Demagogin kring ”läkerskor” berör mig illa

Att läkare i sjukvårdssverige ägnar alltför mycket tid åt andra arbetsuppgifter än det vi är utbildade till, brinner för och är duktiga på är ju ingen nyhet. Hur många undersökningar har visat det under det senaste årtiondet?
Att lösningen är att flytta över, eller kanske (hemska tanke!) utvärdera behovet av uppgifterna har alla nickat ikapp på. Men vad är det för lösning som nu serveras? Det omvända!
Utan hänsyn till vad som är medicinska uppgifter, vilken kompetens som behövs, och vad följderna av beslut som fattas under utförande av dessa uppgifter blir, så föreslås i ett bräde att den lilla kontaktyta som existerar mellan läkare och patient i slutenvården ska avskaffas! Logik? Nej, feltänkt som vanligt.
Patienten kommer till vården för att träffa läkare. De är oroade över möjlig eller pågående sjukdom/ohälsa och vill så snabbt i skeendet som möjligt träffa den kompetens som kan se, höra och
undersöka dem, bekräfta/förkasta sjukdom, besluta om vidare utredning och i samråd med individen gå vidare med behandling.
Självklart i detta är att kontinuiteten under sjukvården är viktig, varför ska inte den kompetens jag träffat innan följa upp och utvärdera insatsen och dessutom vara med och planera eftervården med mig? Förslaget om läkerskor är inte fel, även om titeln är galen. Jag har jobbat i system med ”nurse practicioners” och ”physician assistants”, de har fungerat bra! Just därför att de uppgifter som avlastats mig har varit av den arten att det inte stört läkare-patientkontinuiteten eller avgränsat möten under vårdtiden mellan mig och min patient.
Ta tre av de förslag som luftats; inskrivning i slutenvård, avdelningsrond av inneliggande patienter och utskrivning till hemmet eller annan vårdnivå. Inskrivning i slutenvård ÄR en läkaruppgift, där ska vården planeras och flödet bestämmas, i dagens slimmade vård finns inte utrymme för stopp redan vid denna punkt.
”Ronden” är inte en grupp vitrockar som travar genom korridoren, den ÄR en teambedömning tillsammans med patienten av vad som skett, vad utfallet blivit och vad mer som behöver göras. Det är en medicinsk sammanvägning av uppgifter och beslut om fortsatt vård som ingen annan än läkaren kan göra.
Vårdprogram med flöden är bra och gör att många patienter inte behöver långbänk, men de stackare som avviker från vårdprogrammets ram måste en läkare fånga upp och individualisera vården för. Utskrivning är sista möjligheten för patienten att ställa frågor, få medicinska råd och veta vilken uppföljning som behövs/kan komma ifråga utifrån hur patienten mår efter slutenvården.
Vilken av dessa tre uppgifter kan ”någon annan göra”? Fråga inte oss läkare, fråga patienten!
Varför raljeras det över att patienter frågar när läkaren kommer? Det är väl ett tydligt tecken på att sjukvården gått fel.
När det största problemet är att det inte finns tid för patient/läkarmötet blir förslagen, som innebär att patienten ALDRIG ska få träffa en läkare, än mer huvudlösa.
Sedan kan jag inte låta bli att skaka på huvudet åt Vårdförbundets olika representanter som uttalat sig i denna fråga.
Under decennier har Vårdförbundet propagerat för att sjuksköterskor inte är miniläkare och absolut har en egen separat kompetens som inte är medicinsk. Ronder har setts som onda hieriarkibevarande handlanden och får skötas av läkaren själv.
Nu har trollspöt svingats över frågan genom begreppet ”läkerskor” och plötsligt är sjuksköterskor medicinska experter utan begränsning, och med en liten påbyggnadskurs, redo att ta det medicinska ansvaret. Eller är det så att ansvaret fortfarande ska ligga på en läkare utan rätt att träffa sina patienter?
Att läkare inte tycker att nurse practitioner är ett alternativ till god medicinsk behandling handlar enligt mitt tycker enbart om att läkarna inte vill ha någon konkurrens inom deras område. Men om man skall titta på hur samhället går mot större efterfrågan på vård (snart börjar en stor del av 40-talisterna att bli sjuk, vilka för övrigt är den största generationen någonsin) så borde nog läkarkåren svälja sin stolthet och acceptera att vi sjuksköterskor med rätt utbildning faktiskt kan utföra en del av de uppgifter som läkarna gör idag.
Jag jobbar själv som sjuksköterska inom hjärtintensivvård och allt för ofta är det läkare som inte jobbar inom hjärtsjukvård till vardags eller är speciallister inom detta ämnesområde som frågar oss hur de skall behandla eller ordinera. En standard fråga är ofta ”hur brukar ni göra”.
Skulle vi kunna få möjligheten till rätt utbildning och möjligheten att utföra dessa medicinska åtgärder tror jag det skulle bli en bra symbios inom sjukvården och det stundande ökade behovet av vård.
Slutligen till er läkare ”svälj stoltheten och erkänn oss sjuksköterskor än att känna er hotade”
Alltså, att vi frågar hur ni brukar göra beror framförallt på ödmjukhet. Var glad för det. Jag kan gärna använda det vårdprogram som jag lärt mig på annat ställe. Att sedan du bara har Efient istället för Brilique i läkemedelsförrådet blir ditt problem.
Hej Marcus!
Jag har inga problem med nurse practicioners, har jobbat med dem själv i England. Skillnaden är att man då jobbar tillsammans, inte att man ensidigt bestämmer att läkare ska ”avlastas” uppgifter. Dessutom är ansvaret alltid intressant, de exempel du ger är ju förekommande, men det är ju ingen tvekan om att de läkarna fortfarande är ansvariga, vem ansvara för vad ”läkerskor” gör? Även sjuksköterskor har legitimation och eget ansvar, det ligger nog i allas vårt intresse att detta inte blir oklart! Och nej jag har ingen stolthet att svälja, sjuksköterskor är, enligt er egen definition, omvårdnads-, inte medicinska, experter. Vill ni utvecklas och utbilda er vidare ska det ske efter fallenhet och efter vårdens behov.
mycket väl sagt
är svenska sjuksköterskor villiga att bli de nya underläkarna?
Jag anser efter nära 40 års klinisk verksamhet att:
Inskrivningen är A och O för att sätta rätt diagnos och leda utredningen vidare. Under inskrivningssamtalet händer 1. Patient och läkare lär känna varandra. 2. Läkaren knyter ihop tidigare sjukhistoria med nuvarande symptom, funderar, sorterar och får fram vad som kan föreligga samt 3. Det personliga mötet och den noggranna kroppsundersökningen betyder att man bygger upp en god kontakt som är betydelsefull för fortsatt gemensamt arbete till diagnos och behandling, och läkaren visar sin respekt för patientens besvär. 4. Man får del av patientens tankar kring sin sjukdom, ev rädslor, förhoppningar mm, vilket har stor betydelse för framtida planering. 5. Man kan informera om planerad utredning och tänkbara diagnoser och ge trygghet med på vägen.
Allt detta är bland det viktigaste en läkare gör för att det skall bli bra framöver! Att få all denna information i andra hand innebär inbyggda felkällor och det personliga mötet är läkarens viktigaste redskap! Vi har lärt oss att använda alla våra sinnen för att göra ett bra jobb!
Utskrivningen är lika viktig! Den är en läkar-patientangelägenhet! Då knyter man ihop vad som gjorts och vad som krävs framöver och patienten har möjlighet att bäde fråga och ifrågasätta.
Ronden är ett viktigt verktyg för att se om man haft rätt i sin diagnos och behandling och hur patienten reagerat, och en trygghet för både patient och läkare att få mötas för att diskutera hur behandligen fortskrider och ev biverkningar el komplikationer.
En läkare använder hela sin erfarenhet, ´detektivkunnande´, inlärda kunskaper och sin människokännedom i sitt patientmöte. Skall vi inte få erbjuda patienterna detta!?
Att möta en patient, medmänniska är inte en byråkratisk handling!
Patient-läkarrelationen – mötet – är det viktigaste för både patient och doktorn!
Sköterskor är bra – men vill de göra läkargärning – bli läkare! Välkomna!
Detta var vettigt Mikael! Självklart bör man som patient ha rätt att prata med den som ytterst ansvarar för ens liv och lem, för att inte tala om att man som doktor också måste få en feedback- och understundom känna uppskattning från den det handlar om…..
Resonemanget med att införa ”högre” kompetens är svårt att förstå när man själv erfar att det är någon att hålla i handen när man är rädd och har ont, någon som lyssnar, någon som torkar min rumpa när jag bajsat etc som behövs. Ergo: Mer ”lägre” kompetens (NB: Jag vill helst kalla det annan kompetens). Kanske underskebiträde?
Jag instämmer i att det vore olyckligt att införa en ny yrkesgrupp. Det blir förvirrande och ytterligare tid går åt till kommunikation mellan yrkesgrupper i stället för kommunikation med patienten. Det blir för svårt för de olika grupperna att hålla reda på vad den ena och den andra ska och bör göra eller ska och bör låta någon annan göra. Det finns däremot väldigt naturliga saker, som läkare kan få hjälp med och som vi fått hjälp med tidigare och som avlastar oss. Det är uppgifter som legitimerade sjuksköterskor, undersköterskor eller sekreterare utfört eller kan utföra men som de tycker att läkarna kan göra själva. Det kan vi naturligtvis och det är inte tråkigt men det tar tid från patienten.
Dessutom vore det mycket naturligt att förbättra IT-systemen, så att de inte blev så tidskrävande.Som läkare ser man väldigt många förbättringsmöjligheter men vi får inget gehör. Vi kan skriva och påpeka men det händer inget. Doktor Raastad lyssnade aldrig på vad läkarna framförde beträffande IT-systemen ( Kalmar ).
Man undrar om nurse practitioners är ännu ett sätt att försöka göra sjukvården billigare. Vi vet att kvalitet kostar. Den svenska sjukvården har haft ett mycket gott rykte i världen men det håller nog inte längre. Så som dagen ser ut vore det bra med mer sjuksköterskor och mer läkare, som i samarbete ger god vård. Att snåla in på ena eller andra yrkeskategorin, eller båda, genom att skapa en hybrid som inte kommer höra hemma i någon grupp kommer inte öka kvaliteten på vården. Idag har vi sjuksköterskor som lägger om sår, traditionellt undersköterskans jobb. Det kan knappast vara kostnadseffektivt.