Att alltid först och främst försvara varumärket leder fel
Debattartiklar
Att som främsta mål lyfta fram och skydda varumärket KI/KS har i handläggningen av två uppmärksammade ärenden lett till allvarliga konsekvenser som skadat förtroendet för Karolinska Institutet (KI) och Karolinska universitetssjukhuset (KS).
Det första ärendet är den nu högaktuella Macchiarini-affären. I en överenskommelse mellan dåvarande sjukhusdirektören vid KS och dåvarande KI:s rektor framkommer att ”stjärnkirurgen” Paolo Macchiarini skall anställas vid KI och KS hösten 2010. Detta skedde trots att man redan då visste att det i Italien fanns brottsmisstankar mot honom.
Det andra ärendet är det uppmärksammade Astrid Lindgrenfallet vid KS i vilket rättsprocessen pågick mars 2009 – oktober 2011.
Astrid Lindgren-fallet är utförligt dokumenterat och analyserat dels i Kjell- Olof Feldts och Birgitta von Otters bok ”Barnläkarfallet. En förnekad rättsskandal” från 2013 och dels i Sara Gunnarsdotters bok ”3 ml. Om ett blodprov och ett åtal” från 2012. Här följer en kort sammanfattning:
En kvinnlig narkosläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus anhölls den 2 mars 2009 för mord alternativt dråp på ett svårt hjärnskadat spädbarn. KS stängde omedelbart av narkosläkaren från arbetsplatsen och belade henne med arbetsförbud. Hon fick behålla sin grundlön men ”köptes ut” 2012.
Sin forskning och undervisning vid KI tvingades hon avbryta. En sekreterare vid Utbildningsdepartementet ringde upp henne och meddelade att hon inte heller längre fick delta i sammanträden med den regionala etikprövningsnämnden, i vilken hon var ledamot.
Något stöd fick hon varken från ledningen på KS eller KI.
Först efter drygt två och ett halvt års Kafkaliknande rättsprocess friades hon av en enig tingsrätt den 21 oktober 2011.
Justitiekanslern (JK) prövade ärendet men trots kritik mot polis och åklagare ansåg JK inte att skäl fanns för disciplinära eller rättsliga påföljder. JK ansåg inte heller att narkosläkaren var berättigad till skadestånd men hon erhöll 20 000 kronor för frihetsberövande och lidande.
Att det begåtts allvarliga misstag och rättsövergrepp i Astrid Lindgren-fallet är uppenbart liksom att ledningen för KS respektive KI hade ett icke ringa ansvar för utvecklingen i fallet.
I både Macchiarini- och Astrid Lindgren-ärendena* tycks det utifrån främst företagsekonomiska perspektiv ha varit ett centralt mål för både ledningen på KI och KS att lyfta fram och värna om själva varumärket KI/KS.
I Macchiarini-ärendet tog detta sig uttryck i att KI och KS redan vid anställningsprocessen bortsåg från de varningstecken som trots allt fanns. När det sedan under tidens gång blev alltmer uppenbart att forskningsfusk med dödliga konsekvenser för patienter hade förekommit förnekade under en längre tid främst ledningen från KI detta vilket medförde att skadan för KI och KS förvärrades.
I Astrid Lindgren-fallet valde både KS och KI att helt ta avstånd från en oskyldigt anklagad narkosläkare långt innan en domstol ens prövat ärendet. Ärendets handläggning kan ha bidragit till att skapa rädsla och tystnad hos vårdpersonal.
En anställd vårdtagare måste vara förvissad om att arbetsgivaren ”ställer upp” om han/hon i sitt arbete hamnar i en rättsprocess av ovan nämnt slag.
Jag anser att det är viktigt att inse att vård och omsorg samt akademisk medicinsk forskning och utbildning i första hand handlar om att skapa etiska kunskaps- och vårdmiljöer där bra forskning och god vård kan växa fram i dialog utan munkavel.
Jan Halldin, leg läk, med dr.
* En intressant omständighet är att Paolo Macchiarini nu har samma advokat, Björn Hurtig, som narkosläkaren i Astrid Lindgren-fallet tidigare haft.
J.H. gör en sannolikt en riktig beskrivning av KI och KS bevekelsegrunder och handlande vid ovanstående händelser. En stor skillnad mellan de två skeendena är att i Macchiarinifallet har det åtminstone för KI:s ledning fått stora konsekvenser. I fallet med narkosläkaren är det en gåta att inte chefen för ALB:s fick stå till svars för sitt agerande och att läkarfacket inte agerade starkare är lika obegripligt.