Delade meningar om verksamhetsnära toppstyrning
I två år har Eva Dannert arbetat som personaldirektör vid Karolinska universitetssjukhuset. Till sommaren går hon i pension och tänker då lämna sin tjänst.När vi talas vid har hon haft en tuff arbetsvecka bakom sig och varit uppbokad från tidig morgon till sen kväll. En kort tid före vår intervju sparkades Ulrik Ringborg från sin tjänst som verksamhetschef vid Onkologkliniken (Radiumhemmet), ett beslut som Eva Dannert menar är helt riktigt.
– Om en verksamhetschef stöder en skrivelse där hans underordnade kräver divisionschefens avgång, då är det inte konstigt att divisionschefen förlorar förtroendet för honom. Jag förstår att många är upprörda över beslutet, men det finns flera bottnar i detta, säger Eva Dannert.
”Bristerna var åtgärdade”
Hon vill gärna betona att många av de brister som sektionscheferna tagit upp i en skrivelse till sjukhusledningen redan var åtgärdade när brevet skrevs (se separat artikel). Det tyder på en bristfällig kommunikation mellan verksamhetschefen och sektionscheferna, menar hon.
– Beslutet att stänga vårdavdelningen fattades av verksamhetschefen Ulrik Ringborg och det beslutet får han ta ansvar för. Nu kommer det att öppnas en ny vårdavdelning vilket ökar antalet vårdplatser från 36 till 50. Vi har också satsat extra pengar för vidareutbildning av ett tiotal sjuksköterskor som kommer i tjänst i februari, säger Eva Dannert.
Morten Braendengen är överläkare vid Onkologkliniken och har vid upprepade tillfällen påtalat bristerna inom cancervården.
I slutet av augusti skrev han ett brev till sjukhusdirektören och bad om ett möte för att närmare gå igenom svårigheterna vid kliniken. Några veckor senare hölls mötet som Morten Braendengen beskriver som konstruktivt och bra.
Långt avstånd till sjukhusdirektören
– Vi har känt att avståndet till sjukhusdirektören varit alltför stort och det var viktigt för oss att få träffa henne personligen. Vi har haft det tufft och många erfarna sjuksköterskor har slutat. Vi har också haft stor brist på röntgenläkare vilket orsakat långa väntetider.
Under en längre tid har vi känt oss motarbetade, vi har till exempel varit långt ifrån de 36 vårdplatser som man från ledningen pratar om, de förvanskar verkligheten. Under vissa helger har vi varit nere på så få vårdplatser som 18, säger Morten Braendengen.
Även om man nu från ledningens sida vidtar åtgärder, menar han att det är märkligt att man väljer att agera först nu. Han understryker också att det kommer att ta tid att få en välfungerande verksamhet igen. Morten Braendengen överväger själv att sluta sin tjänst vid Onkologkliniken. Han har fått erbjudande om en överläkartjänst vid Ullevåls universitetssjukhus i Oslo där man satsar på ett nytt cancercenter.
Facklig kritik mot centralstyrning
Eva Dannert var före fusionen personaldirektör på Karolinska sjukhuset. I dag är hon HR- direktör (Human Resource) för det nya storsjukhuset. HR-avdelningen består av 110 personer, inklusive de medarbetare som arbetar ute i organisationen. Varje division har en personalchef, personalassistent och en PA-konsult per 500 medarbetare.
De fackliga organisationerna har varit kritiska till att det är en för stark styrning från HR-avdelningen; övergripande frågor som rör löner, avtal och förhandlingar sköts nämligen inte enbart av divisionens personalchef utan också av HR-avdelningen centralt.
Eva Dannert håller med om att det råder en viss centralisering och att det begrepp hon myntat ”verksamhetsnära toppstyrning” innebär att HR-avdelningen har det övergripande ansvaret för medarbetarfrågor. På ett så stort universitetssjukhus är viktigt att medarbetarna behandlas lika, oavsett var de arbetar på sjukhusen.
– Vi har direktiv som vi måste följa och det är viktigt att det blir enhetligt. Men verksamhetscheferna har naturligtvis ansvar för den verksamhetsnära vården och ska också äga de frågor som är kopplade dit, säger Eva Dannert.
Förändringstrött personal
En av stora hennes utmaningar har varit att hålla i en stor omställningsprocess; två universitetssjukhus med skilda kulturer ska smälta samman utan att det går ut över de anställdas hälsa. Även om det efter sammanslagningen inte kunnat redovisas några förhöjda sjuktal (21 dagars sjukfrånvaro per anställd och år), klagar de anställda över besparings- och förändringströtthet. Det framkommer med all tydlighet i den senaste medarbetarundersökningen som visar ett nedslående resultat.
– Det är naturligtvis tråkiga siffror. På ett område ser vi dock en uppgång och det gäller synen på chef- och ledarskap. Medarbetare upplever större tydlighet och har större förtroende för sina chefer än tidigare, säger Eva Dannert.
Hon är dock bekymrad över att svarsfrekvensen var så pass låg bland läkarna; endast cirka 800 av cirka 2 500 tillfrågade deltog i undersökningen. Minst benägna att svara är chefer och läkare. Det kan bero på tidsbrist, menar Eva Dannert, men det kan också vara ett uttryck för missnöje.
– Vi har inte analyserat siffrorna färdigt ännu och vi kommer att föra ut resultaten på kliniknivå. Jag kan förstå att många känner sig trötta efter två tuffa år.
Så många som 13 procent av läkarna upplever att stressnivån är så hög att de riskerar att drabbas av stressrelaterad ohälsa. Siffran ligger över snittnivån för sjukhuset som är 10 procent.
I samband med fusionen har HR-avdelningen kunnat minskat antalet medarbetare utan uppsägningar; äldre anställda har fått erbjudande om förmånliga pensionsavtal och vissa deltidstjänster har dragits in. Omsättningen av personal ligger runt 10 procent per år.
Från fackligt håll är man oroad över att Karolinska universitetssjukhuset kommer att förlora medicinsk kompetens och att det på sikt kommer att bli svårt att rekrytera chefer.
”Verksamhetscheferna bakbundna”
– Det heter att verksamhetscheferna har ett budget- och personalansvar, men i realiteten är de bakbundna eftersom de ekonomiska befogenheterna är begränsade. Om det till exempel fattas sjuksköterskor och verksamhetschefen vill skräddarsy ett förmånligt löneavtal för att kunna rekrytera kompetens, så kan han inte det. Den frågan äger HR-avdelningen, säger Danguole Rimeika.
Verksamhetscheferna har ett tungt ansvar för inte bara budget- och ekonomifrågor, utan också för den medicinska säkerheten. Frågan om vem som har det yttersta medicinska ansvaret har väckt debatt. Danguole Rimeika tycker att det är uppseendeväckande att divisionscheferna inte kan utkrävas ett medicinskt ansvar.
– Verksamhetscheferna har stränga order från sina divisionschefer att hålla budgeten, vilket är lätt att säga om man inte har ett medicinskt ansvar. Upptäcker man som verksamhetschef att det inte går att klara uppdraget och garantera den medicinska säkerheten på grund av resursbrist, det vill säga om man inte kan hålla givna budgetramar, så är risken stor att man får lämna sin tjänst, säger Danguole Rimeika.
Vilka, undrar hon, kommer att vilja vara verksamhetschefer i framtiden och ha ett tungt medicinskt ansvar utan mandat och tillräckliga befogenheter för att trygga patienterna och personalen?
– Det är inte tal om att ge verksamhetscheferna obegränsat med pengar, det är inte det frågan handlar om. Men som situationen är nu har inte de som har det medicinska ansvaret befogenheterna att planera för en välfungerande, effektiv och patientsäker verksamhet. Det tror jag är destruktivt för sjukhuset på lång sikt, säger Danguole Rimeika.
