• 26 februari 2016
• 2
• Detta är en debattartikel – innehållet speglar skribentens åsikter, inte Sjukhusläkarens.

Själva tanken att utsatta människors ohälsa skulle utnyttjas som påtryckningsmedel för att få dem att lämna landet genom utestängning från vården är stötande. Det skriver Sjukhusläkarnas Elin Karlsson tillsammans med flera andra läkare och representanter för vårdens yrkesförbund i en replik till Sverigedemokraterna efter partiets förslag om att begränsa vården för papperslösa.

Sverigedemokraternas utspel om att begränsa tillgången till vård för papperslösa är oförenligt med yrkesetiska principer inom vården och i strid med grundläggande mänskliga rättigheter. En sådan åtgärd skulle leda till onödigt lidande, däremot inte påverka sjuka papperslösas vilja att uppehålla sig i landet utan tillstånd.

Sverige fick 2007 skarp kritik av FN:s särskilde rapportör för rätten till hälsa, för att bryta mot grundläggande mänskliga rättigheter genom diskriminerande begränsning av tillgången till vård för asylsökande och papperslösa. Sverige låg då på jumboplats tillsammans med Grekland som Europas mest restriktiva länder vad gäller tillgången till vård för papperslösa. Samtliga vårdprofessioner var kritiska mot regelverket som gick stick i stäv med yrkesetiska principer och innebar arbetsmiljöproblem för vårdpersonalen. Från frivilligklinikernas sida vittnades om ett stort och onödigt lidande. Nu vill SD att Sverige ska återgå till en sådan ordning.

Sverigedemokraterna påstår att tillgång till vård skulle utgöra ett incitament för flyktingar att uppehålla sig i landet utan tillstånd. Men varken migrationsforskning om ”push and pull factors” (vilka faktorer som påverkar migrationen till och från ett land) eller erfarenheter av tidigare lagändringar tyder på att tillgången till just hälso- och sjukvård i ankomstlandet har någon större påverkan. Själva tanken att utsatta människors ohälsa skulle utnyttjas som påtryckningsmedel för att få dem att lämna landet genom utestängning från vården är stötande. Hälso- och sjukvårdens uppgift är inte att vara ett verktyg för upprätthållande av en reglerad invandring, utan att erbjuda vård utifrån medicinska behov, i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.

SD lyfter också fram Statskontorets uppföljning av den nya lagen från 2013 som innebär att papperslösa ska erbjudas ”vård som inte kan anstå”. Där framgår att landstingen under 2014 redovisade kostnader på 100 miljoner kronor. Detta är helt korrekt, men knappast en särskilt stor kostnad. I själva verket använde landstingen bara en tredjedel av de 300 miljoner kronor som det utökade vårdåtagandet beräknades kosta. Och dessa 100 miljoner kronor motsvarar bara 0,4 promille av den totala hälso- och sjukvårdsbudgeten i Sverige.

Sverigedemokraterna tycker vidare att det är orimligt att papperslösa betalar en patientavgift på 50 kronor, ”medan andra måste betala betydligt mer”. Motsvarande patientavgifter ligger runt 100 kr för befolkningen, som till skillnad från papperslösa har rätt till högkostnadsskydd och vid behov ekonomiskt stöd enligt Socialtjänstlagen. Många av de papperslösa vi möter på frivilligklinikerna har någon dag varje vecka svårt att få ihop mat till sig själva och sin familj. Patientavgiften utgör därför redan nu ett ekonomiskt hinder i tillgången till vård, då många papperslösa patienter inte har råd att betala.

En annan viktig aspekt är att behandling i ett tidigt skede av ett sjukdomsförlopp – eller allra helst förebyggande – kan innebära en besparing både i mänskligt lidande och i ekonomiskt hänseende. EU:s Fundamental Rights Agency (FRA) visade i en studie 2015 att tidig vård för papperslösa med högt blodtryck kan förebygga 331 fall av stroke och 220 hjärtattacker i Sverige samt innebära 16 procent lägre kostnader jämfört med om bara akut vård erbjuds. Likaså medför full mödrahälsovård för papperslösa kvinnor att sex fall av låg födelsevikt per 1000 mödrar kan förebyggas och att hälso- och sjukvårdens kostnader minskar med upp till 69 procent.

Dagens lagstiftning är problematisk. I en rapport från 2013 konstaterar Socialstyrelsen att begreppet ”vård som inte kan anstå” inte är förenligt med medicinsk yrkesetik, inte är medicinskt tillämpligt i sjukvården och riskerar att äventyra patientsäkerheten. Vi instämmer helt och fullt och ser hur tolkningen och tillämpningen av lagen blir godtycklig och olika från vårdgivare till vårdgivare. Detta skapar osäkerhet och stress hos patienter och personal, som ibland har svårt att hålla ordning på många olika regelverk för olika grupper.

I svåra tider är det särskilt viktigt att hålla fast vid människorättsliga och medicinsk-etiska principer. Av historien har vi lärt oss att hälso- och sjukvården annars kan begå allvarliga misstag. FN:s rapportör för rätten till hälsa påminde oss 2007 om att tillgång till vård inte bara är en medborgerlig rättighet, utan framförallt en mänsklig rättighet.

Grundläggande mänskliga rättigheter är inte förmåner som vi förtjänar genom arbete och inbetalning av skatt eller något som vi kan förlora om vi bryter mot lagen. Vårdpersonalen ska också hjälpa såväl grovt kriminella som skattesmitare. Att hälso- och sjukvården behandlar alla människor som vistas inom våra gränser lika är ett minimum av värdighet för ett demokratiskt samhälle.

Milosz Swiergiel läkare och styrelseledamot, Rosengrenska stiftelsen

David Ekqvist läkare och ordförande i Tinnerökliniken

Elin Karlsson ordförande i etik- och ansvarsrådet, Sveriges Läkarförbund, andre vice ordförande Sjukhusläkarna

Eliot Wieslander generalsekreterare, Läkare i Världen

Hans Göransson ordförande Sveriges Tandläkareförbund

Ami Hommel ordförande Svensk sjuksköterskeförening

Kristina Taylor ordförande i etikrådet, Sveriges Psykologförbund

Ingemar Engström ordförande i etikdelegationen, Svenska Läkaresällskapet

LÄS MER: Sverigedemokraternas förslag om att ompröva fri vård för papperslösa