Gränslös eller begränsad sjukvård
Resistenta bakterier tarvar noggrann avgränsning i vår alltmer gränslösa värld. Det kräver strategi och kostar pengar. Samtidigt pågår en diskussion inom EU om vilken vård medborgare skall ha rätt att söka utomlands, om förhandstillstånd skall behövas för att hemlandet skall stå för notan och var gränsen för notans storlek skall dras.
Ett förslag är att patienter skall ha rätt att söka den vård, till det belopp, som motsvarande vård skulle ha kostat hemma, en slags diagnospeng.
Rimligt kan tyckas men å andra sidan försvinner en del av vitsen med att söka vård över gränser som att få tillgång till vård som inte erbjuds i det egna landet. Italienska ofruktsamma par som vill in vitro fertiliseras i Tyskland, då den italienska katolska lagen inte tillåter detta, är ett exempel.
Vad skall diagnospengen täcka?
Om hemlandet ersätter kostnaden för ingreppet, vem skall betala komplikationerna t.ex. infektionerna?
Vi har i Helsingborg sedan flera år en inflammerad debatt om vem som skall ta hand om de postoperativa problem som uppkommer av elektiv operationsverksamhet på närbelägna sjukhus.
Akuta problem sköter akutsjukhuset men allt därutöver får den vårdgivare som utfört den primära behandlingen ta hand om.
Patienterna måste kanske resa 16 mil för att bli omhändertagna men vad händer när avståndet mellan hemmet och vårdgivaren blir 216 mil? Skall den gränslösa vårdgivaren avkrävas en tioårig eller livslång ”resultat och biverkningsgaranti” eller skall reklamationer tas om hand av lokala ombud?
Vem skall kontrollera kvaliteten och följa upp resultaten?
Ju fler och spretigare behandlingar och behandlare desto viktigare blir långtidsuppföljningar. Det är inte rimligt att vi använder skattepengar till att finansiera meningslös eller t.o.m. skadlig behandling utomlands när vi inte har råd med evidensbaserad vård här hemma.
Det är svårt nog att i vårt avlånga land avgöra vilken vård medborgarna skall vara berättigade till och svenska landsting kommer förvisso ofta till olika resultat. Det krävs stor, bred och internationell kompetens för att kunna bedöma vilken vård svenskar skall vara berättigade till att söka utomlands. Det ansvaret kan vi knappast anförtro de enskilda landstingen.
I väntan på ”eurowide” regler för européers rätt till sjukvård behöver vi en nationell behandlingsförmånsnämnd med såväl medicinsk som hälsoekonomisk expertis.
Nämndens uppgift skall vara att med etiska, ekonomiska och medicinska hänsyn, bedöma rimligheten och fördelarna av olika behandlingar, i och utanför landet.
En sådan nationell nämnd kan sedan bygga vidare mot en nationell finansiering och styrning av sjukvården. Det behövs, inte bara för att tillgången till och kvaliteten av sjukvård är så ojämnt fördelad över landet, utan för att stärka medborgar- och patientrollen. Det måste finnas klara regler om vilken vård som tillhandahållas och ersätts av det allmänna och vilken vård vi får finna, bedöma och betala själv, såväl inom som utom landet.
Var går gränsen?
Det är ett rättmätigt krav att i förväg få veta var gränsen för skattefinansierad sjukvård går. Om sedan kostymen känns för trång så får var och en fundera på en tilläggsförsäkring. Kanske inte främst för att få tillgång till gränslös vård utomlands utan kanske hellre för att få gränslös vård inom Sverige, där värstinginfektionerna fortfarande går att begränsa.
I USA i somras hörde jag en senator kommentera president Obamas sjukvårdsreform med ”om vi inte aktar oss så beslutar politiker vilken sjukvård vi skall ha”. Ett skrämmande perspektiv för en gängse amerikan men intressant för en svensk i en verklighet där detta varit oomkullrunkeligt länge.
Marie Wedin,
ordförande i Sjukhusläkarföreningen.
