Habiliteringsläkare: ”Försäkringskassans ändrade arbetssätt drabbar de svagaste”
Jag arbetar sedan 20 år på en barnhabilitering med svårt flerfunktionshindrade barn. De har ofta både CP, utvecklingsstörning och epilepsi, kanske även andningsproblem, svårt att äta och problem med rygg eller höfter. Sedan försäkringskassan ändrade sin policy och sina intygsblanketter har den arbetstid jag behöver lägga ner på intyg för vårdbidrag eller assistans ökat från ungefär en timme till tre timmar per intyg. Eftersom jag inte fått fler kolleger och dygnet inte fått fler timmar leder det både till att mina svårt sjuka patienter får färre återbesökstider och till att jag sitter och jobbar övertid nästan varje kväll. Det värsta är att det inte ens hjälper, många familjer får ändå avslag trots att behoven är uppenbara (åtminstone som jag och övriga habiliteringsteamet ser det!).
Jag skulle kunna ge många exempel men nöjer mig med ett; en liten kille på fyra år med en så svår CP-skada att han inte ens kan sitta själv och självklart inte stå eller gå. Dessutom svårt utvecklingsstörd, helt blind och nästan helt döv. Han kan inte äta utan har knapp på magen, för annars sväljer han fel, får mat ner i luftvägarna och lunginflammation (det har redan hänt flera gånger). Den familjen har fått avslag på sin assistansansökan trots att jag skrivit flera noggranna intyg och trots att sjukgymnast och logoped på habiliteringen också intygat. Men försäkringskassan hävdar att det är ett helt normalt föräldraansvar att ta hand om honom! Trots att det är en mycket stor skillnad mellan vad han och en normal fyraåring klarar. Och trots att föräldrarna inte kan lämna honom ens några minuter för att själva gå på toaletten, och absolut inte skulle kunna laga lite mat eller fixa något annat i hemma samtidigt som de tar hand om honom (vilket man ändå brukar kunna göra om man har en fyraåring som leker i samma rum, eller hur?). Dessutom kan man tydligen inte längre få assistans för att få mat via knapp på magen (även om han förstås inte klarar att sköta detta skälv!) utan bara om man får samma mat via munnen. Ologiskt!
Detta gäller förstås inte alls lika många personer som sjukskrivningsproblematiken, men borde ändå debatteras eftersom det drabbar samhällets allra svagaste! Men från försäkringskassan och politikerna kommer mest besked om att inskränkningarna i assistansen handlar om att sätta dit ”fuskare”. Jag ser tyvärr inte några fuskare utan de som drabbas är familjer som redan har en svår situation på grund av att de har ett funktionshindrat barn.
Det är redan brist på läkare på barnhabiliteringarna, men intygsproblemen leder till att personer med lång erfarenhet och kunskap (som jag själv) överväger att sluta av arbetsmiljöskäl. Jag kommer inte att orka jobba på det här viset i tio år till, tills det är dags för pension.
Vi har försökt få till ett bättre samarbete och bjudit in försäkringskassan till möten för att diskutera problematiken, men det har tyvärr inte blivit bättre efter det. De enskilda handläggarna kan väl inte gå emot de direktiv de fått, men någon borde väl kunna ändra direktiven när så många patienter kommer i kläm?! Vilket parti är berett att stå upp för de svaga, det vill säga vem ska vi rösta på i nästa val?
Eller är det meningen att försäkringskassans besparingar ska leda till att landstingen istället måste anställa fler läkare för att hinna med all extra administration? Jag har hört från min chef att landstinget inte får lov att ta betalt av försäkringskassan för intygen, stämmer det? Varför är det så? Om nu FK ändrar sitt arbetssätt och kräver mer omfattande intyg och kompletteringar borde de väl rimligen betala sjukvården för den extra tjänsten?! Det kanske kunde stävja krav på onödiga kompletteringar om de behövde tänka på vad det kostar.
Maria Öreberg, barnläkare och habiliteringsläkare i Kalmar
Håller med om varenda stavelse! Intygshetsen kväver verksamhetens kärna, patientkontakten och leder inte till att resurserna blir bättre fördelade. Det är bortom min fattningsförmåga att försäkringskassa och regelverk kan kapa läkarresurser till den grad att sjukvården blir lidande utan att detta uppmärksammas av sjukhusledning och politiker. Om det är så viktigt, varför då inte låta försäkringskassan anställa läkare som åker ut till familjerna och skriver intygen? Kanske för att det vore dyrt att finansiera? Men varför ska då sjukvården stå för det? Jag fattar inte, men upplys mej gärna.
Jag lämnade offentlig barnhabiliteringsverksamhet redan 1999, av liknande skäl.
Barn med ”intygsbehov” fick merparten av läkartiderna. De med ”bara” kramper, skolios, uppfödningssvårigheter och förstoppning fick vänta…..
Nu lär också Försäkringskassan kunna avslå ansökan om vårdbidrag om inte läkarutlåtandet inkommit inom två veckor efter föräldrars ansökan.