• 04 november 2013
• 1
• Detta är en debattartikel – innehållet speglar skribentens åsikter, inte Sjukhusläkarens.

Han har reagerat på artiklarna om Läkaruppropet och ledaren om statligt finansierad sjukvård i förra numret av Sjukhusläkaren. Så här skriver han:

Sjukvården har alltid förändrats men nu tycks det krävas mer än någonsin. Den måste fås fungera bättre, hushålla effektivare och sköta och bevara sin personal med större omsorg. Allt för medborgarnas skull. Men hur?

Idéer och förslag är legio. Populärast är att föreslå organisationsförändringar och stordrift. Men sådant kanske till och med ökar det som inte fungerar optimalt.

Det har också framförts att landstingen borde avskaffas och låta staten sköta all sjukvård. Nyss ifrågasattes de av Göran Hägglund, vår socialminister. Skälet tycks inte vara bättre hushållning utan krav på total likformighet.
En annan samling argument menar att universitetssjukhusen borde drivas av staten. Inte minst lokala omorganisationer har stärkt dem som vill flytta huvudmannaskapet.

Storbritannien avskräcker

Centralt styrd statlig sjukvård finns i bland annat UK (National Health Service – NHS) och Norge (endast sjukhusen). I det senare fallet ryktas det att inget blivit bättre, kanske tvärtom.

NHS har mycket svåra problem. Trots det leder minsta förändringsförslag till starka protester från de fackliga.

Verksamheten är inte sällan undermålig och rent av farlig, vilket kan exemplifieras med avslöjandet att sedan 2005 har 13 000 patienter dött i onödan på 14 av NHS värsta sjukhus. Se: (www.telegraph.co.uk/health/heal-our-hospitals/10178296/13000-died-needlessly-at-14-worst-NHS-trusts.html?fb).

Hur är det i resten av NHS? Torypolitikern Enoch Powell (hälsominister 1960-63) uppskattade statsdriften därför att skulle något tas bort gjordes det enklast och effektivast genom centrala beslut, vilka har den fördelen att man sällan behövde ta hänsyn till lokal opposition.

Statsdrift garanterar inte transparens

Svensk statlig sjukvård skulle inte kunna garantera någon bättre funktion och hushållning, inte heller att det skulle ge likformighet.

Praktiskt skulle nämligen allt styras av ett ämbetsverk vars lokala kontor skulle sakna rätt att bestämma något väsentligt. De professionella bedömningarna inför beslut skulle i några fall skötas öppet, i andra, precis som idag, dolt. Statsdrift garanterar nämligen inte transparens. Endast ett fåtal kolleger, oftast geografiskt välplacerade, skulle få lov att påverka, vilket sammanslagningen till SUS och KS illusterar väl. Det centrala fackliga finns långt från medlemmarna.

Svårt utkräva ansvar

Det finns inga traditioner att utkräva ansvar vid allvarlig central vanskötsel. Regeringar byts vid riksdagsval, men sjukvårdsbrister lär inte ensamt orsaka det. Landstings- och regiondriven sjukvård som inte fungerar så bra leder däremot inte så sällan till politiskt skifte. Inte minst därför är regioner och landsting viktiga.

Sakligt grundade beslut skulle kunna öka, om läkarna mycket mer än idag engagerar sig politiskt genom att påverka i sina partiers lokal- och regionalföreningar och som förtroendevalda. (Annan sjukvårdspersonal är redan ganska väl representerad).
Inom sjukvården finns ofta flera sakligt motiverbara alternativ, och när man ska välja ska beslutsmotiven öppet redovisas och inte baseras på tyckande. Genom politiskt engagemang kan läkarkåren använda sin sakkunskap och argumentera mot bristande saklighet.

Selektiva bidrag kan skapa ökad jämlikhet

Ökad likformighet (sådan som kan minska skillnader i sjuk- och dödlighet) kan fås med vissa selektiva statliga bidrag kombinerat med samarbete mellan landstingen och större transparens. Statens engagemang måste radikalt öka för allt det praktiska kring undervisning och forskning. Sjukvårdshuvudmännen har fått för fria tyglar härvidlag.

Behåll våra regioner och landsting men reformera dem!

Johan Fischer,
Nyhamnsläge