Debatt

”Vårdförbundet vill utöka den paramedicinska personalens betydelse i morgondagens sjukvård”

Den som i realiteten lärde mig vad sjukvård var, vad det betydde att vara patient, läkare eller sjuksköterska, var den avdelningssköterska, Elsa Ekberg, som var ansvarig för den avdelning där jag avancerade från assistentläkare till att så småningom bli chef (vikariat när Hilding Berglund gick i pernsion).

Om Hilding var min mentor när det gällde internmedicin och vetenskap, var Elsa lika betydelsefull i kontakten med patienter. Hon blev också – när hon gick i pension – chef för det kateteriseringslaboratorium där vi gjorde många svåra – och banbrytande – studier med svårt sjuka patienter.

Jag har velat tala om detta därför att hela min inställning till sjuksköterskekåren alltid färgats av det goda, ytterligt goda, samarbete som fanns mellan oss läkare och de fantastiska sjuksköterskor som vi samarbetade med.

Vilket också medför att jag blir bestört, besviken och bedrövad när jag ser hur Vårdförbundet verkar ha tappat all känsla av sans och verklighetsuppfattning i sina försök att omformulera sina medlemmars uppgifter samtidigt som dess nya ordförande nedvärderar den medicinska vetenskapen.

Jag trodde Svenska Dagbladets annonsbilaga från Vårdfacket var ett tillfälligt övertramp, men när jag läser Sjukhusläkarens senaste nummer uppfattar jag vidden av uttalandena:

Anna-Karin Eklund, sedan i våras ordförande i Vårdförbundet säger: ”I dag är ekonomiska ersättningar knutna till medicinsk behandling. Det gör att man ofta glömmer bort att se till helheten, att patienten kan behöva andra insatser som ett team av personal från vården, apotek, socialtjänst och rehabilitering skulle kunna lösa.”

Budskapet från Vårdförbundets ordförande innehåller också uttalandet:
”Vården måste utgå från individens totala behov, mindre från diagnoser och revirtänkande.”

På något sätt lyckas hon nämna revirtänkande och diagnos som jämställda begrepp. Att diagnosen skulle ha mindre betydelse är en inställning som vänder upp och ned på alla medicinska begrepp. Utan diagnos, hur skall då behandlingen kunna vara evidensbaserad? Men evidensbaserad sjukvård är kanske också ett rött skynke för Vårdförbundet?

Den annonsbilaga där Anna-Karin Eklund presenterar bisarra idéer ledde till en insändare i Läkartidningen.

När jag strax därefter fick Sjukhusläkarens senaste nummer, förstod jag att uttalandena i annonsen inte var ett tillfälligt misstag utan utslag av en ny filosofi med avsikt att utöka den paramedicinska personalens betydelse i morgondagens sjukvård.

Visst, den medicinska vetenskapen har utvecklats och sjukvården med den. Helt andra, och delvis nya uppgifter, åligger dem som arbetar i sjukvården.

Men sjukvårdens huvuduppdrag är kvar – att sätta rätt diagnos på en sjukdom och behandla denna och patienten på bästa möjliga sätt med åtgärder som är bevisligt de bästa, i samarbete med patient och dennes anhöriga och med utnyttjande av alla resurser, personliga och medikamentella, som finns tillgängliga.

Det kan inte vara något tvivel om att det behövs medicinskt utbildad personal för att åstadkomma detta, som behärskar den medicinska litteraturen och kan följa den.

Ett av felen i dagens verksamhet på sjukhus är att politiker och tjänstemän lägger sig i vad de inte kan och inte förstår, medan läkarnas inflytande minskats. Men att vården skulle bli bättre om läkarna fick ännu mindre att säga till om genom att paramedicinsk personal skulle ta hand om kommandot kan man väl ändå inte tro?

Den nya given med sjuksköterskor på apoteken för att dessa skall bli minivårdcentraler innebär ytterligare en utspädning av kompetens.

Sjukvården har förvisso många problem i dag. En maktkamp mellan sjuksköterskor och läkare är något som man minst behöver.

Tillståndet i sjukvården i dag skulle man kunna beskriva med frilansjournalisten Lena Sundströms boktitel: ”Saker som jag inte förstår och personer jag inte gillar.” Lena Sundström hade tydligen tillräckligt mycket i dagens samhälle som hon inte förstod för att inte ge sig på även sjukvården, som annars erbjuder en svårförståelig djungel.

* Werkö L: Det gäller alltid livet
Apotekarsocietetens Förlag, Stockholm 2002

Vill du debattera? Skicka ditt inlägg till debatt@sjukhuslakaren.se

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-06

Tema: Ledarskap / ”Att bli verksamhetschef var som att kliva in i en snöstorm” / Forskare: Detta gör en ledare bra / Hälso- och sjukvårdsdirektören som kom utifrån och fick lämna efter bara åtta månader / Så arbetar Läkarförbundet för att läkare ska kunna bli chefer / Politikernas våra drömmar: Visioner och värdegrunder / Så gick Västerbotten från ”världsbäst” till ”från fjäll till kust / November 2019 blev en svart månad för den svenska landstingssjukvården

Prenumerera