Läkarrollen förr och nu – Hur kunde det bli så här?
1924 – 1950 var min fader, Esten Biörklund, lasarettsläkare vid Lasarettet i Ystad.
Under tonåren kunde jag på nära håll följa hans arbete och diskussionen om hans arbetsförhållanden. På 60-talet startade mitt aktiva läkararbete och pågår fortfarande, dock i Norge.
Det blir en lång observationstid och tillbakablicken för tanken till raderna i Runebergsdikten Fänrik Stål ”Jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill , ty jag var med ”.
Under 40-talet var sjukhuset i Ystad ett typiskt odelat landsortslasarett med 100-talet vårdplatser, varav 10 på separat BB-avdelning. Lasarettsläkaren hade framförallt en kirurgisk utbildning, men täckte också in dåtidens hela medicinska panorama.
Läkarstaben omfattade, förutom lasarettsläkaren, två underläkare, som ibland hade begränsade erfarenheter.
Årligen vårdades cirka 2.400 patienter inneliggande och utfördes på dessa cirka 900 operativa ingrepp, exempelvis öron, ventrikel, colon, rectum; gynekologisk /obstetrisk och ortopedisk kirurgi m.m.
Till detta kom en omfattande poliklinisk operationsverksamhet, bland annat stellatumblockad vid astma bronkiale, som var ett av Estens intresseområden. Samtidigt hade lasarettsläkaren särskild öppen mottagning med ungefär 6.000 besök.
Administrationen, som naturligtvis var begränsad jämfört med dagens expansiva verksamhet, sköttes av en syssloman och två kontorsanställda.
Trots den hårda arbetsbelastningen, som dessutom omfattade ständig bakjoursverksamhet, fanns det alltid tid över för god kontakt med patienterna, som på den tiden hade god tilltro och respekt för läkarvetenskapen.
Läkararbetet var inriktat på sjukvård och stördes inte av olika administrativa uppgifter eller konferenser.
Lasarettsläkaren hade kontakt med alla anställda och man skapade begreppet lasarettsfamiljen. Man kände varandras fel och förtjänster, som respekterades och därmed kunde ofta konflikter undvikas.
Den sjukvårdspolitiska inriktningen, inklusive ekonomiska frågor, diskuterades och avgjordes på direktionssammanträdena med ett fåtal lokalpolitiker, som för övrigt brukade vara patienter hos Esten. Inriktningen var att patientvården skulle få så goda förutsättningar som möjligt.
Vissa frågor måste handläggas på landstingsnivå men även här var kontakten med politikerna god. Visst kunde debatten vara hård, men det fanns ej någon tystnadens konformism eller som det kunde uttryckas ”man behövde ej klä tankens barn i opportunismens lindor”.
Således var läkaren den naturlige ledaren av sjukvården på grund av sin kompetens, vilken respekterades av politikerna. Det sunda förnuftet dominerade och administratörerna hade ännu ej kommit in på sjukvårdsarenan.
Det fanns dock på 40-talet farhågor att andra tider skulle komma. I sitt avskedstal 1950 som lasarettsläkare framhöll Esten bland annat: ”Vi har i stället överhopats med lagar och ordningar, som ytterligare komplicerat arbetet. Det är icke lätt att sätta kött på paragrafernas benrangel och i det levande livets balansgång mellan fantasi och verklighet söka sig ur den djungel, som överallt hindrar fri utsikt och översyn”.
Tidigt 60-tal, då min egen läkarverksamhet började i Lund, märktes ingen förändring av läkarrollen.
Patienternas förtroende var stort och läkarna var ännu fria yrkesutövare. Sjukvården var patientinriktad.
Klinikcheferna, kompetenta inom hela sitt kunskapsområde, var fortfarande klinikens ledare med målsättningen att skapa god sjukvård.
I de flesta fall var kontakten mellan klinikcheferna, politikerna och sjukhusdirektör god.
Särskilt kunde de som badade bastu med sjukhusdirektören få igenom sina önskemål. De äldre läkarna, mentorer för oss yngre läkare, var ofta goda förebilder.
1970 genomfördes sjukronorsreformen, som innebar en dramatisk förändring av läkarrollen.
Läkaren blev inte längre fri yrkesutövare utan totalavlönad tjänsteman med reglerad arbetstid.
Bakgrunden till reformen har bland annat diskuterats i Läkarförbundets antologi. Uppenbarligen hade man inom socialdemokratin sedan 40-talet planerat denna förändring.
Flera förändringar skulle komma. Klinikchefsbefattningen ändrades om till verksamhetschef med huvuduppgift att budgeten skulle hållas. Lojaliteten låg inte längre hos patienten utan hos administratörerna att hålla kontroll på ekonomin.
Aktuellt exempel från dagens Region Skåne är att ekonomi saknas att hålla vårdgarantier för en rad diagnoser.
Nu skall politikerna, tillsammans med administratörer, bestämma resursfördelningen till de diagnosgrupper man anser skall behandlas. Läkarna är marginaliserade i denna process. Vad har hänt med läkarrollen?
Inte bara verksamhetschefen, som för övrigt inte längre behöver vara läkare, utan också den vanlige doktorn inom offentliga sektorn, krävs på lojalitet mot arbetsgivaren.
Är man kritisk kan löneförhöjningen utebliva. Kritik accepteras ej och den tystnadens konformism, som tidigare ej fanns, börjar sprida sig. Möjligheten att påverka sin egen arbetsmiljö minskar och utbrändheten börjar dyka upp, vilket inte minst märks hos Läkarförbundets Nätverk för läkare, där ungefär 6 av 10 fall är arbetsrelaterade.
Finns det möjlighet att återställa läkarrollen till att vara patientens doktor och tillvarataga vårdtagarens intressen? En förutsättning kan vara att analysera vilket förtroende medborgarna har för sjukvårdspersonalen (inklusive läkarna), politikerna och administratörerna.
Augusti 2005 publicerades en delrapport från SOM-institutet i Göteborg om bland annat detta förhållande i Västra Götaland och Region Skåne.
Förtroendet för politikerna och administratörerna var endast 8 resp 11 procent! Däremot var utfallet för sjukvårdspersonalen 74 procent! Tyvärr är det endast 9 procent av medborgarna i Region Skåne som tror sig kunna påverka den sjukvårdspolitiska beslutsprocessen.
Kommunminister Sven-Erik Österberg påstår att det lokala självstyret är enormt viktigt för demokratin. Han anser att medborgarna måste ha närhet till bl.a sjukvårdspolitikerna för att påverka besluten. Men så är det inte. Se bara på SOM-undersökningen som visar att endast en av tio tror sig kunna påverka.
De regionala landstingskanslierna är av regionalpolitiska delar placerade i periferin (ex. Vänersborg och Kristianstad), vilket minskar möjligheten att påverka beslutsfattarna .
I region Skåne har distriktsnämnderna endast ansvar för närsjukvården. Övrig sjukvård beslutas i instans, underställd koncernledningen, som ledes av en general med en överste som stabschef.
De regionala besluten grundas på underlag, som kan vara mycket svåra att få tag på, inte minst då man försöker komma till tals med ansvarig politiker.
Läkarnas och andra vårdgivares roll i sjukvårdssystemet måste förändras så att patienterna får en bättre vård.
Eftersom vi har ett kraftigt stöd bland medborgarna finns goda möjligheter för oss att taga initiativ att driva detta förändringsarbete.
