Debatt

Kan en läkarutbildning se ut hur som helst?

Detta trots att programmet på en rad områden innehåller krav som om de infrias kommer att innebära stora förändringar i utbildningen på många studieorter.

Det nya programmet med titeln; ”Ett nationellt core curriculum för den svenska läkarutbildningen” föreslår bland annat att en nationell kunskapsbas för läkarnas grundutbildning definieras och att ansvaret för detta åläggs ett nationellt råd underställt Högskoleverket. Målet är att definiera och vidmakthålla en aktuell gemensam kunskapsbas för den svenska läkarutbildningen.

Vidare att studieortsbyte för läkarstudenter underlättas genom inrättande av nationell etappavgång enligt Bologna-modell.
Slutligen kräver Läkarförbundet att kårens kompetens och akademiska förankring säkerställs genom att examensrätt bara ges till kompletta medicinska fakulteter.
Men vad är då bakgrunden till dessa hårda formuleringar och varför kommer programmet just nu?

Från motion till officiell politik

Naturligtvis finns en förhistoria och den kan väl illustrera hur Läkarförbundets politik formas, från motion till ett färdigt politiskt program.

Att en medicinsk fakultet har ett pågående programarbete för sin läkarutbildning är viktigt och vitaliserande. Fram till 1993 var läkarutbildningen i Sverige förhållandevis strikt reglerad och examensämnena skilde sig inte stort mellan våra medicinska fakulteter.
Genom 1993 års Högskoleförordning gavs möjlighet att lämna den tidigare ämnesbaserade utbildningen till friare former för universiteten avseende både utbildning och forskning.

I Sverige rådde då som nu ekonomiska nödår och sparpaketen slog hårt mot universitetsvärlden. Resultatet i Lund blev att prekliniska institutioner som anatomen och farmakologen helt kom att försvinna. Visserligen förmedlades ämneskunskaperna på annat sätt men samtidigt uppstod frågetecken kring vem som på sikt skulle kunna bli kunskapsbärare. Samtida rapporter från Karolinska institutet kunde berätta om den populära farmakologikursen som var examensämne.

Då läkarutbildningarna i Sverige nu började skilja sig alltmer från studieort till studieort blev det alltmer relevant att ställa frågan om utbildningarna verkligen ledde fram till samma mål.

Brist på delaktighet

Under 2005 började Lunds nya ”core curriculum” (studieplan) bli ett ständigt återkommande arbetsmiljöproblem på Sjukhusläkarföreningen i Lunds (USÖ) dagordning.

Missnöjet med nya ”core” var stort både bland många lärare och studenter samtidigt som rädslan för att kritisera var stor på grund av hot om repressalier. Uppenbart var att medicinska fakulteten i Lund valt att gå absolut längst i sin reformering av grundutbildningen i en jämförelse med övriga fakulteter i landet.

Många lärare och framför allt studenter ansåg sig dåligt informerade, och i slutändan överkörda samtidigt som det fanns en utbredd uppfattning om att deras synpunkter aldrig beaktats.

Den dåliga arbetsmiljön fick stöd i den studentenkät som genomfördes bland dåvarande termin nio i Lund vårterminen 2006 som beskriver det uttalade missnöjet med såväl studiesituation som en alltför hög stressnivån.

Omfattande kritik från klinisk verksamma läkare

Många kliniskt verksamma läkare i Lund, utan koppling till universitetet, var inte heller nådiga i sin kritik. En del ondgjorde sig även över studenternas bristande kunskaper i framförallt anatomi och farmakologi. Sannolikt till stor del utan fog eller var det så mycket bättre förr?

I USÖ:s styrelse fördes nu en ideologisk debatt om en läkarutbildning kan se ut hur som helst?
Nya krav från programledningen om utökad tid för examensarbete och införandet av fria kursmoment så kallade selectives upplevdes av många ämnesföreträdare som att deras ämne mer eller mindre sattes på undantag. Inte minst gällde detta den till idag svårrekryterade specialiteten psykiatri enligt Erik Dahlman i USÖ:s styrelse.

För att föra upp frågan på ett högre plan inom förbundet skrev USÖ Lund nu en motion till Sjukhusläkarföreningens fullmäktige som initialt presenterades för lokalföreningen i Lund (Mellersta Skånes Läkareförening)
I detta skede kom frågan om möjlighet till studieortsbyte upp. Om man nu var genuint missnöjd med utbildningen kunde man väl ändå få byta studieort.

Dåvarande MSF ordförande Ellen Liedstrand sade så här om problemet med studenter som ville byta studieort:
– Det är lättare att gå kirurgterminen i London än att byta till något av de andra universiteten i Sverige, jag är själv ett exempel.
När motionen presenterades av Einar Arnbjörnsson på Sjukhusläkarföreningens fullmäktigemöte väckte den livlig debatt och nu var det inte bara utbildningsinnehållet utan även utbildningens längd som kom att diskuteras.

Yngve Gustavsson från Umeå framförde att någon kompensation för förlorade utbildningsveckor i samband med att grundutbildningens terminer förkortades för att anpassas till studiemedelsystemet aldrig skett. I detta instämde Erik Dahlman från Lund.
Motionen gillades och efter kontakter med Medicine Studerandes Förbund (MSF) skrevs en gemensam motion till Läkarförbundets fullmäktige 2006.

Syftet med motionen var att förbundet skulle verka för ett nationellt core curriculum med kärnämnen, samt ge möjlighet att byta studieort.
Motionen blev antagen på fullmäktigemötet utan någon omfattande debatt och hamnade slutligen på UFOs bord (förbundets delegation för forsknings och utbildningsfrågor).

Halvsanningar om utbildningstiden

Ämnet hade nu komplicerats eftersom det blivit väl känt att Läkaresällskapet väckt frågan om AT:s vara eller inte vara i relation till grundutbildningens längd som av vissa ansågs borde vara sex år för att harmonisera med övriga Europa.

Likaså började det spridas halvsanningar att Sverige behövde låna ett halvår av AT för att kunna leva upp till EU-direktivet för läkares grundutbildning och att detta borde vara ett skäl för att förlänga grundutbildningen i Sverige och på sikt avskaffa AT.

I UFO tillsattes nu en arbetsgrupp med Fredrik Åberg från SYLF (Sveriges Yngre Läkares Förening) som ordförande. Till gruppen adjungerades Christian Löwbeer som ledamot från Läkaresällskapet. Detta för att ge Sällskapets Utbildningsdelegation full insyn i arbetet och även möjlighet att påverka.

Första mötet i Waxholm blev stormigt. I brist på direktiv från UFO kom merparten av diskussionen att handla om AT.
Att Sverige behöver låna ett halvår AT till sin grundutbildning är ett falsarium!

En granskning av EU:s direktiv 2005/36/EG (artikel 24 § 2) visar att medicinsk grundutbildning skall omfatta sex års studier eller 5500 timmar teoretisk och praktisk undervisning. Svensk grundutbildning består av 8800 timmar och uppfyller därmed EU-direktivet med råge. Men frågan är givetvis om detta stämmer?

En snabb mailenkät till våra fakulteter gav vid handen att beräkningen 8800 timmar grundar sig på uppskattningen 40 timmar heltidsstudier/vecka gånger 11 terminer.

Stellan Sandler, programansvarig i Uppsala, uppskattade att andelen lärarledda aktiviteter i Uppsala uppgår till 4500 timmar men till detta kommer studenternas självstudier och inläsningsperioder inför tentamina.
Från Göteborg kunde man meddela om resultatet från en enkätundersökning bland studenterna som kunde visa att studenterna lägger just 40 timmar per vecka på sina studier. Man uppgav vidare att man kan räkna på antalet studiepoäng. Ett högskolepoäng skall motsvara 25 timmars studier. Totalsumman här 330×25 timmar överskrider även den det minimikrav som EU har.
Frågan om AT kom sedermera att lyftas ut från arbetsgruppen som härefter enbart kom att jobba med frågan om läkares grundutbildning. Arbetet med programmet tog därefter lite mer än ett år och var klart till Läkarförbundets fullmäktigemöte 2008.

Högskoleverkets utredning
Parallellt med denna process löpte Högskoleverkets utredning av grundutbildningar i medicin och vård som presenterades i rapporten; Utvärdering av grundutbildningar i medicin och vård vid svenska universitet och högskolor (Rapport 2007:23 R).

Enligt en jämförelse mellan lärosätena i denna rapport erhåller läkarprogrammet i Lund betyget mycket god på fyra av sex kvalitetsindikatorer i jämförelse med Karolinska Institutet med bottenplaceringen och omdömet mindre god i motsvarande tal.
Göteborgs läkarprogram får bedömningen god i tre och mindre god i resterande. Utredningen kommenterar detta med att Göteborg och Karolinska Institutet har gjort ambitiösa försök till reform men har av olika anledningar inte riktigt lyckats genomföra dessa.

Trots en i kursdokument uttalad ambition att studenterna skall tränas i kunskapssökande och vetenskapligt förhållningssätt, har utbildningarna behållet sin ämnes- och specialitetsbaserade struktur och ett alltför stort antal examinationer, vilket motverkar önskat resultat. Fenomenet är mest uttalat för Karolinska Institutets del.

Som framgår av texten så höjer Högskoleverket Medicinska fakulteten i Lund till skyarna samtidigt som många studenter och lärare är kritiska till den nya medicinarutbildningen i Lund.

Men i vad består motsättningen? Helt klart är att i Lund finns inte mycket av de gamla examensämnena med tillhörande institution kvar. Forna dagars ämnesföreträdare med kringresurser saknas till stor del. Detta gör att allt fler ämnen idag saknar, och på sikt kommer att sakna, aktiv forskning och därtill knutna akademiska företrädare.

Visserligen behöver vi inte examinera i tidigare ämnen då dessa grävts ner och integrerats i det löpande programmet för vilket någon annan sannolikt tar över ansvaret.

Därför blir ett av de viktigaste kraven i Läkarförbundets nya program att examensrätt enbart skall ges av kompletta medicinska fakulteter.
Det vill säga det måste finnas ämnesföreträdare med kringresurser för relevanta ämneskunskaper som till exempel anatomi och farmakologi som kunskapsbärare.
Detta står delvis i konflikt med ett mer marknadsorienterat och elitistiskt synsätt inom vissa fakulteter och huvudmannens krav om produktivitet.

I Lund kan vi konstatera att flera kliniska verksamhetsområden fått verksamhetschefer som är odisputerade. Detta påverkar givetvis forsknings och utbildningsklimatet. Detta kan givetvis kompenseras genom akademiska tjänster som får verka som kunskapsbärare men om dessa saknas, när upphör statusen att vara akademisk klinik i ett universitetssjukhus?

Visionen med den lösare studieordning som infördes 1993 för universiteten i Sverige var att man skulle konkurera med olika pedagogiska upplägg och kvalitet på sina utbildningar. Detta skulle bidra till en bättre utbildning men så blev inte fallet. Med en blick i retrospektoskopet så har reformen inte lett till önskat resultat.

Alla som är engagerade i dagens grundutbildning har ett ansvar att skydda våra studenter för så kallat ”curriculum overload”. Samtidigt måste en gemensam kompetensbas definieras för att förbereda våra studenter för att bli läkare.

Grundutbildningens mål är alltjämt att utbilda läkare för dagens och morgondagens hälso- och sjukvård samt för medicinsk forskning.
Idag finns Läkarförbundets program med en välformulerad politik och nu återstår bara ett problem och det är implementeringen.
Kanske kan du bidra med att starta en debatt i din närmiljö under temat kan en läkarutbildning se ut hur som helst? Och vad skall hända med AT? Även här har Sjukhusläkarföreningen drivit på och startat en process i förbundet som tillsatt en arbetsgrupp för att belysa frågan om och kring AT.
Det arbetet lär vi återkomma till.

Vill du debattera? Skicka ditt inlägg till debatt@sjukhuslakaren.se

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera