”Det är dags att ge upp primärvårdsexprimenten”
Debattartiklar
Lägg ner den så kallade primärvården och satsa på en riktig och sammanhållen sjukvård så att patienter och läkare blir nöjda. Det argumenterar Per-Gunnar Larsson, pensionerad flygöverläkare och stabsläkare i Försvaret, för i denna debattartikel.
Primärvården klarar inte sitt uppdrag, omställning till god och nära vård, enligt den utvärdering som Myndigheten för vård- och omsorgsanalys publicerade i mars i år; Rapport 2023:2.
I rapporten framkommer att förutsättningarna för att nå målen inte har förbättrats de senaste åren utan läget är sämre. Bristande resurser och brist på specialistläkare i allmänmedicin anges bland annat som orsaker.
Det som inte har analyserats av myndigheten är om allmänläkarna har kompetens att klara av uppdraget, vilket ju egentligen borde varit den första frågeställningen att analysera innan man sätter igång med utvärdering enligt ovan. Om inte kompetensen hos allmänläkare är tillräcklig för den så kallade goda och nära vården så är det ju meningslöst att idka utvärdering och då är det nog inte fråga om otillräckliga ekonomiska eller personella resurser, som orsak till att det inte fungerar.
Allmänläkare klarar helt enkelt inte att hantera hela sjukdomspanoramat
Per-Gunnar Larsson
Sjukvården är tilltagande komplex med en snabb kunskapstillväxt och allmänläkare klarar helt enkelt inte att hantera hela sjukdomspanoramat, som de åtagit sig. Men primärvårdsideologin är överordnad verkligheten och därför fortsätter envist föreningen för allmänmedicin, distriktsläkarföreningen och Socialstyrelsen samt den politiska nivån att plädera för och organisera primärvård, detta trots att alla försök sedan provinsialläkarna avvecklades 1970 har misslyckats.
I rapporten har utvärderats hur primärvårdsläkarna upplever att arbeta på vårdcentral och det framkommer bland annat att 28 % planerar sluta, 66 % upplever arbetet som oerhört stressigt och 35 % har symtom på utmattning. Det framkommer också att allmänläkarna upplever sig som otillräckliga i relativt stor omfattning när det gäller handläggning av kroniska sjukdomar, psykiska sjukdomar, missbruk, palliativ vård och demenssjukdomar.
Man har däremot inte utvärderat hur allmänläkarna klarar alla andra sjukdomar som de åtagit sig att sköta. Det skulle sannolikt utmynna i ett nedslående resultat. Allmänläkarnas upplevelse att arbeta på vårdcentral indikerar åtminstone indirekt att de inte är kompetenta för det uppdrag de åtagit sig.
Primärvårdsreformen 2020 bygger på önsketänkande och är enligt min uppfattning egentligen omöjlig för allmänläkare att klara ut. Uppdraget ser ut enligt följande och är beslutat av Riksdagen.
Primärvården är navet i vården:
Riksdagen beslutade i november 2020 om en primärvårdsreform som är en strukturreform av hela hälso- och sjukvården som ska mynna ut i en omställning till en mer nära vård där primärvården är navet i vården och samspelar med annan hälso- och sjukvård och socialtjänst. Övergripande mål med reformen är att patienten ska få en god, nära och samordnad vård som stärker hälsan. Målet är också att patienten är delaktig utifrån sina förutsättningar och preferenser samt att hälso- och sjukvårdens resurser används effektivare. Till detta har regering och riksdag uttalat att reformeringen av primärvården har ett särskilt fokus på tillgänglighet, delaktighet och kontinuitet. Det har i reformen bedömts att en god kompetensförsörjning är central för att primärvården ska kunna vara navet i hälso- och sjukvården. För att nå målet om en god och jämlik vård i hela landet behöver den framtida kompetensförsörjningen av bl.a. sjuksköterskor och läkare säkras, särskilt inom de specialiteter där det idag råder brist.
Primärvårdens uppdrag:
Primärvården ansvarar för behovet av sådana åtgärder i form av medicinsk bedömning och behandling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver särskilda medicinska eller tekniska resurser eller någon annan särskild kompetens. Regioner och kommuner ska inom ramen för verksamhet som utgör primärvård särskilt tillhandahålla de hälso- och sjukvårdstjänster som krävs för att tillgodose vanligt förekommande vårdbehov. De ska även se till att vården är lätt tillgänglig och tillhandahålla förebyggande insatser utifrån såväl befolkningens behov som patientens individuella behov och förutsättningar, samordna olika insatser för patienten i de fall det är mest ändamålsenligt att samordningen sker i primärvården samt möjliggöra medverkan vid genomförande av forskningsarbete. Kommunalt finansierad hälso- och sjukvård – dvs. bland annat sådan hälso- och sjukvård som ges i särskilda boendeformer eller som efter avtal med regionen ges i patienternas egna hem – är huvudsakligen vård som ges på primärvårdsnivå. Primärvård är således ett ansvar för både regioner och kommuner. Den kommunalt finansierade hälso- och sjukvården utgör en betydande del av primärvårdsnivån och kommunala aktörer är viktiga för utvecklingen till en nära vård med fokus på primärvården.
Konceptet är feltänkt och bygger på ideologi istället för verkligheten
Sammanfattningsvis fungerar inte primärvården eftersom konceptet är feltänkt och bygger på ideologi istället för verkligheten.
För att få sjukvården att fungera optimalt krävs en styrning och ledning där sjukhusen är ansvariga för all offentlig sjukvård inkluderande också öppenvården, det som idag kallas primärvård.
Öppenvården borde således vara sjukhusens goda och nära vård och bemannas med rätt typ av sjukhusspecialister. Personalen i öppenvården blir då en del av sjukhuset och en resurs i sjukhusens/sjukvårdens dygnetruntverksamhet. Med en sammanhållen sjukvård på detta sätt befrämjas också kvaliteten i verksamheten inklusive patientsäkerheten. Bristen på läkare, sjuksköterskor och undersköterskor upphör sannolikt omgående.
Allt talar för att det är dags att ge upp primärvårdsexprimenten, som har hållit på i 50 år, och lägga ner den så kallade primärvården för att satsa på en riktig och sammanhållen sjukvård så att patienter och läkare blir nöjda.
