Debatt

Demagogin kring ”läkerskor” berör mig illa

Att läkare i sjukvårdssverige ägnar alltför mycket tid åt andra arbetsuppgifter än det vi är utbildade till, brinner för och är duktiga på är ju ingen nyhet. Hur många undersökningar har visat det under det senaste årtiondet?

Att lösningen är att flytta över, eller kanske (hemska tanke!) utvärdera behovet av uppgifterna har alla nickat ikapp på. Men vad är det för lösning som nu serveras? Det omvända!

Utan hänsyn till vad som är medicinska uppgifter, vilken kompetens som behövs, och vad följderna av beslut som fattas under utförande av dessa uppgifter blir, så föreslås i ett bräde att den lilla kontaktyta som existerar mellan läkare och patient i slutenvården ska avskaffas! Logik? Nej, feltänkt som vanligt.

Patienten kommer till vården för att träffa läkare. De är oroade över möjlig eller pågående sjukdom/ohälsa och vill så snabbt i skeendet som möjligt träffa den kompetens som kan se, höra och
undersöka dem, bekräfta/förkasta sjukdom, besluta om vidare utredning och i samråd med individen gå vidare med behandling.

Självklart i detta är att kontinuiteten under sjukvården är viktig, varför ska inte den kompetens jag träffat innan följa upp och utvärdera insatsen och dessutom vara med och planera eftervården med mig? Förslaget om läkerskor är inte fel, även om titeln är galen. Jag har jobbat i system med ”nurse practicioners” och ”physician assistants”, de har fungerat bra! Just därför att de uppgifter som avlastats mig har varit av den arten att det inte stört läkare-patientkontinuiteten eller avgränsat möten under vårdtiden mellan mig och min patient.

Ta tre av de förslag som luftats; inskrivning i slutenvård, avdelningsrond av inneliggande patienter och utskrivning till hemmet eller annan vårdnivå. Inskrivning i slutenvård ÄR en läkaruppgift, där ska vården planeras och flödet bestämmas, i dagens slimmade vård finns inte utrymme för stopp redan vid denna punkt.

”Ronden” är inte en grupp vitrockar som travar genom korridoren, den ÄR en teambedömning tillsammans med patienten av vad som skett, vad utfallet blivit och vad mer som behöver göras. Det är en medicinsk sammanvägning av uppgifter och beslut om fortsatt vård som ingen annan än läkaren kan göra.

Vårdprogram med flöden är bra och gör att många patienter inte behöver långbänk, men de stackare som avviker från vårdprogrammets ram måste en läkare fånga upp och individualisera vården för. Utskrivning är sista möjligheten för patienten att ställa frågor, få medicinska råd och veta vilken uppföljning som behövs/kan komma ifråga utifrån hur patienten mår efter slutenvården.

Vilken av dessa tre uppgifter kan ”någon annan göra”? Fråga inte oss läkare, fråga patienten!

Varför raljeras det över att patienter frågar när läkaren kommer? Det är väl ett tydligt tecken på att sjukvården gått fel.

När det största problemet är att det inte finns tid för patient/läkarmötet blir förslagen, som innebär att patienten ALDRIG ska få träffa en läkare, än mer huvudlösa.

Sedan kan jag inte låta bli att skaka på huvudet åt Vårdförbundets olika representanter som uttalat sig i denna fråga.
Under decennier har Vårdförbundet propagerat för att sjuksköterskor inte är miniläkare och absolut har en egen separat kompetens som inte är medicinsk. Ronder har setts som onda hieriarkibevarande handlanden och får skötas av läkaren själv.

Nu har trollspöt svingats över frågan genom begreppet ”läkerskor” och plötsligt är sjuksköterskor medicinska experter utan begränsning, och med en liten påbyggnadskurs, redo att ta det medicinska ansvaret. Eller är det så att ansvaret fortfarande ska ligga på en läkare utan rätt att träffa sina patienter?

Vill du debattera? Skicka ditt inlägg till debatt@sjukhuslakaren.se

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera