Debatt

Hur rättssäker är den svenska rättsstaten?

Sveriges riksdag har under de senaste årtiondena varit flitigt sysselsatt med att inrätta myndigheter som har till uppgift att vaka över att andra myndigheter och offentliga verksamheter sköter sig.
Tjänstemän ska inte endast vara lag­lydiga, de ska också leva upp till ett antal etiska krav som ställs på dem. De övervakande instanserna kan inspektera, kontrollera och utvärdera vad de önskar. Anser de att någon inte sköter sig har man sanktioner till sitt förfogande, som kan ge rättsliga, disciplinära eller ekonomiska påföljder.

Under denna specialbevakning lever numera stora delar av den offentliga sektorn: sjukvården, äldreomsorgen, skolan, arbetsförmedlingen med flera. Det som väglett riksdag och regering är uppfatt­ningen att en effektiv tillsyn över dessa verksamheter kräver instanser som både är självständiga och har egen kompetens på de områden man ansvarar för.
De rättsvårdande myndigheterna – polisen, åklagarna och rättsmedicinalverket – har emellertid undgått denna särskilda tillsyn. Klagar någon medborgare på polisens sätt att sköta sitt arbete utreder den sig själv, så kallad internutredning.

En polismyndighet kan visserligen påkalla en extern utredning men den hamnar i så fall hos en nära granne, åklagarmyndigheten, som då kallar sig Riks­enheten för polismål. Utredningar om missgrepp begångna av åklagare tar högste chefen Riksåklagaren hand om.
Rättsmedicinalverket har lyckats hålla sig utanför alla externa ansvarssystem trots att två statliga utredningar föreslagit en förändring.

Hittar sällan fel hos sig själva

Utmärkande för dessa myndigheter, som granskar sig själva, är att de sällan hittar något fel i sin maktutövning. Och tvingas de medge att tjänstefel begåtts är det ”ringa” och därmed inte leder till att någon tjänsteman ställs till ansvar. Längst går Rättsmedicinalverket som aldrig erkänner fel, inte ens när verkets medicinska utlåtande underkänns av domstol såsom skedde i det så kallade barnläkarfallet.

Men är det då så allvarligt om de rättsvårdande myndigheterna inte självmant beivrar sådant som onödig polisbrutalitet, olagliga dataregister, åklagare som bryter mot objektivitets­plikten eller rättsläkare som anger fel dödsorsak och gör oskyldiga människor till mördare? Över dem finns ju två instanser med uppgift att värna rättssäkerheten i vårt land, Justitieombudsmannen (som finns i fyra upplagor) och Justitiekanslern. De ska granska om myndigheter gör rätt, det vill säga handlar i enlighet med gällande lagar och förordningar. Och medborgare som anser sig orätt behandlade kan klaga hos både JO och JK.

I bilden av den svenska rättsstaten används dessa ämbeten som de yttersta bevisen för att den fungerar. Sant är att riksdagens (och därmed folkets) ombudsman JO kan kritisera myndigheter och enskilda tjänstemän för fel och försummelser. Men de kritiserade behöver inte rätta sig efter tillsägelser från JO. Kritiken har ingen rättsverkan.

JK, som kallar sig ”regeringens advokat”, kan däremot ingripa med både disciplinära och straffrättsliga åtgärder mot fel som tjänstemän begått (domstolarna undantagna).
Fast man har satt ribban högt. För att en handling ska kunna kallas tjänstefel måste den vara straffbar enligt Brottsbalken. Några sådana har JK inte påträffat under de senaste 15 åren enligt beslutsarkivet på sin hemsida.

När handlingen uppenbarligen bryter mot lagen ges förseelsen beteckningen ”ringa” och då är den inte straffbar. Ordet tjänstefel finns överhuvudtaget inte i dokumenten.
Förvisso har tjänstemän (då angivna enbart med initialer) fått kritik men några spår av disciplinära åtgärder har jag inte hittat. Inte heller några redovisningar av vad kritiken lett till i form av ändrat beteende. Antagligen beror det på att JK inte vet eftersom man inte undersökt effekten av kritiken.

Lönlöst att anmäla fel

Att anmäla fel man anser att Rättsmedicinalverket begått lönar sig inte. JK (och säkerligen också JO) har nämligen ingen egen medicinsk kompetens och avstår därför från den ”extraordinära tillsyn” av RMV som enligt uppdraget omfattar alla myndigheter. Den möjlighet som ändå finns att anlita extern medicinsk expertis har märkligt nog förkastats.

Denna ömsinta behandling av rättsstatens tjänare har inte hindrat så kallade rättsskandaler att uppstå. Fall som förbinds med orden Osmo Vallo, Thomas Quick, ”styckmordet” eller Cathrine da Costa-fallet och ”barnläkaren” lever kvar i det allmänna medvetandet som symboler för att den svenska rättsstaten kan fallera rejält.

Dit hör också dödsskjutningar utförda av poliser på ifrågasatta grunder, men som godkänts i polismyndigheternas interna utredningar. Efter ett antal sådana fall reagerade faktiskt regeringen.
Polisorganisationskommittén (bestående av riksdagsledamöter) fick 2012 i uppdrag att överväga om en särskild tillsynsmyndighet behövdes för polisväsendet.

Redskap för att rätta till felaktiga förhållanden saknas

Jo, det behövdes, ansåg kommittén i ett betänkande som kom i fjol. Den nya myndigheten ges emellertid ytterst begränsade befogenheter. Eventuell kritik av den polisiära verksamheten får inte bygga på granskning av enskilda ärenden och utredningar utan måste vara allmänt hållen. Några redskap för att rätta till kritiserade förhållanden får myndigheten inte heller.

Förslaget utsattes för hårda omdömen. Egentligen ändrades ingenting­:­ polisen kunde lugnt fortsätta att granska och urskulda sig själv. Vad regeringen – numera avsatt – tyckte i sakfrågan vet man inte, eftersom det enda den gjorde var att beordra Polis­organisationskommittén att föra in även Kriminalvårdsverket i den nya myndighetens tillsyn och förlänga uppdraget till augusti 2015.

Det är svårt att undgå slutsatsen att alla skyddsvallarna runt rättsväsendet har byggts utifrån tanken att folkets förtroende för rättsstaten skadas om dess företrädare erkänner att de gjort fel, svikit idén om rättssäkerhet och oväld i behandlingen av enskilda medborgare. I så fall har lagstiftarna tänkt fel.
Ingenting skadar förtroendet så mycket som att ämbetsmän undgår ansvar för sina handlingar när de strider mot lagen eller mot de etiska normer staten åtagit sig att följa.

Värt att notera är att tillsynen av en annan verksamhetsgren som är starkt beroende av människors tillit, nämligen sjukvården, präglas av ett helt motsatt tänkande. Här ställs enskilda befatt­ningshavare utan pardon inför ett personligt ansvar om fel begås.

I november 2013 tog regeringen ett beslut som kan uppfattas som ett större grepp över rättsstatens förtroende­problem. Den uppdrog åt professor Daniel Tarschys att utreda om det förekommit ”strukturella brister” i rättsväsendets och vårdens agerande under rättsprocesserna mot Thomas Quick, numera Sture Bergwall, mannen som dömdes skyldig till åtta mord och sedan frikändes från alla. Utredaren ska också avgöra om det är nödvändigt att genomföra förändringar ”i något hänseende” och i så fall lämna konkreta förslag om sådana.

Det är emellertid svårt att förstå hur regeringen tänkt. För att upptäcka ”strukturella brister” i ett system borde utredaren ha större överblick än den som ges av ett enda rättsfall, låt vara att det är omfattande med många inblandade. Det är först när brister gång efter annan återkommer i brottsutredningar och rättsmedicinska utlåtanden som man med säkerhet kan slå fast att de är just strukturella, det vill säga betingade av systemets uppbyggnad och arbetsmetoder. Jag hoppas därför att utredaren (och hans experter) kommer att använda sig av en större referensram än enbart Quick-fallet. Det finns nämligen en hel del att ta tag i.

Först på tur borde stå behovet av att kvaliteten och ovälden i Rätts­medicinalverkets utlåtanden kan granskas och bedömas. Jag förordar inte ännu en inspektionsmyndighet. Det borde räcka med att Justitiekanslern förses med egen medicinsk kompetens så att JK kan utföra den tillsyn ämbetet är ålagt enligt lag.
För det andra borde alla rättsvårdande instanser med rätt att granska sig själva eller andra åläggas att utförligt motivera varför upptäckta tjänstefel är ”ringa” och därmed inte straffbara eller ens åtkomliga med disciplinära åtgärder. Brottsbalken ger ett alltför vitt tolkningsutrymme åt denna utväg för rättsstatens tjänare att skydda sig själva och varandra.

Objektivitetsplikten behöver genomlysas

För det tredje måste den konkreta tillämpningen av åklagares så kallade objektivitetsplikt utsättas för en genomlysning. Idén att åklagare ska uppmärksamma och utreda även de omständigheter som talar för den miss­tänkta brottslingens oskuld är god. Men den har fått motivera att åklagaren enväldigt avgör vad som ska utredas och hur resultatet sedan beskrivs när åtal väcks.
Åklagarsidans förmenta opartiskhet har dessutom lett till att försvarssidan alltför länge är okunnig om utredningsresultat som dumpas i den så kallade slasken och om vad åklagaren trots påstötningar försummar att undersöka.
Detta har skapat en obalans i rättsprocessen som väcker frågan om hur objektiv och säker den egentligen är.
KJELL-OLOF FELDT

Fotnot: Kjell-Olof Feldt har tillsammans med Birgitta von Otter skrivit boken ”Barnläkarfallet – en förnekad rättsskandal” där de ingående granskar hur rättssystemet fungerat när narkosläkaren Viveka Lindén blev åtalad för dråp av ett spädbarn. Boken utgavs av Bonniers Förlag i december 2013.

Vill du debattera? Skicka ditt inlägg till debatt@sjukhuslakaren.se

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera