• 11 december 2015
• 0
• Detta är en debattartikel – innehållet speglar skribentens åsikter, inte Sjukhusläkarens.

Med flerårig erfarenhet av att arbeta med att kompletteringsutbilda läkare med utbildning från utanför EU/EES så reflekterar man en del över regeringens utspel. Det är mycket angeläget att förkorta vägen till arbete för sjukvårdspersonal med utbildning från länder utanför EU/EES, och regeringens initiativ och engagement i frågan är välkommet. Det nya förslaget förefaller dock tillkommet under viss press på ”att göra något åt situationen” apropå stor inströmning av flyktingar, och utan att man tar till vara den kunskap som redan finns och det arbete som bedrivs kring detta. Här följer några tankar kring förslagens fyra punkter.

1. Bättre och tidigare information om Socialstyrelsens valideringsprocess och hur den kan påbörjas.

Tidigare information är väl alltid bra. Det är knappast kontroversiellt. Vad som är minst lika viktigt är att tidigt påbörja språkutbildning.

2. Yrkesanpassad svenskundervisning via Arbetsförmedlingen.

Intentionen är bra men den är lite felriktad och tar fokus från problemet. Med yrkesanpassad svenskundervisning menar man ofta den svenska som är ”fackspråk”. Men det är framför allt inte den som är bristfällig, utan det helt vanliga svenska språket. Om man ser på läkargruppen så är latinets och engelskans fackkuttryck inget problem, men det som är problem är att kommunicera vardagliga saker med vardagligt svenskt språk med andra människor än läkarkollegor. Hela vitsen med att vara läkare är att kommunicera med patienter och anhöriga som inte är läkare. Även inom arbetet på klinik/vårdcentral kommunicerar man mest med arbetskamrater som inte är läkare. Vad alla invandrade behöver är en god kunskap och färdighet i svenska språket, talat som skrivet. Det gäller läkare, såväl som andra yrkeskategorier.

Vad som behövs är en snabbare, bättre och ändamålsenlig undervisning i svenska. Nivån på svenskakunskaperna när läkare med utbildning från land utanför EU/EES idag kommer till kunskapsprov, provtjänstgöring eller kompletterande utbildning är i många fall alldeles för låg.

3. Att lärosäten på uppdrag av Arbetsförmedlingen tillhandahåller introduktionskurser inför Socialstyrelsens kunskapsprov.

Här finns mycket bra förslag i Ingvar Karlbergs utredning (på uppdrag från Socialdepartementet) från 2013 angående förberedande kurser och hur de skulle utformas, speciellt för gruppen läkare. Det finns som jag ser det ingen anledning att öppna en tredje väg. Lämpligt är att regeringen verkar för att universiteten tillhandahåller introduktionsutbildningar efter Karlbergs skiss inom lämpliga yrkesgrupper.

Hur dessa skall finansieras kan diskuteras, men extra medel behöver tillföras universiteten för att genomföra detta. Idag bedrivs ettåriga kompletteringsutbildningar för läkare vid tre lärosäten i Sverige; Stockholm, Göteborg och Linköping. Dessa tre universitet har lång erfarenhet av kompletterande utbildningar och borde snabbt kunna skapa introduktionskurser. Ytterligare lärosäten kan också komma ifråga.

För att introduktionskurser skall fungera som avsett krävs dock en bättre förberedelse vad gäller språkkunskaperna än vad som är vanligt idag. En god språkkunskap är en förutsättning för att kunna gå ut till klinikerna/vårdcentralerna.

4. Bättre möjligheter att auskultera/praktisera genom att ge handledararvode samt att fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna deltar aktivt i processen.

Jovisst, mer pengar gör saker och ting lättare. Men återigen, viss tids auskultation/klinikplacering är tänkt att ingå i en introduktionsutbildning, så startar man sådana så löser det en del av problemet. Individen får en strukturerad introduktion till praktiskt arbete inom yrket i Sverige. För de som endast behöver en kortare introduktion inför kunskapsprov/praktiskt prov (idag det s.k. TULE-provet) kan detta vara tillfyllest. För de som behöver en längre och bredare klinisk praktisk och/eller teoretisk kompletterande utbildning kan man då gå vidare till de ettåriga kompletteringsprogrammen. Vad arbetsgivarorganisationerna framför allt kan bidra med för läkarna är att utöka antalet AT-platser. Att få AT-block är nämligen nästa nålsöga som många av läkarna med utländsk utbildning behöver ta sig igenom.

Sammanfattningsvis, att förkorta vägen till arbete för personer med utbildning från länder utanför EU/EES är förstås mycket angeläget. En nödvändig ingrediens är då att snabbare påbörja en språkutbildning. Kvaliteten på språkutbildningarna behöver också förbättras. Vidare är detbra att utnyttja de resurser och den kompetens för kompletteringsutbildning av sjukvårdspersonal som redan finns uppbyggd i landet. Slutligen bör man tillvarata den utredning kring detta som gjortsav Ingvar Karlberg 2013 med titeln ”Processerna för att nå arbetsmarknaden inom de reglerade yrkena för personer med utbildning och erfarenhet inom hälso- och sjukvården från tredjeland. En analys av förutsättningarna för att få svensk legitimation samt förslag till utveckling.”. Där finns konkreta förslag om hur processen kan göras om så den blir både snabbare, effektivare, bättre och ännu mer säker.

Sören Berg, Adj universitetslektor,

Programansvarig för kompletterande utbildning för läkare med utländsk examen

Institutionen för Medicin och Hälsa

Medicinska fakulteten, Linköpings Universitet

• Läs artikel i Sjukhusläkaren om snabbspåret