"Det som händer är att vi har tillåtit uppgiftsglidning i Sverige som inte är gynnsam för patientsäkerheten eller samhället i stort", skriver Rofida Ghazvinian, specialistläkare i internmedicin och ST-läkare i gastroenterologi på SUS i Malmö, i en debattartikel.

• 18 januari 2021
• 0
• Detta är en debattartikel – innehållet speglar skribentens åsikter, inte Sjukhusläkarens.

Hälso- och sjukvården i Sverige utsätts av regionerna för en okvalificerad uppgiftsglidning, som innebär att vi inte längre kan erbjuda medborgarna högkvalitativ vård. Fler och fler arbetsuppgifter som tillhör läkaryrket tas över av andra yrkeskategorier inom vården – med ursäkten att läkarna på så vis avlastas och i sin tur kan utföra mer specialiserade uppgifter.

Det är otvetydigt så att läkare, generellt sett, har ett medicinskt ansvar och en högkvalificerad utbildning som gör dem till naturliga ledare inom sjukvården. Därmed har chef- och ledarskap inom sjukvården med rätta setts som en viktig uppgift för just läkare.

Som läkare genomgår vi en universitetsutbildning på 5,5 till 6 år för att därefter ytterligare vidareutbilda oss för legitimering, följt av en specialisttjänstgöring i 5-8 år. Därefter arbetar vi som specialistläkare i 5-7 år och kvalificerar oss för att erhålla en överläkartjänst i 20 år innan vi slutligen går i pension. Läkarnas utbildningstjänster är alla reglerade av Socialstyrelsen, med krav ställda både på tjänstgöring och kurser. Ingen annan vårdutbildning är lika omfattande eller på samma sätt centralt reglerad.

Idag krävs det dock bara en kort tilläggsutbildning för en sjuksköterska eller biomedicinsk analytiker för att få tillåtelse att utföra en läkares arbetsuppgifter. Sjuksköterskor lämnar således sina sedvanliga uppgifter inom omvårdnad, det de är utbildade till att utföra, för att överta läkarens arbetsuppgifter såsom diagnostik och behandling eller sätts i chefspositioner.

En tydlig trend ses; inom svensk sjukvård pressas läkarna till att allt mer gå ifrån kliniskt arbete. Individuell vård och behandling, dvs patientcentrerad medicin, ersätts av rutiner och enkla genvägar. Sakta skalas de genom åren påbyggda kunskaper vi har med oss från läkarutbildningen och genom arbetslivet bort.

Det besynnerliga i den här situationen är att samtidigt anställer regionerna läkare för att utföra sjuksköterskeuppgifter. Samtidigt som vi har läkare som får sätta PVK och administrera läkemedel, finns det endoskoperande sjuksköterskor som bidrar till att våra ST-läkare inom gastroenterologi får minskad möjlighet att påbörja sin endoskopiutbildning. Ett annat exempel är biomedicinska analytiker som utför och svarar ut ekokardiografier – istället för att ST-läkare i kardiologi gör det.

Vi ser fler och fler högre chefspositioner som intas av annan vårdpersonal än läkare. Även inom detta område förlorar nu läkarna mark, och andra yrkeskategorier inom vården – såsom sjuksköterskor – bemannar viktiga chefspositioner. Detta samtidigt som vi dagligen tar del av larmrapporter om brist på kvalificerade sjuksköterskor för vårduppgifter – vilket, som bekant, är en av huvudanledningarna till att vårdavdelningar inte kan hållas öppna. Därmed har Sverige intagit den minst sagt generande positionen som bland de sämsta i klassen vad gäller minst antal vårdplatser per capita bland OECD-länderna.

Det som händer är att vi har tillåtit uppgiftsglidning i Sverige som inte är gynnsam för patientsäkerheten eller samhället i stort. Det påverkar vårt vårdplatsläge, vår progression i karriären från underläkare till specialistläkare och det minskar på efterfrågan av medicinsk kompetens inom viktiga områden inom sjukvården, som till exempel i högre chefspositioner.

Uppgiftsglidning ska ske under tätt samarbete med läkarkåren eftersom det är inte bara mellan yrkeskategorier som det här fortsätter att ske, utan även inom AI och digitalisering samt mellan de olika specialiteterna.

Vårt medicinska ansvar och kompetens ska tillvaratas i alla led inom sjukvården.