Debatt

Kundbegreppet skadar sjukvården

Just nu diskuteras vårdens styrningsmetoder flitigt, inte minst tack vare Maciej Zarembas artikelserie i DN.

Diskussionen landar tyvärr oftast i en teknisk dispyt om ”New Public Managements” olämplighet i den offentliga sektorn, istället för skärskådning av de ideologiska ställningstaganden som har möjliggjort styrningsmetodernas inträde och industrialiseringen av sjukvården.

En grundläggande, och enligt vår mening felaktig, tanke bakom dagens problem är att patienten har förvandlats till ”kunden”, med andra ord en kommersialisering av vården. Begreppsförväxlingen är numera standard; såpass att Socialstyrelsen de senaste åren utgett ett flertal rapporter på svenskars ”vårdkonsumtion” och vårdpersonal dagligdags använder spegelbegreppet ”vårdproduktion”. (Även värdeladdningen är paradoxalt nog spegelvänd; hög konsumtion av vård innebär något negativt och associeras till besvärliga patienter, medan en vårdinstans bör producera så mycket vård som möjligt.)

Men vården är ingen vanlig produkt/tjänst, dels beroende på patientens utsatta maktposition och dels eftersom vårdutövaren normalt inte drivs av vinstintresse, utan tvärtom helst ser att patientens blir frisk med så lite behandling som möjligt.

Försvarare av kundbegreppet framhäver patienters ökade kunskap och makt som positiva förändringar och anspelar inte sällan på gamla tiders auktoritära läkarroll, då de sjuka i givakt intill en perfekt bäddad säng emottog den gudomlige överläkaren på rond.

Underförstått här är att sjuka människor inte kan göras mer delaktiga i sin vård och få bättre ”service” på annat sätt än att vårdutövarna är ständigt oroliga för att ”kunden” ska välja en annan klinik.

Om vi nu ser patienten som en välinformerad och rörlig kund på en fri vårdmarknad, är en logisk följd att dennes nöjdhet blir vår slagruta.

New Public Management och andra metoder för industriell vårdproduktion bör då rimligen emuleras från branscher med mest kunderfarenhet (t.ex. Toyota).

Implikationerna av ett fritt vårdval kan heller inte missförstås av kunden: ”Sjukvård bedrivs med olika kvalitet vid olika instanser (tvärtemot Hälso- och Sjukvårdslagens andra paragraf), och det är Ditt ansvar att finna de som bedriver vård bäst!”

Eftersom kunden dessutom alltid har rätt, kan vi med gott samvete låta vård­instanserna konkurrera om den ekonomiska ersättningen beroende på hur många kunder de knyter till sig, och gärna släppa in aktörer som redan är duktiga på att konkurrera av andra skäl (investmentföretag, m.fl.).
När kedjans steg åskådliggörs på detta sätt, blir det tydligt att vårdens styrningsproblem inte härstammar från någon ondska i New Public Management (dvs metoderna), utan i att samhällets grundläggande syn på vad som menas med sjukvård har förändrats.

Här är patient/kund-diskussionen helt avgörande – en diskussion som vi inom vårdprofessionerna alltför lättvindigt gett upp.

Kundbegreppet och den industriella vårdproduktionen leder ofrånkomligen till konflikter mellan krav på ”löpande-bandproduktion” (från politisk-ekonomisk ledning) och vad vi inom vården uppfattar som god vård.

Dessa konflikter vinns oftast av kraven på den mätbara kvantiteten (nedskärningar, uppsägningar, pinnjakt) till nackdel för den ofta icke-mätbara kvaliteten (tid för information, empati, omvårdnad).
Förlusten följs av en successiv maktförskjutning från oss som utövar vården, till vår ekonomisk-politiska ledning. Många kollegor i samtliga vårdyrken upplever dagligen denna plågsamma avprofessionalisering och ökande arbetsbörda.

Sammanfattningsvis anser vi att en viktig del av dagens sjukvårdsproblem bottnar i vår syn på våra patienter, och i slutändan även vår yrkesroll.

Om vi fortfarande anser att vi arbetar för att tillgodose patienters medicinska behov, bör vi lära oss att skilja på kund/efterfrågan och patient/behov, vårdproduktion och vård­utövande. Först då kan vi förmedla behovet till beslutsfattande politiker, och hoppas på gehör.

FÖRFATTARE
Maria Creignou, ST-läkare hematologi, Linköping
Salim Mohmand, Läkarstudent, Karolinska institutet
Jonas Willmer, AT-läkare, Västerås
Mazdak Sanaei Nurmi, AT-läkare, Linköping
Pouya Ghelichkhan, AT-läkare, Linköping

Vill du debattera? Skicka ditt inlägg till debatt@sjukhuslakaren.se

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera