”Hur ska vi hantera forskningsfusk?”
I Läkartidningen nr 37 sid 1584-5 tog jag upp frågan om forskningsfusk under rubriken ”Redovisat forskningsfusk bara toppen av isberget?”. Jag tog där upp två aspekter, dels svårigheten att komma åt forskningsfusk som presenterats av forskare utanför den akademiska världen, dels den glidande skalan av oärlighet när chefer ”tränger sig in” som författare och handledare utan att ha meriterat sig korrekt.
Tyvärr uteblev den diskussion jag hade hoppats på i Läkartidningen.
Den första frågan har löst sig. Den citerade författaren har inte haft klinisk tjänstgöring och inte forskningstillhörighet på mer än ett decennium. Trots detta har han som ende författare publicerat 19 arbeten de senaste 5 åren.
Jag kunde avslöja hans data som falska, därför att de angav biologiskt omöjliga resultat och därför att författaren inte kunde redovisa originaldata. Elsevier, som utger flera tidskrifter inom samma ämnesområde, har nu dragit in det aktuella arbetet. Också National Libraryof Medicine har dragit tillbaka publikationen. Men någon påföljd blir det naturligtvis inte, eftersom forskaren inte var universitetsanställd och därför inte sorterade under myndigheten som behandlade oredlighet i forskning i det aktuella europeiska landet.
Hur ska kontrollsystemet byggas?
Men frågan återstår: Hur skall kontrollsystemet byggas upp och sanktioner kunna utkrävas för att få ett stopp både på förfalskningar och på andra oegentligheter?
I mitt inlägg summerade jag bland annat:
• Forskningsfusk kan bestå i att fabricera data, men också i att utan egen insats på olika sätt tillgodoräkna sig publikationer utan att ha gjort sig förtjänt därav.
• Tillsynen måste förbättras och omfatta all forskning och vetenskaplig publicering.
• Anmälare måste skyddas genom anonymitet samtidigt som anmälda forskare får en rättssäker bedömning.
• Gemensamma regler bör införas inom EU, USA och nya publicerande länder.
Det är mycket välkommet att också Sjukhusläkaren tar upp frågan. I mångt och mycket tycks debattörerna i Sjukhusläkaren instämma i mina slutsatser.
Det är emellertid en aspekt som inte tas upp eller betonas tillräckligt enligt min mening. Detta är inte enbart ett svenskt problem. Visst måste vi se till att reglerna skärps i Sverige, men också att liknade regler införs i andra länder med publicerande forskare, numera de flesta länder i alla världsdelar.
Enkla gemensamma regler kunde till exempel vara:
• Ett nationellt organ granskar inkomna anmälningar, anonyma eller öppna. Jag ser ingen risk med anonyma anmälningar så länge; 1. De är just anonyma, men tvingas att framträda om de gett uppenbarat felaktig information. Om detta är rättsligt möjligt? 2. Den anmälde har möjlighet att besvara anklagelsen och framlägga originaldata och eventuellt dubblera försöket på den granskande myndighetens bekostnad, om denna så erfordrar. Jag känner själv ingen ängslan inför en sådan granskning.
• Det nationella organet har rätt att granska alla originaldata som publiceras i vetenskapligt syfte eller liknande syfte. Det kommer då att gälla även producenters ibland vinklade, marknadsanpassade ”undersökningar”.
• Laglig skyldighet att anmäla misstanke om fusk oavsett om anmälaren befinner sig i beroendeställning, till exempel är doktorand hos den anmälde.
• Det nationella organet följer regler som antagits av i varje fall EU och USA.
• De internationella reglerna innefattar klara regler för när man skall dra tillbaka artiklar och hur man skall förfara med den aktuella skriften/undersökningen och andra undersökningar publicerade av samma forskare.
I det fall som jag relaterade i mitt inlägg i Läkartidningen, drog publicerande tidskriften in ”sin” artikel, men det blir ingen allmän åtgärd eftersom det saknas ett övergripande ansvar.
Ingen har tagit övergripande ansvar
Av de 19 arbeten som författaren publicerat, som ensamförfattare, sedan 2009 har fem behandlat samma ämne som det arbete som jag underkände. Inget av dessa och inte heller övriga 14 har granskats, eftersom ingen instans har tagit det övergripande ansvaret.
Enligt min bedömning skulle åtminstone fyra, men allra bäst de 18 återstående artiklarna undersökas och sannolikt dras in. Hur det står till med alla andra artiklar av författaren som han skrivit som ensamförfattare (n = 29) eller tillsammans med hustrun, det står i stjärnorna.
Men när ska alla publikationer dras in? Var går gränsen? Vem skall stå för granskningen av de fem artiklar jag anmärkt på, men som sannolikt inte kommer att dras in om ingen håller i kvasten? Det måste finnas europeiska riktlinjer och nationella riktlinjer! En gång falskmyntare alltid falskmyntare?
Vem ska döma?
Slutligen frågar man sig, vem skall döma? Inte gärna konkurrerande kollegor, eller kollegor som kan ha egenintresse. Inte gärna det vanliga rättsväsendet, som inte har vana att läsa, förstå och granska medicinsk litteratur.
Om man som Nils Lynøe föreslår och låter rättsväsendet ta över, så måste det finnas medicinsk expertis engagerad, inte vem som helst utan någon, gärna två oberoende medicinska granskare, experter inom just det aktuella området. Om området är litet gärna nordiska kollegor.
Det måste finnas möjlighet att överklaga.
Risken att rektorer begraver anmälan om misstänkt forskningsfusk är stor. Anders Ekbom tar upp frågan och detta är en av anledningarna till att det behövs en rättslig prövning. Jag har själv varit med om ett sådant fall där universitetet begravde misstanken i 10 år ända tills TV gick in och granskade kollegan efter tips från en medarbetare till den misstänkte och fusket blev uppenbart.
Jag ser oberoende specialstyrkor med rätt att göra oanmälda inspektioner som det mest effektiva sättet att förebygga forskningsfusk. Den som har originalprotokollen i ordning har inget att frukta. Jag har under cirka 15 år ansvarat för den medicinska bedömningen av läkemedelsbiverkningar inom ett par företag. Vi hade då en ”haverikommission” som åkte ut direkt det anmäldes en allvarlig biverkan eller dödsfall. Då är data färska och inget kan förvanskas.
En sådan ”haverikommission” som genast åker ut och inspekterar borde finnas också för misstänkt forskningsfusk: Finns originaldata, patientjournaler etc. i ordning? Genom att vid misstanke kunna säkra originaldata skall man aldrig behöva stolpa in som poliserna på barnintensiven på KS.
Stora ekonomiska risker
Sist, Olle Kämpes varning för de ekonomiska följderna. I hans fall av att vara sakkunnig. Risken är lika stor för den som driver ett fall av forskningsfusk, alldeles särskilt om ett stort företag är indraget.
Och de har ofta stora intressen även när deras produkt inte granskas, men har intressen inom det aktuella området.
I ett av mina internationella fall var världens sannolikt största producent inom det aktuella ämnesområdet indragen genom anslag och genom att utnyttja de förfalskade forskningsdata kollegan publicerade. Om detta låg bakom universitetets ovilja att medverka till insyn skall jag låta vara osagt.
När tar Läkarförbundet, Läkaresällskapet och eller Universitetskanslersämbetet initiativet till en grundlig utredning av hur vi skall hantera forskningsfusk i framtiden?
Sten Dreborg, med dr. Professor emeritus vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala Universitet.