukvården så att väljarna också kan utkräva detta ansvar i val till den svenska riksdagen. Då flyttas också makten till patienterna från landstingspolitikerna, som inte behövs.

Fotnot: all statistik är hämtad från ”Jämförelse av cancersjukvårdens kvalitet och effektivitet 2011”