Debatt

”Vad som är sanning i Heidelberg är lögn och förbannad dikt i Jena”

Alf Nyberg och vi underläkare hade ett annat bestyr under hösten. Vi rustade för strejk. Förberedde att hyra lokaler på sta´n för att kunna ta hand om alla patienter i öppen vård, som vi inte skulle kunna ta emot på sjukhuset under strejken.

Jag tror vi var extra starkt motiverade av att vi hade följande kunskap:

Under hösten träffade jag på en middagsbjudning en spirituell ung man, som var handsekreterare hos chefen på Socialstyrelsen, Bror Rexed. Hans namn var Odd Engström, många år senare minister i en socialdemokratisk regering.

Mellan skål och vägg berättade han hur valserna hade gått för att socialisera läkarkåren. Socialminister Sven Aspling hade vid ett vanligt veckomöte med Rexed och några högre tjänstemän plötsligt sagt: ” Vi måste göra något åt de där dj…… läkarna, de tjänar alldeles för mycket pengar. ” ….
” Lämpligt vore det om vi fick ett förslag från en Arbetarkommun, det skulle se bra ut.”

Heter inte sådant ministerstyre ?

Ett förslag om reformering kom så småningom, jag tror det var från Göteborgs arbetarkommun.

– Jag frågade Odd Engström: ” Vad sades om patienterna och om sjukvården ?”

Svar: ” Inte ett ord”.

Ja, Håkan Westling har verkligen rätt, i sin artikel i Sjukhusläkaren nummer 4/2007, att syftet var att socialisera läkarkåren.

En anledning till att det aldrig blev någon strejk var att Överläkarföreningen lät sig köpas av motparten genom att acceptera en personlig avlösning, som Håkan Westling också nämner.

Vår chef, docent Ulf Jacobeus, som satt med som suppleant i Överläkarföreningens styrelse, höll med om uttrycket ”lät sig köpas”. Vi var mycket besvikna på detta svek.

Underläkarna i Södertälje hade så vitt jag minns inte bastutid eller andra fritidsproblem, förrän efter 21-tiden på kvällarna, vilket man tydligen hade i Lund.

Inte heller gick vi på att vi skulle få någon reglerad arbetstid, mer än på pappret.

”Förmånligt jouravtal” är ett uttryck för det tunnelseende de har som sällan eller aldrig själva behöver vara jour. Resultatet var istället cirka hälften av lönen för samma arbete.

Det hela var egentligen väldigt smart upplagt av socialistmajoriteten: Utåt såg det ut som en löne- och arbetstidsfråga, i verkligheten var det en kamp om makten över sjukvården.

Som alla vet förlorade läkarna och patienterna slaget. Sedan 1970 sitter en politiker med vid varje läkar-patient-möte. Om än bara hans skugga.

Jag har svårt att glömma morgonen den 1 januari 1970 då jag var jour. En strålande lasarettsdirektör hade med litet hjälp hittat ner till akutintaget och skulle överlämna en blombukett till den förste ”sjukronorspatienten”. Dörrarna slogs upp 00.15 och in rullades en bår. Patienten var död.

Direktören bleknade och satte sig att vänta på nästa patient. Denne kom in genom glasrutan utan att först ha öppnat dörren, starkt narkotikapåverkad. Lasarettsdirektören lämnade blommorna på stolen och lämnade Verkligheten.

PG Petzén, pensionerad överläkare i pediatrik

Vill du debattera? Skicka ditt inlägg till debatt@sjukhuslakaren.se

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera