Är det en människa?!?
Jag är på konferens i vården och allt ser ut som vanligt i mötessverige. Ljummet kaffe, medelålders publik, powerpoint och obligatorisk panel på scenen.
Så spänner en auktoritet på podiet ögonen i oss och säger med myndig stämma:
– Patienten är en person.
Jaha? Vad annars? En badanka? En cykel? Jag ler lite och ser mig omkring för att kolla om någon mer än jag uppfattar humorn i det hela. Alla ser gravallvarliga ut. Oroväckande många nickar och ser ut som de just förstått något nytt. En dam i färgstark glasögonbåge räcker upp handen.
– Patienten har också kunskap om sin sjukdom.
Ingen rör en min. Några skriver ner denna sanning i sina block. En minut senare syns den i mitt twitterflöde. Då harklar sig en manlig silverräv i svart polo. Meddelar att han är professor.
– Patienten är sjuk även när hen inte är hos oss.
Nu är koncentrationen på topp. Auktoriteten på scen ler nöjt.
– Men exakt! Precis!
Jag betraktar publiken och undrar var jag hamnat. Hur kan dessa utsagor presenteras som nyheter? Är det ett skämt på gång? Men nej. Alla är fortsatt allvarliga och ser såväl intelligenta som välutbildade ut. När ungefär samma scen utspelas på nytt för kanske tionde gången… börjar jag fundera. Försöker vara logisk.
Vårdens folk måste väl ändå veta att patienter är människor? Att de har tankar och känslor? Att de existerar utanför vårdens möten såväl i tid som rum? Så vad slags verklighet lever vården i när den behöver påminna sig om sådana självklarheter? Vad är det jag inte förstår?
Efter tre år i debatten som anhörig börjar jag tro att det handlar om en dimsyn skapad av ett olyckligt äktenskap mellan en makttradition och en industrimetafor. Väl gifta kom de att grumla sinnen och språkbruk i en hel bransch. Lägg i botten en tradition baserad på kunskapens makt. Urgammal och från en tid då kunskap var väl förborgad och delad enligt strikt hierarki. Så får du en vårdhjärna van vid att läkaren (och de andra i fallande ordning) vet mest. Toppa med en förförisk industrimetafor som landade så fint i detta landskap. Den gav vården ett språk med ord som vår produktion och våra processer. Och hjärnan – även en vårdhjärna – är ju lättlurad.
Matad med tankefigurer om att vården liksom på egen hand producerar stapelbara substantiv som besök eller vårddygn glömde den bort att det var människor på bägge sidor allt handlar om.
Så har vården på senare år badat i en tankesörja om att man är ett slags fabrik som besitter egen kunskap som man producerar egna mätbara enheter av. I sådan sörja kan en utsaga som att patienten är en resurs (för oss?) te sig logisk. Och ingen hör avgrunden i hur det perspektivet skiljer sig från utsagan att patienten har resurser.
Allt medan världen i övrigt ägnat sig åt att kliva in i framtiden. En framtid där det mesta handlar om att med ny teknik dela kunskap och kommunicera i olika nätverk för att skapa värde. Där hierarkier välts på ända, gamla affärsmodeller havererar och gränser för gammal organisering sprängs varje minut. En värld vi behöver se med nya ögon och skapa nya relationer i. Tillsammans. Utifrån var och ens kunskap, förmåga och tekniska möjligheter. Vilket är ungefär det jag tror att begreppet personcentrerad vård försöker fånga. Jag reser mig upp:
– Den patient ni kallar en person är mer än så. Den lever redan i en ny värld. Se er omkring, riv era murar! Förändra era synsätt, tankemodeller och arbetssätt! Mycket behöver och kommer att förändras!
Silverräven känner sig nu manad att förklara min närvaro i lokalen och fyrar av en teaterviskning:
– Anhöriga är också människor. Även om de inte kan något om sjukvård.
Tidigare ansåg jag att vårdpersonal som patienter var den största utmaningen man kunde få. De krävde svar och förklaringar som ”vanliga” patienter inte gjorde. Jag fick tänka och lära mig mer för att kunna svara på frågor.
Idag är många patienter betydligt mer kunniga inom sin sjukdom än mången av vårdpersonalen.
De bästa patienterna är de som kräver svar och förklaringar, de ger mig den utmaning som inte ens vårdpersonal klarar av idag.
Så den intressantaste patienten är den som utmanar mig och mina kunskaper.
Som doktor är mitt uppdrag att få patienten att så mycket som möjligt lära sig hur man själv tar hand om sin sjukdom. Målet är att patienten har kunskap nog för att vi aldrig mer ska ses i våra roller som vårdpersonal och patient. Men patienten är alltid välkommen tillbaka för mer informationsutbyte (Jag lär mig mer av patienten och patienten lär sig mer av mig (förhoppningsvis))
Så doktor Google är ett bra komplement till både vården och patienten, så länge man är källkritisk och har kunskapsgrunderna från förra millenniet.
Britt-Marie Ahrnell, klok som alltid. Och till skillnad från vad silverräven i hennes krönika tror vet hon en hel del om sjukvården.