Europas läkarfack skakas av stridigheter
CPME, eller ”The Standing Committee of European Doctors”, är en sammanslutning av EU:s medlemsländers nationella läkarförbund.
Sedan många år har CPME vid sidan om sitt officiella uppdrag, att representera nationella läkarförbundens intressen, försökt verka som paraplyorganisation till övriga läkarorganisationer i Europa av antingen specialitetskaraktär som UEMS eller yrkesföreningskaraktär som i AEMH och FEMS för sjukhusspecialister, UEMO för allmänläkare och PWG för yngre läkare.
Men organisationen CPME lider idag av såväl inre som yttre stridigheter. De inre handlar om en uppslitande maktkamp inom organisationen som fått till följd att Frankrike, Spanien och Italien valt att lämna organisationen under 2008. Då länderna betalar efter storlek så innebär detta en betydande reduktion i budget för CPME.
Ett av många skäl till de inre stridigheterna är verksamheten som CPME bedriver.
– Sker ingen dramatisk förändring så kommer även Portugal att lämna när året är slut, säger Joao de Deus, ledamot i Portugals CPME-delegation och vice ordförande i AEMH. Han menar att kostnaderna inte står i relation till medlemsnyttan. Portugal betalar lika mycket i medlemsavgift till CPME som till alla övriga läkarorganisationer tillsammans i Europa där landet är medlem; PWG, UEMS, FEMS, AEMH och UEMO.
– Och vad får vi för pengarna? Resolution mot tobak, etiköverenskommelser och resolution mot kriget i Gaza, säger en mycket missnöjd Joao de Deus.
Problemet har nu ställts på sin spets i samband med EU-parlamentets omröstning i Strasbourg om EU:s arbetstidsdirektiv (EWTD). Frågan har varit viktig och drivits aktivt av de yngre läkarna via deras organisation PWG och de sjukhusanställda läkarnas organisation, FEMS, genom dess ordförande Claude Wetzel.
– CPME vill bara ha och inget ge! menar Claude Wetzel, anestesiolog, verksam i Strasbourg. Tidigare lämnade vi FEMS-dokument för godkännande till CPME, det som hette professionens paraplyorganisation, med förhoppningen att det skulle bli officiell politik för alla läkare. Våra dokument kom alltid sist på agendan och behandlades knappt. Det gör vi inte längre! Nu lämnar vi bara våra dokument för information så de andra organisationerna vet vad vi gör.
– Ta arbetstidsdirektivet som exempel, det var vi som gjorde jobbet. Det var de fackligt aktiva läkarna i FEMS och AEMH som uppvaktade politikerna. Vi demonstrerade utanför EU -parlamentet i Strasbourg, säger Claude Wetzel som före omröstningen i parlamentet den 29:e november organiserade ett möte mellan inbjudna ministrar från Europaparlamentet och ordföranden i ett antal läkarorganisationer.
Bland många deltog Alejandro Cercas rapportör för EWTD och författare och förslagsställare till den så kallade ”Cercas Report” som omröstningen gällde.
Efter intensivt lobbande mot att införa ”inactive on call periods” som innebär att icke arbetad tid under sjukhusbunden jour ej skall räknas eller ersättas, så valde FEMS att kalla till demonstration utanför parlamentet på omröstningsdagen den 15:e december.
400 läkare från Polen, Bulgarien, Tjeckien, Slovakien, Österrike, Frankrike, Spanien, Italien och Portugal deltog och representerade samtliga europeiska läkarorganisationer utom CPME, som enligt Wetzel saknade representant. Målet var att visa på en enad profession i frågan. Resultatet i omröstningen blev en stor framgång för professionen då Cerca´s förslag antogs med en överväldigande majoritet.
Efterspelet till den 15:e december
Efter omröstningen i parlamentet den 15:e december skickar CPME ut en pressrelease utan att nämna namnet på någon av de övriga inblandade organisationerna. Detta helt på kontrakurs med att tala med en gemensam röst och dokumentet tolkas som en direkt förolämpning mot Claude Wetzel och snart publiceras en ny pressrelease denna gång undertecknad av UEMS, UEMO, EMSA, PWG, FEMS och AEMH.
Rollen som paraplyorganisation tycks överspelad
Striden inom CPME startade som en strid mellan Storbritannien och ett antal sydeuropeiska länder. Några av de större länderna med Frankrike i spetsen har länge pläderat för så kallade viktade röster, vilket innebär att större länder, som betalar mer, bör ha fler röster än små.
Hittills har man levt efter divisen ett land en röst. Vidare är tolkningen en ständig källa till förtret där många länder vill göra sin röst hörd på det egna språket med dryga tolkkostnader som följd.
Men agerandet när det gäller EU:s arbetstidsdirektiv har nu fördjupat CPME:s kris från att ha rört interna frågor till att organisationen nu även sätts under press av yttre kritik, som ytterligare kan splittra organisationen.
Flera länder däribland, Danmark, Norge, Finland, Holland, Österrike, Kroatien, Ungern, Schweiz, Israel, England och Grekland har nu engagerat sig för att försöka rädda CPME och värna dess position i Bryssel genom bildandet av en strategisk arbetsgrupp. Trots detta har förutom Portugal även Belgien och Slovenien annonserat att de avser lämna CPME under 2009 om man inte finner en lösning på rådande situation.
”En samlad röst för professionen i Europa är en utopi”
– Behovet av en samlad stark professionell röst i Europa är viktigast för de nya EU-medlemsländerna, menar Claude Wetzel.
– Tyskland, England och Frankrike behöver inte CPME. De har egna starka nationella organisationer som lobbar mot Kommissionen i Bryssel.
Enligt Wetzel har till exempel tyska läkarförbundet, Marburger Bund, fyra heltidsanställda personer i Bryssel som driver tyska läkarförbundets sak. Likaså har Bundes Ärztekammer (En professionell organisation som har delegerat myndighetsansvar för utfärdande av legitimations- och specialistbevis i Tyskland) anställda i Bryssel som lobbar för sin sak.
Därför kommer professionen aldrig någonsin att tala med en röst, menar Wetzel. Frågor som arbetstidsdirektivet är alltför viktiga för de stora länderna för att bara lämnas åt slumpen och här lobbar man via alla tänkbara kanaler för att få skon att passa den egna foten.
Nuvarande ordföranden i CPME, engelsmannen Michael Wilks har haft det hett om öronen sedan han tillträdde posten. Som allmänläkare anses han aldrig ha varit speciellt intresserad av EU:s arbetstidsdirektiv, vilket bidragit till att skapa organisationens akuta problem med yttre stridigheter.
Krismöte
Nu har Wilks kallat alla ordförandena i Europas medicinska organisationer till ett gemensamt möte för att diskutera problemet. AEMH och FEMS har inför detta möte lagt ett förslag om att skapa en federation där samtliga läkarorganisationer är representerade.
– Detta är idag det enda sättet att tala med en samlad röst för professionen, menar Raymond Lies ordförande i AEMH. Federationen skulle bestå av nuvarande ”Presidents Committee” från CPME, som går under samlingsnamnet EMO (European Medical Organisations) och betår av ordförandena i AEMH, FEMS, PWG, UEMO, UEMS, CEOM och CPME.
– Tanken är att EMO:s status skall höjas från att vara enbart rådgivande till att vara professionens högsta beslutande organ. Samtidigt ligger i förslaget att varje organisations suveränitet måste beaktas och att de måste ha rätt att driva sina specifika frågor gentemot Kommissionen.
Vidare i förslaget ligger tanken om att skapa ett gemensamt kansli för organisationerna, en tanke som funnits under många år och gått under arbetsnamnet Domus Medica. Idag har AEMH och FEMS ett gemensamt kontor inrymt hos CPME.
– Federationen är i dagsläget den enda lösning som bör kunnas accepteras av alla organisationer utan att någon behöver tappa ansiktet, avslutar Lies.
Vad händer nu med arbetstidsdirektivet?
EU-parlamentet röstade för Alejandro Cercas betänkande. Därmed slås 48-timmarsregeln fast, det vill saga att arbetstiden inte får överstiga 48 timmar per vecka.
Det brittiska undantaget från 48-timmarsregeln ska fasas ut på tre år. All jourtid på jobbet, aktiv eller inaktiv, ska räknas som arbetstid. Vidare underkänns begreppet ”inaktiv jourtid” som inte räknas som arbetstid när den anställde vilar eller är ”stand by” på jobbet utan att direkt vara i arbete. Arbetsmarknadens parter kan dock arbeta fram flexibla lösningar för hur jourtiden ska organiseras.
Striden är ännu inte helt över. Nu har EU-kommissionen två månader på sig att reagera på beslutet. Under det tjeckiska värdskapet skall man ta ställning till direktivet och antingen godta det eller komma med en kompromiss. Det är Kommissionens uppgift att leda detta arbete och att verka som samordnare i processen. Men det är en känslig process som flera av medlemsstaterna kommer att försöka påverka och här blir det betydelsefullt vilken röst från professionen som är den enade eller enda! För här finns det många särintressen.
