Debatt

Cancerbesked av läkare – eller få rätt att välja tid och plats själv?

Foto: Stefan Nilsson

Är det värsta som kan hända i livet att få ett cancerbesked via sin nätjournal?

Ja, i varje fall i Läkarförbundets värld där patienter alltid ska få ett cancerbesked av sin läkare som då har svar på alla frågor och en kurator utanför dörren om kris skulle uppstå.

Notera de försåtliga orden alltid, ett och sin. Som om det handlade om likartade situationer, ett enstaka besked och vi alla hade en egen läkare beredd att lämna genomtänkta besked och planer.

Så går det nog mer sällan till i verkligheten. Där kan det bli så här.

Maken är röntgad efter en propp i axeln och läkaren på akuten kommer tillbaka

– Har du rökt?

-Nej.

– Säkert? Inte ens feströkt?

– Nej…?

-Hm. Verkligen? Jobbat med asbest?

– Nej.

-Helt säkert? Ingen asbest? Inte ens på landet någon gång?

-Nej..???

-Märkligt. Vi får ta ut ett prov.

Halva icke-besked ger förtvivlan

Efter detta samtal visste vi. Utan att någon sagt något. Eller fanns där som stöd med tröst och vägar framåt för vår förtvivlan. Det gick veckor innan vi fick veta mer. Då från en läkare på ”fel” klinik.

-Cancer. Men inte i lungan som vi trodde. I tymus.

-Vad är ty…?

-Inte mitt område. Jag kan tyvärr inte svara på några frågor.

-Vad händer…?

-Vet inte. Någon annan kommer att kontakta dig.

Eller ta min vän som vid PSA-prov får veta att om han inget hör är allt bra.

Så plingar hans mobil med avsändaren ”inget ID” i ett möte. Han bleknar, lämnar rummetoch kommer tillbaka med en läkartid och tio dagars svår ångest framför sig innan han får träffa den läkare som naivt tror att vännen ännu inte fått besked.

För att inte tala om vår sen flera år återkommande mardröm när tumören ska röntgas och vi oroa oss i veckor innan vi får läkartid. Dit kommer vi sedan helt oförberedda med tunnelhörande och har svårt att hinna med, förstå och ställa frågor.

Få smälta, läsa på, förbereda sig

Om vi fått läsa själva! Hunnit jämföra med tidigare resultat, ta in, smälta, diskutera och läsa på! Kunnat söka information om nya cytostatika, biverkningar och förbereda frågor!

Så vad är det som händernär Birgitte i Jönköping får ett oväntat cancerbesked via sin journal på nätet, önskar att sånt här tråkigt ska tas bort och blir förtvivlad?

Att hon blir förtvivlad kan jag gott förstå.

Men jag undrar om hon blir det för att hon får ett cancerbesked? Eller för att det är oväntat? Eller för att det råkar ske just när hon läser sin journal?

Och jag undrar varför det är just denna förtvivlan som får Läkarförbundet att kräva omtag på hela nätfrågan och Sjukhusläkarna att hävda alltid och sin?

Vems förtvivlan inför nätjournaler är det facken egentligen försöker avstyra?

Patienter är unika, principer är lika

För att komma vidare vill jag nu dela den känsloladdade frågan om cancerbesked på nätet i två delar.

En del rör själva livets motgångar och när och hur vi ska konfronteras med ofrånkomliga och tråkiga besked.

Där är vi olika, varje situation unik och det bör vara upp till patient och läkare att i samspel och med delat ansvar diskutera och välja hur de vill hantera läget på bästa sätt. För några kan samtal med läkare vara det rätta, för andra kan besked i kretsen av anhöriga och tillgång till mer information på nätet vara bättre.

(Nu invänder läkare att mycket ju sker oväntat! Jo, men något slags symptom med följande prov eller undersökning måste väl ändå ha förekommit och diskuterats?)

En annan del rör principen om tillgänglighet och rätt till information om oss själva.

Där är vi alla lika och även principer måste vara lika. Det är liksom hela idén med rättsprinciper. Det kan därmed aldrig vara upp till läkarkåren att göra undantag efter vad man på förbunds- eller regionnivå tror kan göra oss patienter förtvivlade.

Eget ansvar för det vi läser

Att man som patient kan riskera att få tråkiga besked ligger ju liksom i sakens natur när vi sökt oss till sjukvården för att något är i olag i våra kroppar.

Därför är min slutsats att vi patienter och anhöriga måste ta eget ansvar för vad vi vill ta del av på nätet. Vi får helt enkelt lära oss att hantera information om oss själva på samma sätt som vi måste hantera allt annat som kan vara obehagligt där ute.

Innan vi öppnar en sida – det må sedan gälla sjukdom eller annat elände som t ex våld och krig – måste vi fråga oss:

Hur vill vi hantera resultatet? När och var vill vi se det? Nu? Ensamma eller i sällskap? Hemma eller hos läkaren?

Är vi förberedda? Var kan finnas mer information eller någon att prata med?

Och om någon ännu undrar. Att få ett besked och formen för hur det lämnas är inte det värsta. Det är inte nätet, mobilen eller mötet som är tråkigt och som vi önskar att ni ska ta bort.

Det är cancern.

Britt-Marie Ahrnell

Vill du debattera? Skicka ditt inlägg till debatt@sjukhuslakaren.se

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-06

Avancerad vård i hemmet-hur bra fungerar den?/Jul-läsning:Nobel- special/ Aktuella profilen: Bosse Lindquist fick en mer positiv bild av läkare efter Macchiarini-affären/Porträttet: Sjukvårdsdirektör vill riva murar mellan sjukhusvård och primärvård/Ny krönikör: Camilla Starck/

Prenumerera