Cancer och väntan går inte ihop. Misstänkt cancer ska utredas snabbt och planerad behandling ska ske utan dröjsmål. Anledningen är förstås att sjukdomen ska mötas tidigt för att kunna botas men också i hög grad för att skona patienterna från den förlamande ångest som uppkommer av ovissheten.

• 10 december 2021
• 0
• Detta är en debattartikel – innehållet speglar skribentens åsikter, inte Sjukhusläkarens.

I syfte att minimera onödigt lidande på grund av långa väntetider mellan misstänkt cancer och start av behandling inleddes 2015 ett nationellt projekt med namnet standardiserade vårdförlopp, SVF.

För varje diagnosgrupp beräknades hur lång tid som behövs om man räknar bort all onödig, icke värdeskapande tid. Målet angavs till att 2020 ska 70 procent av alla som får cancerdiagnos ha utretts enligt SVF och minst 80 procent av dem ska ha fått sin behandling inom utsatt tid.

”Bra för alla men för oss det bästa som hänt på länge”, tänkte vi inom Prostatacancerförbundet eftersom våra onödiga väntetider var längst bland cancerdiagnoserna. Variationen mellan regionerna var också mycket stor med 170 dagar som värst.

Samtliga regioner tog på sig att medverka i SVF-projektet, kanske mer lockade av de över tre miljarder som regeringen hittills satsat än av brinnande lust för uppgiften.

Projektperioden, de första fyra åren gav ett magert resultat. Enligt en utvärdering var resultaten inte uppmuntrande. Läget sammanfattades med att: ”… väntetiderna på riksnivå i princip står still”, med fortsatt stor variation mellan diagnoser och regioner. När målen skulle vara uppnådda, 2020, fick fortfarande endast en bråkdel av patienterna vård inom utsatt tid.

Motsvarande projekt i Danmark och Norge har varit mer framgångsrika, vilket leder till eftertanke. En tydlig skillnad mellan länderna är statens roll.

I Sverige har vi regionalt självstyre, vilket innebär att staten inte har direkt inflytande utan bara kan försöka påverka genom övertalning eller att erbjuda extra pengar. Exempel på det är nationella rekommendationer och vårdprogram samt kömiljarder. Men följsamheten är ofta bristfällig vilket belyses väl av SVF-projektet.
När ska vi i Sverige lära oss att dåliga metoder inte fungerar bättre bara för att de upprepas?

När ska vi i Sverige lära oss att dåliga metoder inte fungerar bättre bara för att de upprepas? Calle Waller, vårdpolitisk talesperson, Prostatacancerförbundet

Regionerna vill gärna ha extrapengar men helst inga pekpinnar om vad de ska användas till, medan staten rimligen sätter in pengar just för att försöka rätta till specifika brister i vården.

Avtalen görs med SKR och regionernas politiker och administratörer. Pengarna försvinner sedan på vägen i svarta hål eller bidrar till att den administrativa överbyggnaden växer ytterligare för hantering, redovisning, statistik mm.

Enstaka exempel framförs naturligtvis på att flaskhalsar och kvalitetsproblem i vårdprocessen åtgärdats men inte i någon som helst rimlig proportion till kostnaden. Dessutom räknar man sig gärna till godo sådan utveckling och sådana förbättringar som ständigt pågår utan extrapengar.

Den svällande vårdadministrationen saknar legitimitet bland dem i första ledet. Att vara ambitiösare och duktigare än andra är inte enbart positivt. Det kan locka fram tankar om besparingar och merarbete.
Men om någon borde ha mer betalt för mer patientarbete så är det klinikerna och medarbetarna på golvet, inte administrationen.

Här en skämtsam reflektion kollegor emellan: ”Om en bråkdel av vad regionerna får hamnade i kaffekassan på de kliniker som arbetade bort köerna så skulle vi inte ha några onödiga väntetider.”

Hälso- och sjukvårdslagens paragraf att vården ska vara patientorienterad och likvärdig är och förblir ett skämt så länge ingen har ansvaret och påföljder saknas för överträdelser. Detsamma gäller patientlagen, som regionerna negligerar helt utan konsekvenser.
Patienterna och skattebetalarna är de främsta intressenterna av vården men saknar inflytande.

Köproblematiken och andra brister i vården består tills vi får en ny ansvarsfördelning där staten beställer och utvärderar vården och patienterna ges full valfrihet av vård i hela landet.

Dialogen om vårdens problem och lösningar bör inte ske med regionernas politiker och administratörer utan med folket i vården och med patienterna.